I samband med att jag läste ut The Shallows publicerades en debattartikel från matteläraren Erik Zaunschirm i Nerikes Allehanda:

Sedan början av 1990-talet har kunskapsnivån i svenska grundskolans senare år försämrats – både i nationell och internationell jämförelse – och matematikämnet toppar bottenligan.

[…]

Jag konstaterar att trenden sammanfaller med en helt annan trend. 1989 introducerades Game Boy och några år senare var både marknaden och hemmen nerlusade med allehanda spelprylar för barn och ungdomar. Runt milleniumskiftet började en snabb utveckling av sociala medier som t.ex. Lunar Storm, SMS, MSN, Facebook, bloggar och Twitter.

Kan det vara så att många elevers sömnvanor – påverkade av deras användning av spel och chatt – är roten till trötthet och svaga skolresultat?

NA Sov gott – klara matten (2010-07-07) [ej på nätet]

Erik Zaunschirm ser ett problem i sin samtid och letar efter orsaker och lösningar.

Men precis som Nick Carr tycker jag han blandar ihop orsak och verkan.

När jag läser The Shallows tänker jag att det är precis som när jag läste hans förra bok, The Big Switch (executive summary av boken). Jag håller med Carr om verklighetsbeskrivningen, men inte problemet. Carr är bra på att extrahera ett samtidsskeende och beskriva det. Det är först när han kommer fram till problembeskrivningen och dess följder vi delar på oss.

I The Big Switch beskriver Carr vår värld från Edisons likström till växelström till den automatiserade industrin som friställer arbetare när de inte längre har en plats i produktionen. Sen växlar han spår och visar på datorutvecklingen från stordatorer via persondatorer till molnet.

Men där Carr sen fokuserar på problem är det lätt att se möjligheter istället för problem. Produktionsmedlen som tidigare var omöjliga att komma över för de största delarna av världen är snart i var mans hand. Crowdsourcing och free tar ner värdet på det som tidigare kostade i flera led, men ger både möjligheter för många fler att skapa (ännu mer) och ta del av det som skapas.

I The Shallows gör han samma resa igen, men från Gutenberg via datoriseringen till den sociala webben. Verklighetsbeskrivningen känner jag igen, men när han formulerar problemet delar vi på oss.

Grundpremissen för The Shallows är densamma som för Carrs gamla artikel, Is Google Making Us Stupid? från 2008, men sedan dess har han utvidgat problemområdet.

I artikeln hävdade han vår hjärnkapacitet håller på att försämras när vi börjat lägga ut delar av vår tankeverksamhet till datoriserade system. Istället för att ta till oss kunskapen och minnas den googlar vi den. Att hitta har blivit att minnas. Carr menar med eftertryck att det gör vår förståelse och därmed vårt tänkande sämre.

Men hans främsta problem med vår nya sköna värld är att den förstör vår förmåga att koncentrera oss. Det finns alltid en länk att gå vidare till, det finns alltid ett oläst mejl, alltid en oläst artikel i rss-flödet, en konversation i IM-klienten, ett push-meddelande från telefonen eller något annat att distrahera oss med på den oändliga ocean som är internet.

Han tar sig själv och sin omgivning som utgångspunkt när han skriver att han inte längre kan fokusera tillräckligt för djupläsning och därmed i slutänden djuptänkande:

[W]hat the Net seems to be doing is chipping away my capacity for concentration and contemplation. Whether I’m online or not, my mind now expects to take in information the way the Net distributes it: in a swiftly moving stream of particles.

The Shallows, p. 180

Han tycker sig se att vi mest referensläser, att vi inte längre verkligen tar till oss en text – att vi håller på att tappa förmågan att göra det.

I San Fransisco Chronicle skrev han i samband med boksläppet av The Shallows:

Reading from a screen is very different from reading from a book. A book provides a shield against distraction, allowing us to focus our entire attention on an author’s narrative or argument. […] Reading is again becoming a cognitively strenuous job as the mind struggles to keep track not only of the words but also of all the surrounding distractions. The best our overloaded brains can do is skim and scan.

Maryanne Wolf, a developmental psychologist at Tufts University and an expert on the neuroscience of reading, notes that learning to read deeply is a painstaking process, requiring changes deep in our brains. She worries that the shift from immersive page-based reading to distracted screen-based reading could impede the development of the specialized neural circuits that make richly interpretive reading possible. We might turn back into mere ”decoders” of text.

San Fransisco Chronicle As technology advances, deep reading suffers 2010-06-20

Han menar att våra nya teknologier inte bara stör oss, utan också att våra hjärnor faktiskt ändrar sig och försämras för att anpassa sig till vår nya omgivning.

Med hjälp av forskningsresultat som visar att hippocampus hos taxichaufförer som tvingats förlita sig på sitt minne för att lära sig gatorna i London har i mätningar visat vara förstorad och försökspersoner som lärt sig spela ett instrument fått förstoringar i den sensoriska hjärnbarken gör Carr därefter en direktöversättning till internet och hur störningsmekanismerna måste förändra våra hjärnor. I Carrs fall menar han att förändringen är till det sämre. Jag är inte lika övertygad.

Jag läste The Shallows som en del av Bokprat, Anders Mildner och Karin Liljas initiativ av social bokläsning. En bokcirkel för en ny tid. De skriver:

Bokprat är ett projekt som bygger på kollektiv läsning. En bokklubb på internet som tar upp en typ av böcker som sällan syns i dagstidningarna. Vårt mål är att skapa ett nav för den nya bokliga samhällsdiskussionen, där utbytet av åsikter leder till att vi alla blir lite klokare. Och vad vore mer naturligt än att börja med en bok som handlar om vad internet gör med oss?

Bokprat Välkommen till Bokprat! 2010-06-16

Bokprat i sig, som idé, är ett svar till Nick Carr och hans bok.

Carr menar att internet förstör förutsättningarna att läsa, Bokprat är en nätföreteelse som har till syfte att få fler att läsa. Carr menar att sociala medier förstör vår förmåga att förstå det vi läser, Bokprat vill genom sociala medier komma djupare i texten för en bredare förståelse och en djupare läsning.

Och Bokprat är bara en del av allt tänkande som pågår i det vi talar om som sociala medier.

Jag är övertygad om att det är fler människor som läser mer tankeväckande texter nu än förut.

Mina föräldrar läste kvällspressen och en och annan Jan Guillou-roman när jag växte upp. De var med i Bra böckers bokklubb, men böckerna hamnade vad jag minns bara i bokhyllan – mest som en bieffekt att det var fint att köpa Bra böckers lexikon (som var prestigefyllt huvudfokus). Sen uppväxten har jag förstås hamnat i sämre kretsar av akademiker, journalister och annat löst folk – så mitt urval kanske inte är representativt, men många omkring mig läser och tipsar hela tiden om intressanta böcker och artiklar samt nya forskningsrön på ett eller annat sätt. Internet kan störa vår koncentration, men det kan också ge mer stimuli än vad som tidigare varit möjligt.

The reading of a sequence of printed pages was valuable not just for the knowledge readers acquired from the author’s words but for the way those words set off intellectual vibrations within their own minds. In the quiet spaces opened up by the prolonged, undistracted reading of a book, people made their own associations, drew their own inferences and analogies, fostered their own ideas. They thought deeply as they read deeply.

The Shallows, p. 1135

… skriver Carr och ställer internet till svar för den nutida människans intellektuella förtappelse. Han försöker få oss att stanna eller till och med gå tillbaka ett steg i läsandets utveckling för att inte förlora allt.

Utan att direkt säga det hävdar han utan att övertyga, ens sig själv, att vi varit framme vid något fulländat. Att sättet vi läst och skrivit på förut är det rätta, det bästa, för alltid … i evigheten.

Jag tror inte på det. Och det gör inte Nick Carr heller, egentligen. Senare skriver han:

Writers experimented with syntax and diction, opening new pathways of thought and imagination. Readers eagerly traveled down those pathways, becoming adept at following fluid, elaborate, and idiosyncratic prose and verse. The ideas that writers could express and readers could interpret became more complex and subtle, as arguments wound their way linearly across many pages of text. As language expanded, consciousness deepened.

The Shallows, p. 1321

Poängen är att vi hela tiden utvecklat vårt skrivande, vårt läsande och vår förståelse. Vi har gjort det med berättarteknik, skrivteknik, tryckteknik och lästeknik. Jag är övertygad om att den utvecklingen kommer fortsätta, jag är säker på att vi inte är framme vid något för alltid beständigt.

Jag läste boken på min Kindle som precis fått sig en systemuppdatering med nya funktioner när jag började läsa The Shallows.

Jag vet inte om det kommer utveckla mitt läsande eller min förståelse under läsningen, men uppdateringen gav mig möjligheten att se stycken andra strykt under i texten när de läst. Det resulterar i att jag läser de styckena lite extra noggrant.

Uppdateringen gav mig även möjligheten att kunna twittra ett stycke från boken där Carr skrivit att vi snart kommer kunna använda sociala medier från en bok för att med Kindlens undermåliga tangentbord säga att det redan hänt

Jag är inte säker på att något av det här hjälper mig i läsningen men jag är villig att ge det en chans.

Jag är ganska övertygad om att Carr skulle säga att det till och med är belagt att det bara förstör.

Han hänvisar till undersökningar från läsning med Hypercard-teknik samt webbsidor med eller utan länkar i brödtexten och säger att förståelsen försämras radikalt när hypertext eller länkar tillförs (och därmed även understrykningar från andra, kan man anta).

I Wired skrev Carr om just det i samband med boksläppet:

Back in the 1980s, when schools began investing heavily in computers, there was much enthusiasm about the apparent advantages of digital documents over paper ones. Many educators were convinced that introducing hyperlinks into text displayed on monitors would be a boon to learning. Hypertext would strengthen critical thinking, the argument went, by enabling students to switch easily between different viewpoints. Freed from the lockstep reading demanded by printed pages, readers would make all sorts of new intellectual connections between diverse works. The hyperlink would be a technology of liberation.

By the end of the decade, the enthusiasm was turning to skepticism. Research was painting a fuller, very different picture of the cognitive effects of hypertext. Navigating linked documents, it turned out, entails a lot of mental calisthenics—evaluating hyperlinks, deciding whether to click, adjusting to different formats—that are extraneous to the process of reading. Because it disrupts concentration, such activity weakens comprehension. A 1989 study showed that readers tended just to click around aimlessly when reading something that included hypertext links to other selected pieces of information. A 1990 experiment revealed that some “could not remember what they had and had not read.”

Even though the World Wide Web has made hypertext ubiquitous and presumably less startling and unfamiliar, the cognitive problems remain. Research continues to show that people who read linear text comprehend more, remember more, and learn more than those who read text peppered with links. In a 2001 study, two scholars in Canada asked 70 people to read “The Demon Lover,” a short story by Elizabeth Bowen. One group read it in a traditional linear-text format; they’d read a passage and click the word next to move ahead. A second group read a version in which they had to click on highlighted words in the text to move ahead. It took the hypertext readers longer to read the document, and they were seven times more likely to say they found it confusing. Another researcher, Erping Zhu, had people read a passage of digital prose but varied the number of links appearing in it. She then gave the readers a multiple-choice quiz and had them write a summary of what they had read. She found that comprehension declined as the number of links increased—whether or not people clicked on them. After all, whenever a link appears, your brain has to at least make the choice not to click, which is itself distracting.

Wired Author Nicholas Carr: The Web Shatters Focus, Rewires Brains 2010-05-24

Det är intressanta iakttagelser och något att följa vidare, men jag tycker att ett problem med undersökningarna han refererar till – både i artikeln och i boken – är att de har några år på nacken eller tittar på nyare företeelser än länkar i text.

Jakob Nielsens studie om läsning på webbsidor är från 1997. Erping Zhus studie om länkar i text är från 1999. Jag kan bara använda mig själv som exempel och säga att min vana att läsa texter med länkar i har blivit ofantligt mycket större nu sen då. Jag är övertygad om att det kommer stämma även för annat material, som multimedia i texterna, när jag fått chansen att vänja mig vid det (även om jag ofta tycker det är störande eller ovidkommande nu – främst för att de brukar användas fel).

Han nämner inte heller den andra faktorn Nielsen kommer fram till i sin studie, att hyperlänkar till källor gör texten mer trovärdig vilket också är en viktig faktor för en webbsidas text. Vi måste lita på informationen för att vi ska ta den till oss.

Jag tycker också han utelämnar det faktum att man läser på olika sätt vid olika tillfällen. Om jag letar efter en uppgift söker jag snabbt och styckvis som en sökmotor. Precis som när jag referensläser böcker. Till exempel när jag letar efter vad en särskild not (jämför länk) refererar till.

Noterna är till exempel någonting som Kindlen gör ofantligt mycket bättre än vad pappersboken gör. I pappret ser jag noten, letar upp den i notindexet i slutet av boken och läser dess information. I Kindlen väljer jag bara noten och kommer direkt dit.

När jag börjat skriva en ny text på sista tiden har jag gjort det i programmet OmmWriter. Det är en väldigt rå ordbehandlare som mest av allt gömmer det andra på skrivbordet och fokuserar mitt arbete till en tom yta bestående av en blinkande markör och en lugn bakgrund.

I OmmWriter finns inget annat än texten (och rogivande irriterande bakgrundsljud – som går att stänga av – och ett lätt porlande tangentljud – som tyvärr inte kan stängas av). Jag kommer på mig själv med att njuta av avsaknaden från … annat. Det finns ingen till flik att öppna, det finns inget annat dokument jag kan jobba i parallellt, det finns inga visuella distraktioner alls. Bara min text. Det finns en meny som dyker upp om jag rör muspekaren, men jag ser den sällan.

Jag antar att det är hjälp till självhjälp som svar på ett problem som Carr beskriver. Likadant tror jag att del av det som känns nytt och fräscht med en iPad handlar om samma sak. En sak. Just nu. Inget annat.

Det finns något lugnande i att starta en applikation, stänga den och gå in i nästa. Och det är inte bara positivt att Apple till slut gav efter och tillät push-meddelanden och ”multi-tasking”.

Det är här någonstans skribenter som skrämt sig själva med hjälp av The Shallows går fel. När Anders Mildner från Bokprat avslutat läsningen av boken skriver han:

Läsningen av The Shallows har redan påverkat sättet som jag funderar över mitt eget beteende i en rad situationer – och jag märker hur många gånger dagligen som jag drar paralleller till boken när jag ser hur personer i min omgivning beter sig. Som ett direkt resultat av läsningen kommer jag att stänga av allt digitalt mycket oftare och mycket mer målmedvetet i från och med nu. Särskilt när jag läser. Men antagligen också när jag skriver.

Bokprat Nicholas Carr – The Shallows: Färdig 2010-07-15

Min uppfattning är att det här är ett stadium vi kommer ta oss igenom. Vi kommer lära oss att hantera även den här verkligheten på bästa sätt och sättet att göra det på är inte att backa undan, utan att forcera.

Ibland behöver man stänga av inflöde av information för att koncentrera sig, men så har det alltid varit. Det är ingenting som är nytt med nu, förutom att inflödet kanske är roligare.

I Filter #15 berättar Christopher Friman om hjärnan och The Shallows (med mera). Han skriver:

Ju mer jag använder internet för ytlig faktainsamling, korta nedslag och icke-linjära intryck, desto större del av hjärnan kommer att vigas åt att hantera och bearbeta sådan information. Ju mindre jag ägnar mig åt motsatsen – att läsa böcker, sätta ihop fullständiga meningar och tänka djupa, koncentrerade tankar – desto mindre delar av hjärnan kommer att vigas åt att hantera den sortens information. Kort sagt riskerar vi att träna våra hjärnor till att vara distraherade; till att bearbeta information väldigt snabbt, men lika snabbt tappa bort den.

Magasinet Filter Hjärnsläpp 2010-07-21

Det är den där rädslan igen. Lite osäker i sin samtid och letar problem, tycker sig hitta dem, men ser åt fel håll.

Steven Pinker svarar i New York Times:

For a reality check today, take the state of science, which demands high levels of brainwork and is measured by clear benchmarks of discovery. These days scientists are never far from their e-mail, rarely touch paper and cannot lecture without PowerPoint. If electronic media were hazardous to intelligence, the quality of science would be plummeting. Yet discoveries are multiplying like fruit flies, and progress is dizzying. Other activities in the life of the mind, like philosophy, history and cultural criticism, are likewise flourishing[.]

[…]

The effects of consuming electronic media are also likely to be far more limited than the panic implies. Media critics write as if the brain takes on the qualities of whatever it consumes, the informational equivalent of “you are what you eat.” As with primitive peoples who believe that eating fierce animals will make them fierce, they assume that watching quick cuts in rock videos turns your mental life into quick cuts or that reading bullet points and Twitter postings turns your thoughts into bullet points and Twitter postings.

Yes, the constant arrival of information packets can be distracting or addictive, especially to people with attention deficit disorder. But distraction is not a new phenomenon. The solution is not to bemoan technology but to develop strategies of self-control, as we do with every other temptation in life.

New York Times Mind Over Mass Media

Men Christopher Friman är ändå inne på något intressant, som Nick Carr också rör sig kring. Han avslutar artikeln med att diskutera minne och minnesträning med Mattias Ribbing från Minnesförbundet.

– Vem regerade 1764, frågar jag.
– Det var Adolf Fredrik. Han satt mellan 1751 och 1771. Sedan tog Gustav den tredje över tronen.
– 1216?
– Det var faktiskt precis det året då Johan Sverkersson blev kung.
– Känner du till att du kan googla fram den här informationen på ungefär fyra sekunder?
– När jag har lärt mig allas Sveriges kungar har jag ett skelett till hela landets historia. Så fort jag lär mig någonting mer kan jag sätta det i relation till vad jag redan vet. Plötsligt får jag ett sammanhang. Krig, samhällsförändringar … allt sådant kan jag koppla till kungarna och skapa mig en större bild av hur Sverige har blivit som det är. Om man inte kan någonting, och hela tiden måste surfa sig till svaren, då bildar man sig ingen helhet. Då har man inte kunskap. Bara fakta.

Magasinet Filter Hjärnsläpp 2010-07-21

Och där på slutet finns något som gnagt i mig en längre tid. Ja, det är bra att jag kan sätta det jag ser omkring mig i ett vagt sammanhang och det är bra att jag kan hitta tillbaka till information genom nätet. Det är ändå inte samma sak som veta. Fakta, inte kunskap som Ribbing uttrycker det. Full förståelse kräver vetskap och en möjlighet att omedelbart associera vidare, inte att kolla upp det och sen fullfölja tanken.

Det är därför kloka män och kvinnor imponerar så. För att de har kunskap de kan ta fram i precis rätt läge.

Men vad gör vi när samtiden är mycket spretigare än vad den var igår? När vi inte kan få vetskap utan måste referensläsa det mesta för att sedan koncentrera oss på det som verkligen intresserar oss? Då är Google-läsning att föredra. Hellre veta att jag kan veta (hitta igen) än att inte ens tänka tanken att det finns något att veta.

Förresten tycker jag Carrs sidospår han lagt in mellan var och vartannat kapitel är väldigt larviga. Det är som att han säger: se här vad okoncentrerad jag är, även om det är i linje med boken. Fåne.

Och som jag sagt förut, jag störs av min tanke på att Carr positionerar sig som den medialt så viktige andre i diskussioner om internets utveckling.

Jag kan kanske ibland vara väl framtids- och utvecklingsoptimistisk. Jag tror på att vi hela tiden tar oss vidare, att samhället går framåt. (Som värsta modernisten.) Även om mänskligheten ibland tar in på stickspår är den större rörelsen vidare.

And one thing we’ve learned from the history of communications technology is that people tend to overestimate the short-term impact of new technologies — and to underestimate their long-term implications.

The Guardian The internet: Everything you ever need to know 2010-06-20

Länkar

• SvD Det rastlösa sökandet på internet: Evolutionärt betraktat är akten att läsa en bok förstås lika naturlig (eller snarare onaturlig), som att titta på en skärm. Vi människor är inte mer förutbestämda att göra om bokstäver till ord och mening, än att förstå exempelvis rörliga bilders sekventialitet.
• Bokprat The Shallows av Nicholas Carr
• Fleecelabs Rapport från Bokprat-läsning av Nicholas Carrs ”The shallows” & Rapport nr 2 från Bokprat-läsning av Nicholas Carrs ”The shallows”
• Bits Blog The Defense of Computers, the Internet and Our Brains

Citat

The reading of a sequence of printed pages was valuable not just for the knowledge readers acquired from the author’s words but for the way those words set off intellectual vibrations within their own minds. In the quiet spaces opened up by the prolonged, undistracted reading of a book, people made their own associations, drew their own inferences and analogies, fostered their own ideas. They thought deeply as they read deeply.

The Shallows, p. 1135

Priests and politicians began to wonder whether, as England’s first official book censor put it in 1660, “more mischief than advantage were not occasion’d to the Christian world by the Invention of Typography.”

Ibid, p. 1247

Many observers believe it’s only a matter of time before social-networking functions are incorporated into digital readers, turning reading into something like a team sport. We’ll chat and pass virtual notes while scanning electronic text. We’ll subscribe to services that automatically update our e-books with comments and revisions added by fellow readers.

Ibid, p. 1832

The provisional nature of digital text also promises to influence writing styles. A printed book is a finished object. Once inked onto the page, its words become indelible. The finality of the act of publishing has long instilled in the best and most conscientious writers and editors a desire, even an anxiety, to perfect the works they produce—to write with an eye and an ear toward eternity. Electronic text is impermanent. In the digital marketplace, publication becomes an ongoing process rather than a discrete event, and revision can go on indefinitely. […] It seems likely that removing the sense of closure from book writing will, in time, alter writers’ attitudes toward their work. The pressure to achieve perfection will diminish, along with the artistic rigor that the pressure imposed.

Ibid, p. 1853

The daily use of computers, smartphones, search engines, and other such tools “stimulates brain cell alteration and neurotransmitter release, gradually strengthening new neural pathways in our brains while weakening old ones.”

Ibid, p. 2067

HAL: I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a… fraid. Good afternoon, gentlemen. I am a HAL 9000 computer. I became operational at the H.A.L. plant in Urbana, Illinois on the 12th of January 1992. My instructor was Mr. Langley, and he taught me to sing a song. If you’d like to hear it I can sing it for you.
Dave Bowman: Yes, I’d like to hear it, HAL. Sing it for me.
HAL: It’s called Daisy. Daisy, Daisy, give me your answer do. I’m half crazy all for the love of you. It won’t be a stylish marriage, I can’t afford a carriage. But you’ll look sweet upon the seat of a bicycle built for two.

2001: A Space Odyssey 1968

[E]mpirical comparisons between paper presentation (a familiar situation) and hypertext (a new, cognitively demanding situation) do not always favor hypertext.”

The Shallows, p. 2177

(Min kursivering.) Inte alltid, men …

Jordan Grafman, head of the cognitive neuroscience unit at the National Institute of Neurological Disorders and Stroke, explains that the constant shifting of our attention when we’re online may make our brains more nimble when it comes to multitasking, but improving our ability to multitask actually hampers our ability to think deeply and creatively.

Ibid, p. 2406

As the technologies for data processing improve, as our tools for searching and filtering become more precise, the flood of relevant information only intensifies. More of what is of interest to us becomes visible to us.

Ibid, p. 2906

“My theory is that, if you look at your programming, your DNA, it’s about 600 megabytes compressed,” he said, “so it’s smaller than any modern operating system, smaller than Linux or Windows…and that includes booting up your brain, by definition. So your program algorithms probably aren’t that complicated; [intelligence] is probably more about overall computation.”

Ibid, p. 2929

When, in an 1892 lecture before a group of teachers, William James declared that “the art of remembering is the art of thinking,” he was stating the obvious. Now, his words seem old-fashioned. Not only has memory lost its divinity; it’s well on its way to losing its humanness. Mnemosyne has become a machine.

Ibid, p. 3101

Recent neuroimaging studies indicate that three highly active brain regions—one in the prefrontal cortex, one in the parietal cortex, and one at the intersection of the parietal and temporal cortices—are “specifically dedicated to the task of understanding the goings-on of other people’s minds.” Our innate ability for “mind reading,” says Mitchell, has played an important role in the success of our species, allowing us to “coordinate large groups of people to achieve goals that individuals could not.”

Ibid, p. 3619

Carl Jung! Det kollektiva undermedvetna!

In the early stages of solving the puzzle, the group using the helpful software made correct moves more quickly than the other group, as would be expected. But as the test proceeded, the proficiency of the members of the group using the bare-bones software increased more rapidly. In the end, those using the unhelpful program were able to solve the puzzle more quickly and with fewer wrong moves. They also reached fewer impasses—states in which no further moves were possible—than did the people using the helpful software.

Ibid, p. 3644

Man ska inte fuska i spel!

För en tid sedan började en diskussion bland vänner på Facebook om vad John Ajvide Lindqvist egentligen skriver för böcker.

Madelene, som startade diskussionen, var upprörd för att hon inte fick vad hon förväntade sig. Och framför allt tyckte hon det var ganska dåligt. Jag försökte svara utifrån mitt perspektiv.

I mitt tycke skriver John Ajvide Lindqvist genrelitteratur och med genrelitteratur följer vissa konstanter. Sen skriver han bra genrelitteratur, så han sträcker sig en del ur ramen, men det gör det inte till något annat.

Precis som Stephen King skriver rysare skriver Ajvide Lindqvist rysare. King har många gånger berättat om att han skriver för att han själv är rädd. Jag är ganska övertygad om att Ajvide Lindqvist skulle kunna skriva under på den beskrivningen.

Att han sen skriver in sina historier i den svenska samtiden gör dem bara mer relevanta, inte till något annat. I diskussionen påpekades att det inte var en skräckroman, utan en skildring av förortssverige, betongbarnsuppväxt, om utslagna och om att inte passa in och det är det ju så klart. Men det tar inte bort det faktum att det är en genrebok.

Det är inte så otäckt, men det behandlar ändå det som är otäckt i vår värld. Just vår diskussion handlade om Låt den rätte komma in, och att vampyrböcker aldrig handlat om varelser med huggtänder finns det många avhandlingar om. Man bländar med huggtänderna och blodet för att säga något helt annat. Som en trollkarl.

Och det som gör romanen krypig är att han bländar oss med annat också, åt andra hållet. Blackeberg, toppluvor, vänner, blodriter, konsumkassar och termoskaffe. Det onaturliga normaliseras och vi vaggas in i Ajvide Lindqvists värld. Och sen lurar han oss igen, genom att faktiskt berätta om förortssverige, 70-talsuppväxter och en särskild tidsålders Sverige.

I The 90′s fick Henrik Schyffert oss att skratta åt pennalismen och glömma vad han faktiskt berättade om tills vi blev ertappade med vår blunder. Ajvide Lindqvist gör det mer subtilt, men lika effektivt.

I Människohamn är det det ofattbara i en förälder som förlorar sitt barn som är i fokus. Den omöjliga skräcken. Skräcken som föräldrar inte ens vågar formulera; för att blotta tanken är för otäck för att ens formulera fullt ut. Ajvide Lindqvist formulerar den och säger What if? men erbjuder också en väg igenom sorgen. Ett hopp genom ondskan.

Han berättar också om det stora havet. Havet som både är livgivande och livtagande. Att ämnet ligger nära hjärtat märks både i hur han formulerar sig om det och om respekten han visar det stora okända. Bokens dedikation i försättsbladen berättar om hans far som gav honom havet och som havet tog. Den dedikationen sätter en blå ton redan innan jag ens börjat läsa. Som en trumpet som vemodigt blåser över en långsam basgång.

Jag har aldrig levt nära havet, men har tillräcklig respekt för vår ynkliga lilla insjö Hjälmaren som jag haft i närheten av min uppväxttid genom en sommarstuga på Äsön i Hemfjärden, där vattnet är grunt och känns som hemma, men respekten alltid finns. Under ytan är det en okänd värld. Med djupet i de flesta delarna av Hemfjärden skulle man se till botten, men det gör man ändå aldrig för slammet som virvlar och lever. Botten är osäker och hem till ett annat liv, mellan botten och ytan finns ett rikt djurliv. Det är inte en skräck i sig själv, men jag har inte svårt att återkalla minnen från när (vad jag tror var) en gädda som ströks mot mig när jag simmade bland näckrosorna utanför bryggan vi hade då och paniken jag kände. Jag är fortfarande rädd för gäddor.

Men nyktert i efterhand kan jag se att det inte finns något att vara rädd för med den där gäddan. Jag var mer än tio gånger större än fisken redan då. Och ens om gammelgäddan skulle komma fram och bita mig i benet skulle jag klara det också. Inget skulle hända, ens om något mot all förmodan hände. Men mina minnen gör att jag väljer att vara rädd ändå.

Likadant är det med en rysare eller en genrebok i skräckgenren. Jag minns när jag såg Terror på Elm Street för första gången. Det var under perioden efter skilsmässan när pappa var mellan kvinnor, när han bodde i den snålt möblerade mellanlägenheten på Skolgatan där persiennerna aldrig drogs upp. Vi hyrde moviebox och videofilmer tillsammans, varje varannanhelg när jag var hos pappa. Minns inte riktigt hur gammal jag var, men det var tidiga tioårsåldern. Vi hyrde minst två filmer per helg, oftast fyra. Jag kände mig vuxen när vi hyrde filmer som var rekommenderad från 15 år. Vi hyrde allt. Action, äventyr, komedier, drama och jag brukade tjata om någon rysare. Till slut hade jag tjatat ner honom.

Jag skulle äntligen få se rörliga bilder av Freddy Krueger med sin knivförsedda handske. Jag hade sett affischen och trailers. Jag hade läst om den i Scandinavian film & video, tidningen som bland annat publicerade bildserier från filmcensurens bortklippta scener.

Redan innan vi satt i filmen i movieboxen var jag spänd. När vi snart skulle se den var jag nervös. När förtexterna spelades var jag orolig. I de första scenerna då livet på Elm Street mest är normalt var jag livrädd och när Freddy utför sitt första dåd alldeles i början var jag tvungen att gå ifrån rummet där videon visades för att istället sätta mig i sovrummet med hörlurar på för att stänga ute alla ljud.

När jag såg den senare, efter några tonårsårs tillvänjning av skräckfilmer med Jason Voorhees, Michael Myers och Jurtjyrkogården (som jag delvis såg med start/stopp-teknik för att våga) såg jag Terror på Elm Street igen och hade svårt att förstå min paniska skräck.

Men jag var inte rädd för Freddy, jag var rädd för rädslan själv. Det är ett mindset och man väljer rädslan så mycket man vill eller orkar med. Om man vill, men inte orkar riktigt, skrattar man hånfullt åt skräckfilmen man ser. Vad löjlig han ser ut!. Det givna svaret är Men se det inte då! men det är ju inte det som det handlar om.

Jag tror alltid man väljer rädslan. Vill man vara rädd för samhället omkring sig blir man det. Vill man vara rädd för tonårsgänget, hunden, mörkermän, cancer så blir man det. Viljan är kanske inte medveten, men ändå ett val.

John Ajvide Lindqvist är inte otäck om man inte vill, men vill jag känna obehaget kan jag få mig själv att känna det. Om inte kan jag åtminstone läsa det som genrelitteratur och därmed läsa boken som det och därmed acceptera det övernaturliga i den.

Förresten. Det stör mig att man gärna vill flytta böcker utanför en genre för att tillåta sig själv att gilla den. Det är fult med genrelitteratur. Lågkulturellt. Så om vi säger att det är något annat kan vi fortfarande gilla det. Annars går det ju inte. Skulle ju vara som att bli ertappad med att njuta av en fantasyroman. Huvva.

Jag har två spännande dagar i litteraturens tecken framför mig. Just nu sitter jag på tåget på väg mot en halvdagskonferens anordnad av Bokens framtid och Kista Idea Lab (med flera).

Vi ska prata om Ny teknik, nya förutsättningar, nya affärsmodeller. Det känns spännande och blir förhoppningsvis väldigt intressant. Tekniken att publicera böcker i intresserar mig egentligen inte så mycket, mer vad det gör för författare, för skrivande och för läsande.

I morgon, onsdag 5 maj, ska jag på något helt annat. På Stockholm stadsbibliotek ska jag berätta om min själsfrände. Jag fick frågan om jag ville vara med från Nina Frid från Bokcirklar.se för ganska länge sedan nu. När hon förklarade vad det var lät det otroligt läskigt och helt utanför min comfort zone. Så jag tänkte att det måste jag väl tacka ja till.

Då var instruktionen enkel. Gå ner till arkivet och hämta en bok som betytt mycket för din läsning. Sen blev det mer komplicerat.

Min första reaktion var att jag skulle hämta upp Sandy av Walt Morey för att det är en av de där ganska meningslösa böckerna från Disney’s ungdomsklubb, en bokklubb som skickade fem-böcker och förkortade versioner av Varghunden till mig i unga år, som ändå gjort ganska mycket för min läsning. Fifi sa att hon skulle ligga hemma hela dagen med skämskudde om jag gjorde något sånt.

Sen när dagen började närma sig och datumet blev bekräftat fick jag veta mer om evenemanget. Det hette Läsarnas själsfrände, bara en sån sak. Sandy är definitivt inte min själsfrände. Jag minns mest att det var en av de rätt meningslösa böckerna som jag ändå fick ut något litet ur. Så vad är min själsfrände då? Jag tänkte en stund och försökte först undvika det självklara: New York-trilogin av Paul Auster. Det är den bok jag tänkt överlägset mest på av alla jag läst tror jag. Och den har så många fina saker med sig. Som att det var Fifi som lånade ut den till mig. Och att vi därefter bytt favoritförfattare med varandra. Innan dess var min favorit Douglas Coupland, nu är han hennes (tror jag). Jag började läsa på lite om boken, för det var trots allt ett tag sedan jag läste den. Började känna mig lite förberedd.

Så fick jag idag brev från samtalets moderator Harald Hultqvist:

Vi har redan haft ett antal själsfrändekvällar i Rotundan med lite annan utformning, där EN samtida författare talat om EN själsfrände från våra bokmagasin. Nu är vi flera och det kommer ju göra att samtalet ser helt annorlunda ut. Dessutom vill vi gärna släppa in publiken ännu mer än vi tidigare gjort. Vi kan förhoppningsvis se fram emot ett ganska kaotiskt, böljande och givande samtal.

Några större förberedelser krävs inte från er sida, egentligen behöver ni bara ta med er de läsupplevelser som ändå aldrig lämnar er ifred. Som en liten extragrej vill jag dock gärna att ni tittar särskilt på något stycke av er författare som ni kan tänka er att läsa upp. Det har varit mycket uppskattat tidigare. Denna gång kommer tiden vara mera knapp så vi får se hur mycket läsning vi hinner med, men bra alltså om ni lägger i ett bokmärke på lämplig plats.

Någon av er har varit extra duktig och redan skickat mig mejl om vilka författare som är aktuella. Det vore bra om även ni andra kunde göra det snarast, eller ringa och berätta ([…]). Ni får välja fritt inom den svenska skönlitteraturen, men extra upprymd och glad blir jag om ni plockar upp en författare som är död och lite bortglömd eller oläst. Hellre Snoilsky än Strindberg, Hellre Bremer än Lagerlöf – men det viktigaste är förstås att det är en bok som ni brinner för och vill att andra ska läsa.

E-post (2010-05-04)

Några reflektioner: 1. This is out of my league. 2. Jag läser inte på det här sättet. 3. Svensk författare? 4. Sist var det Björn Ranelid den som tog med sin själsfrände.

Det framgick säkert av att vi skulle hämta en bok från arkivet att det skulle vara en svensk författare. Men sånt vet jag inget om. Jag läser som jag lyssnar på musik. Historielöst och efter nyfikenhet, mest nytt.

Jag är körd. Det här blir kul.

Paulo Coelho skriver för mycket som män som inte lyssnar på sin omgivning talar. Män som använder andra för att bekräfta sig själva. Som om jag skulle säga Och då sa han: Kal, det där var det bästa du skrivit någonsin.. Män som saknar ödmjukhet.

Jag tror inte Paulo Coelho varken är dum eller dum. Men jag tror han är full av sig själv.

Jag intresserade mig motvilligt för Coelho igen när jag läste om hans hållning till upphovsrätten:

”The ultimate goal of a writer is to be read. Money comes later.”

Chris Anderson Free, s 232

Paulo Coelho certainly has nothing against selling books. He has sold an astounding 100m copies of his novels, writes Jeff Jarvis.

But he also believes in giving them away. He is a pirate.

The Guardian Novelist Paulo Coelho finds the perfect alchemy of print & digital

I ett tal på Digital Life Design 2008 berättade Coelho själv om sin piratverksamhet:

Russia is such a big country, so we had problems with distribution. And I found one of my books, The Alchemist, in a pirate edition so to say. And I said ”OK, it’s selling 1 000 copies a year. Russia has a population of more than 100 000 000 people. 1 000 copies a year is not that impressive. So let’s put this pirate edition for people to download.”

In 2001 I sold 10 000 hard copies of the book itself. And everybody was puzzled. From 0 or 1 000 to 10 000, and then the next year we we’re over 100 000. And my publishers started to ask ”Why is this changing. We still don’t have publicity, we don’t have something concrete.”

It was, believe it or not, the free download book in internet. People downloaded it, started reading and said ”Oh I like it, so I’m going to buy it. Where is it? It’s not here, it’s not there.” And then you reached a critical mass and the distribution caught up with the demand. So in the third year we had over 1 000 000 copies.

I thought that this is fantastic. You give to the reader the possibility of reading your books and choosing whether to buy it or not.

DLD Creating universes – DLD08 (full session)

Först samlade han och hans assistent ihop piratversioner på alla språk de hittade och la ut dem på Pirate Coelho. Till en början erkände han inte att det var han själv som lagt ut dem, eftersom han endast har upphovsrätten till den portugisiska versionen och inte till översättningarna och var rädd att stöta sig med sina förlag världen över, men nu är han mer öppen med verksamheten och har placerat Pirate Coelho på sin egen sajt istället.

Hans hållning, där han menar att det i slutänden ger mer köp, är intressant ur flera perspektiv – även om jag tvivlar på att köpprocessen fungerar lika bra när vi byter medium från papper till läsplatta: varför ska jag köpa något jag redan har i samma form på det sätt jag kommer konsumera det? Precis som skivbranschen fick ett svårt problem på halsen när musiken konsumerades mer i en digital spelare än i en skivspelare.

Men då kommer hans andra och tredje av ämnena från hans tre ämnen i talet från DLD:

For Coelho, digital is about relationships. The internet always is – and he is revelling in the new connections it gives him with his readers.

The Guardian Novelist Paulo Coelho finds the perfect alchemy of print & digital

Han menar att internet förändrar språket, sättet att skriva. Han använder Twitter, Facebook och sin blogg både för att experimentera med sitt skrivande och för att skapa direktrelationer till sina läsare. Litteraturen utvecklas tillsammans med läsarna och han lägger ut brottstycken från det som ska bli böcker, han skriver texter exklusivt för sin blogg och han testar vad en bok kan bli.

Till boken Häxan från Portobello bad han sina fans att spela in scener från boken, lägga upp dem på YouTube och skicka länkar till honom. Filmarna fick ta vilken scen som helst, använda vilken karaktärs perspektiv som helst och använda vilka skådespelare som helst. Resultatet blev till en mängd kortfilmer han kallar The Experimental Witch. En jury valde ut de bästa delarna och resultatet klipptes sedan ihop till en film som hade premiär på Roms filmfestival 2008.

The book is divided into 15 narrators’ perspectives. Paulo is inviting filmmakers to sign up, pick a narrator, and shoot a video including all the scenes in the book in which that narrator interacts with the main character, Athena. ”Since there will be a myriad of projects, I am aware that Athena will always be a different person (Caucasian, African, Asian, etc). This plurality is welcomed since Athena’s character is supposed to be “fleeting”.”

Lunch over IP Paulo Coelho: Why I pirate my own books

Men tyvärr hjälper det här ju inte boken alls. Nu har jag bara läst Alkemisten av Coelho tidigare och Veronika bestämmer sig för att dö och den här tar flera kliv fram från den. Alkemisten är en sörja av plattityder och tramsiga lyckokakevisdomsord och riktigt så illa är det inte här.

Jag tycker till och med att det är ganska bra en stund. Till exempel är perspektivet han själv tillför genom ett metakapitel i bokens början där han berättar hur han själv kom över Veronikas historia genom en tidningsartikel. Historien slog an något i honom, eftersom han själv placerades på mentalsjukhus av sina föräldrar i tonåren.

Men han skriver så jag inte kan lyssna på honom. När jag läste filmvetenskap brukade vi prata om begreppet suspension of disbelief:

Suspension of disbelief or ”willing suspension of disbelief” is a formula named as such in English by the poet and aesthetic philosopher Samuel Taylor Coleridge to justify the use of fantastic or non-realistic elements in literature. Coleridge suggested that if a writer could infuse a ”human interest and a semblance of truth” into a fantastic tale, the reader would suspend judgment concerning the implausibility of the narrative.

WikiPedia Suspension of disbelief

Det handlar om när läsarna, tittarna eller lyssnarna tillåter historieberättaren att dupera dem att gå in i den värld som målas upp. För att det skulle kunna åstadkommas behöver det som visas vara tillräckligt troligt inom berättelsens dieges för att mottagaren ska kunna tillåta sig att drömma sig bort.

Och för mig lyckas Coelho alltför sällan med just det. Jag fastnar i alltför pratiga utläggningar. Jag rycks ut från berättelsen när en karaktär omotiverat får en uppenbarelse och tvärt vänder i tanken för att historien i övrigt har resonerat sig framåt, inte karaktären själv. Jag fastnar där hans egna ord lyser igenom för hans karaktärer. Jag fastnar där det inte längre är troligt att hans karaktärer talar och där han själv istället vill säga något. Jag får inget flyt.

Om det var den typen av litteratur jag var ute efter skulle jag köpa självhjälpslitteratur. Då är det OK med övertydlighet, då tillhör det medielogiken. Men med en roman gör det inte det.

Coelho är bra på att föra läsaren framåt genom sidorna, men han är rätt värdelös på att få mig att gå in i berättelsen. Det här är den andra Coelho-boken jag läst. Jag har en kvar i hyllan, Zahiren, som följde med när jag köpte en bok ur Adlibris-bokklubben Doroteas vänner. Om jag ens orkar försöka måste den vara ganska mycket bättre för att jag ska ens ägna honom en tanke igen.

Några veckor efter jag läst ut boken la jag märke till att de filmatiserat den med Sarah Michelle Geller i huvudrollen. Och jag kan inte låta bli att bli nyfiken på hur de löst onaniscenen. För de kan ju bara inte låta den stackars vampyrdräparen utsätta sig själv för något sånt i en hollywood-film?

Paul Auster brukar alltid ha en sån tydlig idé när han skriver. En idé som sen hela boken handlar om. Men i Man in the Dark känns det inte så. Jag saknar den bärande tanken.

Det är antagligen det som gör att hela boken snarare känns som en novellsamling än en roman. Han försöker tackla att bli gammal (genomgående tema de senaste åren), att vara författare (dito) och det stora amerikanska traumat (911) .

Ramberättelsen pågår under en enda natt där berättarjaget, August Brill, ligger sömnlös:

I am alone in the dark, turning the world around in my head as I struggle through another bout of insomnia, another white night in the great American wilderness. Upstairs, my daughter and granddaughter are asleep in their bedrooms, each one alone as well, the forty-seven-year-old Miriam, my only child, who has slept alone for the past five years, and the twenty-three-year-old Katya, Miriam’s only child, who used to sleep with a young man named Titus Small, but Titus is dead now, and Katya sleeps alone with her broken heart.

Man in the Dark

Under sin sömnlösa natt berättar Brill historier. Han berättar om sitt eget liv, berättelser från minnen han inte kan jaga bort och som han vill behålla. Han berättar även berättelser för sin egen skull, för att fördriva tiden under sina sömnlösa nätter.

Den här natten fortsätter han på historien, eller rättare sagt det filmmanus han fantiserar ihop, om Owen Brick som är en fiktiv person som lever i ett fiktivt Amerika, precis samma som Brills och Austers USA.

Men när vi först lär känna Brick vaknar han upp i ett hål i marken i ett annat Amerika. Det är samma tid, men historien har fått ett helt annat förlopp.

There’s no single reality, Corporal. There are many realities. There’s no single world. There are many worlds, and they all run parallel to one another, worlds and anti-worlds, worlds and shadow-worlds, and each world is dreamed or imagined or written by someone in another world. Each world is the creation of a mind.

Ibid

Ett nytt amerikanskt inbördeskrig bröt ut efter valet 2000, efter att högsta domstolen kommit med sitt avgörande som gjorde det klart att George W. Bush vunnit mot Al Gore i Florida.

Tornen står fortfarande. USA har inte invaderat Irak. Men liberala stater har attackerat de konservativa för att återvinna kontrollen över var landet är på väg. Det är armod i hela nationen:

The election of 2000…just after the Supreme Court decision…protests…riots in major cities…a movement to abolish the Electoral College…defeat of the bill in Congress…a new movement…led by the mayor and borough presidents of New York City…secession…passed by the state legislature in 2003…Federal troops attack…Albany, Buffalo, Syracuse, Rochester…New York City bombed, eighty thousand dead…but the movement grows….

Ibid

När Brick krupit upp ur sitt hål får han snart lära sig att han är utvald. Han är den enda som kan stoppa kriget och ända lidandet. Han är den enda som kan stoppa Herr Blank.

Herr Blank ligger under sömnlösa nätter och fantiserar ihop det här andra Amerika. Och om inte Herr Blank stoppas kommer han fortsätta och kriget kommer fortsätta. Herr Blank måste dö för att andra ska överleva, för att kriget ska ta slut.

He only invented the war. And he invented you, Brick. Don’t you understand that? This is your story, not ours. The old man invented you in order to kill him.

Ibid

Herr Blank känner jag ju från den förra boken av Paul Auster jag läste, Resor i skriptoriet. Där dyker karaktärer från Paul Austers andra böcker upp i Herr Blanks cell både för att förlåta honom och ställa honom till svars för det han utsatt dem för, de historier han skrivit in dem i – de trauman de varit med om.

Man kan väl säga att Man in the Dark är en fortsättning, eller mer en variant av Resor i skriptoriet. Då var det som om Paul Auster nästan bad om ursäkt. Bad om ursäkt till sina hjärnspöken i hopp om att de äntligen skulle få frid.

Här är Herr Blank återigen skyldig. Eller Herr Blank förresten? När motståndsrörelsen som valt ut Brick kommit över bättre information står det klart att han inte heter Herr Blank, han heter August Brill. Och då tar vi nästa steg ut i ett metalandskap. August Brill är berättaren i boken. Han ligger under natten som pågår hemma i sitt hus och funderar med sin kvarvarande familj i deras sängar runt omkring honom i huset. Herr Blank är Paul Auster och Herr Blank är August Brill. August Brill är Paul Auster.

Det är Brills hjärna som dödar när han sömnlös försöker fördriva tiden. Det är Brill som måste dö för att dödandet ska upphöra. Det är Paul Auster som måste dö för att dödandet ska sluta?

That was my war, not a real war perhaps, but once you’ve witnessed violence on that scale it isn’t difficult to imagine something worse and once your mind is capable of doing that you understand that the worst possibilities of your imagination are the country you live in. Just think it and chanses are it will happen.

Ibid

Och det är här jag tror att jag hittar tanken som hela boken är centrerad kring. Det här är Paul Austers 911-bok. Den som berättar de mest gripande historierna kring 911 är Usama bin Laden.

Ingen vet riktigt om Usama bin Laden finns fortfarande, men han fortsätter att vara den amerikanska administrationens måltavla. Han har upphört att vara en människa, han har blivit en symbol. Och den metamorfosen är det fler än Karlheinz Stockhausen som skulle kunna se ett konstverk i.

Från början var hans tal rörliga bilder. Varje gång någonting dåligt hänt i världen stegade han fram och tog på sig det. al Qaida sträckte sig överallt med sina tentakler mot den store satan.

Det är som magi från två håll.

Både anhängare och motståndare tror på hans berättelser om att han ligger bakom all världens ondska. Så fort något händer är det bara att vänta på bandet. Bandet som numera endast genom en röst, som inte ens säkert men, som sägs tillhöra bin Laden. Hans berättelser påverkar hela världen, så fort det kommer ett nytt finns de alltid en expert som kan analysera rösten och komma fram till att det är autentiskt. Att det är han. Även om ingen sett hans lekamen på flera år. Han är numera eterisk och därmed starkare än han någonsin kunnat vara när han levde.

Och den amerikanska administrationen har trott på magin i att om man skär av ormens huvud kommer hela kroppen lösas upp.

De som skickar Owen Brick tror på magin från två håll. De tror på att det är August Brills kommunikéer från hans sömnlösa nätter som orsakar dödandet och de tror att om de bara kan skära av ormens huvud kommer våldet upphöra.

Det de inte tänker på är att nästa alltid finns som kan ta över. Det finns alltid en sömnlös författare någonstans och det finns alltid en missledd fanatiker någon annan stans.

Vad det innebär för Paul Auster själv vet jag inte riktigt. Kanske kan han gå vidare efter den insikten.

Kanske är det det som gjort att den senaste boken, Invincible, ska vara hans bästa bok på många år. Jag väntar med spänning på att få läsa den.

Länkar

• The New York Review of Books Spellbound
• Wikipedia Man in the Dark (novel)

It is a guarantee that whenever it is announced that a popular book is being turned into a movie, white people will get upset. This is partly due to their fear that something they love will be made accessible to more people and thus enjoyed by more people which immediately decreases the amount of joy a white person can feel towards the original property. Yes, it’s complicated.

The other problem is that these announcements create a ticking time bomb where by a white person must read the book in ADVANCE of the release of the movie. This is done partly so that they can engage in the popular activity of complaining about how the movie failed to capture the essence of the book. But more importantly, once a book has been made into a movie, a white person can no longer read that book. To have read the book after the movie is one of the great crimes in white culture, and under no circumstances should you ever admit to doing this. Literally dozens of white friendships have imploded when it was revealed that someone read Fight Club after 1999.

Stuff White People Like #127 Where the Wild Things Are

Jag misslyckades ändå. Jag visste ju uppenbarligen alldeles för lite om sinnessjukdomen som kallas Alice i underlandet.

Boken handlar om den lilla flickan Alices äventyr i en värld som strider mot all logik.

Wikipedia Alice i underlandet (2010-03-05)

Sällan har väl en enda menings beskrivning av en bok varit mer sann.

Alice faller ner i underjorden. Hon dricker flaskor och äter kakor och svampar som ömsom får henne att krympa, ömsom att växa. Hon möter kaniner, hattmakare, spelkort, en grip och en mockturtel. Så fort berättelsen är på väg åt ett håll vänder den åt ett annat.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför det blivit en populär berättelse. Jag läser den som en historia berättad av ett barn som tappar intresset av sin egen historia och byter riktning vid varje tillfälle det kan. En uppmärksamhetsstörning i bokform.

Jag började läsa Alice i underlandet inspirerad av att jag börjat läsa bloken Stuff White People Like: A Definitive Guide to the Unique Taste of Millions i veckan. Det är en bok som försöker beskriva allt det där som gör oss precis lika unika som alla andra i den utbildade vita medelklassen. Jag följde aldrig bloggen när den var populär (för populär) och är några år sen att läsa boken – men nu när jag hittat den både roas och oroas jag av den. Det är träffsäkert och smart (åtminstone ibland).

En av de saker som gör oss unika är att vi läst boken innan vi ser filmen. Helst innan filmen ens gjorts, det är extra fint.

Så nu när Tim Burton:s Alice in Wonderland skulle ha premiär i Sverige var det ett väl valt tillfälle att ta fram boken jag haft på min Att läsa snart-bokhylla i år och da’r (See what I did there? Jag hade åtminstone planerat att läsa boken innan filmen producerats.)

Ingen av oss här hemma vet riktigt hur den kommit hem till oss. Eventuellt har vi fått den genom något arv, men det är inte heller så den är urgammal även om den har både originalomslaget från den första svenska upplagan, originalöversättningen av Emily Nonnen och teckningarna av John Tenniel.

Det är en så kallad faksimileupplaga från bokförlaget Redivia. Förlaget fokuserar på att göra just så, lyfta fram böcker från svenska bokhistorien:

Idén bakom Redivivas utgivning är att ge böcker från gångna tider nytt liv (latinets ”redivivus” betyder ”åter levande”). Sedan starten 1968 har Rediviva publicerat faksimil upplagor av många hundra gamla pärlor ur svensk bokutgivning – till alla bokälskares fromma. Vi har gett ut reseskildringar som Sparrmans Resor från 1783-1818, vetenskapliga verk som Linnés Systema naturae från 1736, barnböcker som Alice’s Äfventyr i Sagolandet med Tenniels originalillustrationer från 1870, historiska arbeten som Thomas Campanius Holms Provincien Nya Swerige uti America från 1702, handböcker inom olika hantverk som Nina von Engestroms Praktisk Vävbok från 1899.

Rediviva förlaget

Faksimil (från latin fac simile ”göra lik”: fac, imperativ av facere, ”att göra”, och simile, neutrum av similis, ”lik”) avser en exakt, grafisk avbildning av en äldre skrift, inte bara bokstav för bokstav, utan även med bibehållande av typsnitt och radbrytning. I stället för ny typsättning används fotoreproduktion eller andra grafiska tekniker för att åstadkomma faksimiltryck.

Wikipedia Faksimil (2010-02-28)

Och jag tror nästan utgåvan är det mest intressanta med boken. Det och förordet som berättar om att Lewis Carroll kände kände översättaren uppmanade henne att översätta den och att översättningen varit en inspiration för många översättare sen dess då hon inte direktöversatt den utan bytt engelskans drift med Isaac Watts till en drift med Esaias Tegnér.

Dessutom lär jag mig harmset att Tim Burtons film inte ens riktigt är en filmatisering av Alice’s äfventyr i sagolandet utan snarare från uppföljaren Alice i spegellandet där Alice återigen faller ner i kaninhålet (men i filmen är Alice inte bara ett halvår äldre, hon är tolv år äldre). Filmen är dessutom en blandning av båda böckerna och en helt egen historia. Det känns lite skönt. För det måste väl göra mig åtminstone lite unik fortfarande, trots att jag läste ut den några dagar efter premiären. Dessutom läste jag ju faktiskt faksimilutgåvan, det hörs ju på namnet hur unikt det är.

Citat

»Cheshire-kisse», började hon lite skyggt, ty hon visste alls icke om han skulle tycka om att kallas vid detta namn; men han bara grinade lite värre. »Aha», tänkte Alice, »hittilldags är han inte missnöjd»; och hon fortfor, »vill ni vara så beskedlig och säga mig, hvilken väg jag ska gå för att komma härifrån?»

»Det beror till stor del på hvart ni ämnar er hän», svarade katten.

»Jag bryr mig just icke om hvart», – sade Alice.

»Då kan det vara detsamma hvilken väg ni går», anmärkte katten.

»–Blott jag kommer nåonstädes hän» upplyste den lilla flickan.

»Nå, det gör du i alla fall», sade katten, »blott du går tillräckligt långt.»

Alice’s äfventyr i sagolandet, s. 89-90

»Ack, nu vet jag», utropade Alice utan att lägga märke till hennes sista ord, »senap hör till växtriket! Visst ser den icke ut som en växt, men den är det ändå.»

»Jag håller fullkomligt med dig», sade hertiginnan; »och den moralen jag deraf drar är var alltid det, som du vill syans vara’; eller om du hellre vill höra det i enklare ordalag – ‘tro dig aldrig vara annorlunda än det kunde synas andra att hvad du var eller kunde vara, icke var annorlunda än att hvad du hade varit skulle hafva synts dem vara annorlunda.»

»Jag tror att jag skulle förstå detta bättre», sade lilla Alice, mycket höfligt, »om jag finge se det uppskrifvet; jag har litet svårt att följa med när ni säger det.»

»Det är intet mot hvad jag skulle kunna säga dig, om jag ville», svarade hertiginnan, förnöjd.

Alice’s äfventyr i sagolandet, s. 131

Arne Holmberg på SR P4 Örebro frågade mig om jag inte kunde vara med när Göran Tivenius inte kunde vara med i deras bokpanel de har varannan vecka i deras program Boulevard.

Jag tackade ja förstås, men jag har funderat sen dess vad jag ska välja för böcker. De skulle helst vara i pocketformat och på svenska, var de regler jag fick med mig – sen var det fritt val.

Jag tycker om att läsa både skönlitteratur och facklitteratur. Skönlitteraturen får mig att försvinna iväg i tanken, facklitteraturen att tänka i nya banor.

Eller det är så jag brukar försöker förklara skillnaden för mig själv, men det är egentligen förenklat. Jag tröttnar på formen för båda och behöver varva dem för att jag ska trivas riktigt med min läsning.

Jag skulle välja två böcker att ha med mig, så för att följa hur jag själv tycker om att läsa väljer jag en av varje. Som skönlitteratur väljer jag Ayn Rands Och världen skälvde och som facklitteratur Malcolm Gladwells Blink, även om Rands text närmar sig hennes filosofi i stycken och Gladwells populärpsykologi förklarande exempel närmar sig skönlitteraturen.

(Men jag måste ju gå och köpa Blink eftersom jag läste den som ljudbok och nu skulle jag ju ha med mig en pocket. Någon som vill ha mitt pocketexemplar när den fotograferats efter sändningen? Mejla mig.)

Ranald var snabbast. Blink kommer på posten.

Sändningen ligger ute i en månad efter det här publiceras.

Jag försöker ibland begränsa mitt bokköpande. Få mig själv att sluta handla fler, åtminstone tills jag läst ut fler än jag köpte förra månaden.

Men jag lyckas sällan. Böcker kryper på mig. De vill ha mig. Och jag dem.

I december 2009 försökte jag återigen begränsa mig. Men så råkade jag läsa Amazons lista över 2009 års bästa böcker och när jag läste beskrivningen av dem verkade det som att en av dem var riktad till mig.

Paul Harding’s luminous debut novel tells the story of George Washington Crosby, a tinker by trade (his specialty is repairing intricately crafted clocks) whose thoughts drift back in time as he lies on his deathbed. His reveries turn to his father, Howard, a tinker of sorts, too, but also an epileptic whose bewildering seizures make an otherwise tender and thoughtful novel crackle with a sense of the unexpected.

Amazon Best Fiction of the Year… So Far, min kursivering
(2009-12)

Jag blev själv epileptiker i oktober. Det är en sån där händelse som jag vet kommer påverka resten av mitt liv, men jag har svårt att ta in den. I mitt fall beror det på två kavernom i min vänstra tinninglob. Det konstigaste med epilepsi är att jag vet så lite av vad som händer själv. Eller rättare sagt, vad som hände. Jag vet vad som hände före, jag vet vad som hände efter. Men jag vet ingenting om mitt epilepsianfall.

Jag minns ambulansmannen som stack in huvudet i badrummet dit jag tydligen frågat om jag fick gå efter mitt första anfall. Jag minns hur F tittade på mig. Jag minns hur rädda J&J såg ut, nyss hemkomna fortfarande med kläderna på, i hallen när jag skulle tas ut till den väntande ambulansen. Jag minns hur lugn sjukvårdspersonalen såg ut, hur vana de var vid situationen och hur odramatisk dramatiken var för dem. Jag minns den andra ambulanspersonalen som kämpade med min ovilliga kropp när jag efter en natt på AVA kommit hem igen, varit hemma i några timmar och sedan fått mitt andra grand mal strax efteråt (och i och med mitt andra anfall sällat mig till skaran epileptiker).

Mina kavernom är en anläggningsskada, som min neurokirurg sa när jag träffade henne på Akademiska sjukhuset nu i januari. De sitter i vänster tinninglob som för oss högerhänta innehåller ganska mycket av det som definierar mig som mig. Eller jag tror i alla fall att jag ser det så:

Temporallob eller tinninglob är en del av storhjärnan[…]. Här finns funktioner för hörsel. Den är också involverad i semantik både i tal och syn. Temporalloben innehåller hippocampus och är därför involverad även i minnesbildningen.

Wikipedia Temporallob (2010-01-30)

Hörsel, språk och minne. Samtal/musik, litteratur och jag.

När ett epiletiskt anfall börjar slår det ut den del det börjar i och sträcker sig sedan snabbt över nästa del av hjärnan. Mina kavernom och deras blödningar sitter i den delen av hjärnan som producerar minnen. Jag vet inte hur det är för andra epileptiker, men för mig resulterar utslagningen av den del där anfallet börjar i att jag inte minns just någonting. Och hjärnans bedövning efteråt, eller traumat från alltihop, innebär att jag bara har punktminnen från de första dagarna på sjukhuset.

Jag läste Tinkers med en önskan att fylla i mina minnen. För att försöka förstå vad som hänt mig, vad jag varit med om. Naturligtvis är det helt orealistiska krav på en bok.

Så Paul Harding hade en ganska stor uppförsbacke.

Tinkers börjar med att George Washington Crosby håller på att dö. Han ligger i sitt vardagsrum i en hyrd sjukhussäng med sin familj som tar hand om honom runt sig. Ju närmare slutet han kommer, ju mer stannar han i sitt inre. Till slut kan han inte längre tala. Men han minns.

Och där är hela berättelsen.En historia i tre generationer berättas i episoder. De handlar om George, Howard och Georges farfar som var predikant. Det är Howard som är epileptiker, men farfadern måste haft något av allt det min läkare skrev som orsak till remissen till röntgenavdelningen: Infarkt/blödning? Tumör? Kärlmissbildning/Abschess?

Och antagligen var arvet från fadern den anläggningsskada som, precis som min anläggningsskada, orsakade Howards epilepsi.

Men det är inte mycket som stämmer in i min situation. Tinkers genomsyras av skammen som jag inte alls känner själv. Det är inte en skam att ha en familjemedlem som är epileptiker, det är bara som det är. Det var det inte för Howard. Han försöker dölja det från alla, inklusive sina barn.

George experience all but one of his father’s seizures as rumors. He would find his mother leaning over his rumpled, shaken father in a chair. There was spit in his father’s hair and blood on his chin. His father sat, snorting rapid breaths through his nose and looking first at the palms of his hands and then at their backs as he clenched and unclenched them the way a solider might after a bomb had detonated in his trench and he was shocked to find himself alive and possibly unharmed. George came to understand that this was because his father could tell when the fits were coming and always managed, with the help of George’s mother, to get to a part of the house or yard where the children were absent, so that they would not have to see him in the throes of seizure.

Tinkers, s 82

Men det är också en gammal bild av epilepsi jag får från boken. Och på ett märkligt sätt en väl romantiserad bild, antagligen från historier från Paul Hardings egen farfars epileptiska anfall.

Han skriver om anfallen med ord som What is it like to be full of lightning? What is it like to be split open from the inside by lightning.. Som något övernaturligt, ett sätt att komma åt något i vårt sinne som vi inte annars når.

Men samtidigt finns det inte så mycket att invända. Det är en berättelse om epilepsi från förr, när förloppeinte inte var känt. Förr skulle man sätta in någonting i munnen vid ett anfall så inte epileptikern skulle bita sönder tänderna, nu ska man mer låta honom eller henne vara – till och med om personen biter sig i tungan under anfallet. Det enda man ska göra är att lägga patienten i framstupa sidoläge när krampanfallet är över.

Det finns inget övernaturligt i krampanfallen längre. De utlöses med en impuls i hjärnan och får alla muskler att hamna i kramp. Och sen det går över. För mig tar det över på en minut ungefär, men det påverkar en evighet. Mina anfall är heller inte så våldsamma och blodiga som de är i Paul Hardings version. Det känns ärligt talat mest uppdiktat när han beskriver dem, snarare än som en traderad släkthistoria.

Jag får heller inte ihop hans historia riktigt. Tinkers lider verkligen av att det är hans debutroman. Han kan inte riktigt hantera sin egen form. Det är inte förrän i andra delen jag verkligen får en känsla av bokens huvudkaraktärer, innan det flyter de mest ihop som ihåliga karaktärer.

Han har något och det kommer fram i små utbrott och anfall. Men hans utvikningar, som hans omskrivna beskrivning av hur man bygger ett fågelbo eller hans utdrag från fiktiva The Reasonable Horologist känns mest som darlings han skulle behövt dräpa eller bearbeta mer, även om just de beskrivits som bokens mest lysande passager i recensioner.

(Jag ställde bara sju böcker på min bokhylla i december. Duktig.)

Citat

But in terms of music and writing, the difference between playing drums in a rock band at one hundred twenty-five decibels and sitting at a desk pecking away at a laptop — the differences are mostly superficial. One is really noisy and very public, and the other, at least in the composition, is private. But they scratch the same itch. The idea of creativity, or precipitating experience into art, it’s the same sort of thing.

Powells Powells.com Interviews – Paul Harding (2009- -)

Länkar

• Powells.com Paul Harding Beats the Tar out of Time
• Bookslut An interview with Paul Harding
• Wikipedia Cold Water Flat: Paul Harding var trummis i Cold Water Flat som släppte två skivor på nittiotalet

Veckorna efter Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade bombdåd på Flight 253 går uttalandena och krönikorna igen:

Obama skrädde inte orden i sin kritik över misslyckandet.

- USA:s regering hade tillräckligt med information för att stoppa attentatsförsöket. Men underrättelsetjänsten kunde inte sammanfoga informationen och förmedla den till myndigheterna och regeringen, sade USA:s president Barack Obama.

- Informationen analyserades inte tillräckligt noggrant. Så får det inte vara, sade Obama efter det första mötet med den amerikanska regeringens ledande ministrar och tjänstemän efter det att den 23-årige gärningsmannen Umar Farouk Abdulmutallab försökte spränga Detroitplanet i luften på juldagen.

SvD Arg Obama kräver räfst (2010-01-05)

Parallellerna till flygkapningarna den 11 september är flera. Då som nu fanns det tydliga varningssignaler, men dessa nonchalerades av de ansvariga som inte spred informationen vidare.

[…]

Inte heller reagerade någon på att resan till Detroit köptes kontant, att det var fråga om en enkelbiljett, att Abdulmutallab endast flög med handbagage, att han bar med sig sprängmedel ombord och att det fanns uppgifter om en förestående terrorattack.

Om inget av detta får säkerhetssystemen att lysa rött då kan man undra vad – förutom bebisars nappflaskor – som aktiverar dem.

DN 00-talet i retur (2010-01-03)

Jag ler trött och funderar på om inte de också egentligen vet vad det handlar om.

Att Obama gör det är en sak. Om han inte gör något verkar han passiv och som att han inte tar ansvar. Men även myndigheterna sammanfogar sin information, kommer det ändå alltid finnas fler sätt att gå förbi säkerheten.

Varför Peter Wolodarski vill göra samma sak är mer tveksamt, förutom att han kanske vill verka smart. Hate to Say I Told You So, liksom. Men tänker han efter lite till vet han ju att han misslyckas med sitt uppsåt.

I sin artikel Connecting the Dots från 2003 förklarar Gladwell varför Wolodarski misslyckas och varför han egentligen borde veta att det han skriver bara är trams:

In the fall of 1973, the Syrian Army began to gather a large number of tanks, artillery batteries, and infantry along its border with Israel. Simultaneously, to the south, the Egyptian Army cancelled all leaves, called up thousands of reservists, and launched a massive military exercise, building roads and preparing anti-aircraft and artillery positions along the Suez Canal. On October 4th, an Israeli aerial reconnaissance mission showed that the Egyptians had moved artillery into offensive positions. That evening, AMAN, the Israeli military intelligence agency, learned that portions of the Soviet fleet near Port Said and Alexandria had set sail, and that the Soviet government had begun airlifting the families of Soviet advisers out of Cairo and Damascus. Then, at four o’clock in the morning on October 6th, Israel’s director of military intelligence received an urgent telephone call from one of the country’s most trusted intelligence sources. Egypt and Syria, the source said, would attack later that day. Top Israeli officials immediately called a meeting. Was war imminent? The head of AMAN, Major General Eli Zeira, looked over the evidence and said he didn’t think so. He was wrong. That afternoon, Syria attacked from the east, overwhelming the thin Israeli defenses in the Golan Heights, and Egypt attacked from the south, bombing Israeli positions and sending eight thousand infantry streaming across the Suez. Despite all the warnings of the previous weeks, Israeli officials were caught by surprise. Why couldn’t they connect the dots?

Connecting the Dots, loc. 3195

Major General Eli Zeira kunde inte följa den röda tråden eller lägga samman två och två eftersom det inte var första gången något liknande hade hänt.

Två år tidigare uttalade sig Egyptens president och sa att kriget var nära. På satellitbilderna syntes truppsammandragningar längs gränsen, men inget hände. Samma sak hände i december 1972 och innan kriget bröt ut 1973 hade Egypten samma år mobiliserat nitton gånger.

I efterhand är det inte svårt att dra slutsatser utifrån givet material och givna händelser. Man kan se mönster och virka samband med alla röda trådar som visar sig, men man kan ändå inte förutse vad motparten ska göra härnäst. Man kan gissa och man kan anta, men inte veta.

Om man förberett sig för allt vad en potentiell terrorist kunnat göra hade man kanske kunnat stoppa just den potentiella terroristen, men då hade den potentiella terroristen varit en annan istället.

I The Black Swan skriver Nassim Nicholas Taleb om elfte september:

Assume that a legislator with courage, influence, intellect, vision, and perseverance manages to enact a law that goes into universal effect and employment on September 10, 2001; it imposes the continuously locked bulletproof doors in every cockpit (at high costs to the struggling airlines)—just in case terrorists decide to use planes to attack the World Trade Center in New York City. […] The legislation is not a popular measure among the airline personnel, as it complicates their lives. But it would certainly have prevented 9/11.

The person who imposes locks on cockpit doors gets no statues in public squares, not so much as a quick mention of his contributions in his obituary. ”Joe Smith, who helped avoid the disaster of 9/11, died of complications of liver disease.” Seeing how superfluous his measure was, and how it squandered resources, the public with great help from airline pilots, might well boot him out of office.

The Black Swan, s xxiii

Man kanske kan tycka att eftersom USA hade information om kalsongbombaren, då hans pappa varnat myndigheterna om sonens ökade radikalisering, borde han stoppats från att ha fått flyga. Men det enda som kan göras med informationen från Farouk Abdul Mutallabs pappa är att rentvå pappan från samröret med sin son. Fadern är garanterat inte den enda affärsmannen som varnat myndigheterna för en familjemedlems radikalisering. Men alla andras varningar, som inte resulterat i att sonen bränt upp sin pung, har passerat obemärkt förbi.

När jag läser Wolodarskis text tänker jag även på Gladwells stillsamt hånfulla uppräkning av karaktärsdrag för en seriemördare:

Look for an American male with a possible connection to the military. His IQ will be above 105. He will like to masturbate and will be aloof and selfish in bed. He will drive a decent car. He will be a “now” person. He won’t be comfortable with women. But he may have women friends. He will be a lone wolf. But he will be able to function in social settings. He won’t be unmemorable. But he will be unknowable. He will be either never married, divorced, or married, and if he was or is married, his wife will be younger or older. He may or may not live in a rental, and might be lower class, upper lower class, lower middle class, or middle class.

Dangerous Minds: Criminal profiling made easy

Det handlar naturligtvis inte alls om terrorism, men det är också det som fascinerar mest med Gladwells skrivande.

Han knyter flyhänt ihop ämnen till varandra och utan att de på pappret har något med varandra att göra känns de helt naturliga tillsammans. Han knyter ihop Enron med al-Qaida och testikelcancer, hemlöshet med polisvåld och mammografi med scud-missiler.

Han är smart och fascinerande. Och framför allt får han mig att tänka i nya banor. Det är det som jag alltid tyckt bäst om med Gladwells böcker. Och sen är de dessutom världens bästa middagssamtalsämnen.

Placebodagarna i en p-pillerkarta, hårfärgen hos Madison Avenues första stora kvinnliga copywriters eller den fantastiska och komplicerande artikeln om upphovsrätt.

En samling artiklar

För What the Dog Saw är en samling artiklar. Han har blivit ombedd att samla ihop sina egna favoriter och även blivit ombedd att ta med vissa av vänner och sin förläggare.

Men som en god son av den nya tiden publicerar naturligtvis Gladwell även alla sina artiklar på sin webbplats.

Därför behöver du inte alls köpa boken för att få hela innehållet (förutom en kort inledning och några få kommentarer om vad som hänt sen).

Du kan istället läsa dem på hans webbplats. Till och med som faksimil-pdf:er med bilder och typografi från versionen publicerad i The New Yorker.

What the Dog Saw and Other Adventures: Artiklarna

• The Pitchman: Ron Popeil and the conquest of the American kitchen (pdf)
• The Ketchup Conundrum: Mustard now comes in dozens of varieties. Why has ketchup stayed the same? (pdf)
• Blowing Up: How Nassim Taleb turned the inevitability of disaster into an investment strategy (pdf)
• True Colors: Hair dye and the hidden history of postwar America (pdf)
• John Rock’s Error: What the co-inventor of the Pill didn’t know about menstruation can endanger women’s health (pdf)
• What the Dog Saw: Cesar Millan and the movements of mastery (pdf)
• Open Secrets: Enron, intelligence, and the perils of too much information (pdf)
• Million-Dollar Murray: Why problems like homelessness may be easier to solve than to manage (pdf)
• The Picture Problem: Mammography, air power, and the limits of looking (pdf)
• Something Borrowed: Should a charge of plagiarism ruin your life? (pdf)
• Connecting the Dots: The paradoxes of intelligence reform (pdf)
• The Art of Failure: Why some people choke and others panic (pdf)
• Troublemakers: What pit bulls can teach us about profiling (pdf)
• Blowup: Who can be blamed for a disaster like the Challenger explosion, a decade ago? No one, according to the new risk theorists, and we’d better get used to it. (pdf)
• Late Bloomers: Why do we equate genius with precocity? (pdf)
• Most Likely to Succeed: How do we hire when we can’t tell who’s right for the job? (pdf)
• Dangerous Minds: Criminal profiling made easy (pdf)
• The Talent Myth: Are smart people overrated? (pdf)
• The New-Boy Network: What do job interviews really tell us? (pdf)

Men samtidigt vet du ju, i sann freemium-anda, att det inte är värt jobbet för dig. Om du inte vill läsa allt på skärm och om du värderar din tid vet du att det inte är värt lägga tiden på att samla ihop dem. Vill du ha dem på papper är det ännu värre.

Strunta i den moraliska värderingen av piratkopiering, värdera din tid och köp den som Kindle-version, på Adlibris eller på Amazon.

Citat

In the fall of 2001, Niederhoffer sold a large number of options, betting that the markets would be quiet, and they were, until out of nowhere two planes crashed into the World Trade Center. “I was exposed. It was nip and tuck.” Niederhoffer shook his head, because there was no way to have anticipated September 11. “That was a totally unexpected event.”

Blowing Up, loc. 1076

They are an example of a strange moment in American social history when hair dye somehow got tangled up in the politics of assimilation and feminism and self-esteem.

True Colors, loc. 1263

This notion of household products as psychological furniture is, when you think about it, a radical idea. When we give an account of how we got to where we are, we’re inclined to credit the philosophical over the physical, and the products of art over the products of commerce.

True Colors, loc. 1339

John Rock believed that the Pill was a “natural” method of birth control. By that, he didn’t mean that it felt natural, because it obviously didn’t for many women, particularly not in its earliest days, when the doses of hormone were many times as high as they are today. He meant that it worked by natural means.

John Rock’s Error, loc. 1425

Enron had some three thousand SPEs, and the paperwork for each one probably ran in excess of a thousand pages. It scarcely would have helped investors if Enron had made all three million pages public. What about an edited version of each deal? Steven Schwarcz, a professor at Duke Law School, recently examined a random sample of twenty SPE disclosure statements from various corporations — that is, summaries of the deals put together for interested parties — and found that on average they ran to forty single-spaced pages. So a summary of Enron’s SPEs would have come to a hundred and twenty thousand single-spaced pages. What about a summary of all those summaries? That’s what the bankruptcy examiner in the Enron case put together, and it took up a thousand pages. Well, then, what about a summary of the summary of the summaries? That’s what the Powers Committee put together.

Open Secrets, loc. 2195

[A]ll Enron proves is that in an age of increasing financial complexity, the “disclosure paradigm” — the idea that the more a company tells us about its business, the better off we are — has become an anachronism.

Open Secrets, loc. 2220

For the same $25 million that Denver’s motorists now spend on on-site testing, Stedman estimates, the city could identify and fix twenty-five thousand truly dirty vehicles every year, and within a few years cut automobile emissions in the Denver metropolitan area by somewhere between 35 and 40 percent. The city could stop managing its smog problem and start ending it.

Million-Dollar Murray, loc. 2572

He has commissioned studies to show what a drain on the city’s resources the homeless population has become. But, he says, “there are still people who stop me going into the supermarket and say, ‘I can’t believe you’re going to help those homeless people, those bums.’ ”

Million-Dollar Murray, loc. 2600

[A] skilled pair of fingertips can find out an extraordinary amount about the health of a breast, and that we should not automatically value what we see in a picture over what we learn from our other senses.

The Picture Problem, loc. 2751

The picture promises certainty, and it cannot deliver on that promise.

The Picture Problem, loc. 2857

I understand what I am taking when I take the picnic table you put in your backyard. I am taking a thing, the picnic table, and after I take it, you don’t have it. But what am I taking when I take the good idea you had to put a picnic table in the backyard — by, for example, going to Sears, buying a table, and putting it in my backyard? What is the thing that I am taking then?

[…]

The point is not just about the thingness of picnic tables versus ideas, though that is an important difference.

Something Borrowed, loc. 3037-3040

Some poets do their best work at the beginning of their careers. Others do their best work decades later. Forty-two percent of Frost’s anthologized poems were written after the age of fifty.

Late Bloomers, loc. 3840

Brussel did not really understand the mind of the Mad Bomber. He seems to have understood only that, if you make a great number of predictions, the ones that were wrong will soon be forgotten, and the ones that turn out to be true will make you famous.

Dangerous Minds, loc. 4562

A pit-bull ban is a generalization about a generalization about a trait that is not, in fact, general. That’s a category problem.

Troublemakers, loc. 5146

“I’ve seen virtually every breed involved in fatalities, including Pomeranians and everything else, except a beagle or a basset hound,” Randall Lockwood, a senior vice president of the ASPCA and one of the country’s leading dog-bite experts, told me. “And there’s always one or two deaths attributable to malamutes or huskies, although you never hear people clamoring for a ban on those breeds. When I first started looking at fatal dog attacks, they largely involved dogs like German shepherds and shepherd mixes and St. Bernards — which is probably why Stephen King chose to make Cujo a St. Bernard, not a pit bull. I haven’t seen a fatality involving a Doberman for decades, whereas in the 1970s they were quite common. If you wanted a mean dog, back then, you got a Doberman. I don’t think I even saw my first pit bull case until the middle to late 1980s, and I didn’t start seeing Rottweilers until I’d already looked at a few hundred fatal dog attacks. Now those dogs make up the preponderance of fatalities. The point is that it changes over time. It’s a reflection of what the dog of choice is among people who want to own an aggressive dog.”

Troublemakers, loc. 5216

Länkar

• Gladwell.com What the Dog Saw: Bokens sajt
• Gladwell.com The New Yorker Archive: Alla hans New Yorker-artiklar
• The New Yorker: De lägger artiklarna bakom en betalvägg efter ett tag
• Youtube C-Span – Q&A Malcolm Gladwell: Intervju på C-Span om boken
• Department of Homeland Security

2003 startade jag det här projektet. Från början var tanken mest skrämmande. Det var första gången jag någonsin tänkt på hur långt mitt liv faktiskt var. Första gången det blev tydligt.

Men även om jag blev skrämd till en början, växte känslan av att det var en spännande tanke. En kommentar till och en del av bloggarnas eviga dokumenterande (som jag naturligtvis redan var en del av). I sinnet blev det också som en utmaning:

– Bara 2652 böcker kvar? Det överlever jag lätt.

Även den tanken är naturligtvis absurd. Vem tävlade jag med? Spela schack med döden, anyone? Men jag kunde motivera det. Jag ville verkligen börja läsa mer regelbundet. Och allt som kunde leda till det måste vara något bra.

Jag har alltid läst, men velat läsa mer. Jag tog mig inte tid. Jag har alltid tyckt det varit värt att läsa när jag gjorde det, men jag gjorde det ändå inte. Jag tror på sätt och vis det var ett sätt att väga upp vad jag läste också.

Åren runt 2003 var den tid jag läste bloggar allra mest. Jag levde i min rss-läsare. Det var fantastiskt och otroligt lärorikt, men jag ville väga upp att bara läsa korta artiklar med längre tankar. Och jag ville läsa mer skönlitteratur. Jag hade redan börjat skriva om böcker jag läst på min gamla blogg k-märkt men det var inte särskilt strukturerat.

Nedräkningsprojektet blev en sporre till mer läsning, men även till att dokumentera mer.

Efter ett tag såg jag fler fördelar med dokumentationen: den fick mig att tänka en gång till på böckerna jag läst och därmed fick jag ut mer av dem.

Det enda jag varit rädd för är att jag ska försöka lura mig själv med att läsa mer lättlästa böcker för att förbättra min statistik. Att göra det för att faktiskt komma upp i 52 böcker om året, vilket jag inte ens nästan gjorde det år jag startade det projektet – eller något annat år för den delen.

Men sen dess har jag läst både långa klassiker, moderna romaner, facklitteratur och en del lyrik. Jag har lyckats med mitt uppsåt. Jag läser mer, ganska mycket mer faktiskt. Och det känns alldeles underbart.

Sen är jag inte längre lika hård mot mig själv i det här projektet. Det blev en onödig stress att tvingas skriva om alla böcker jag läste. Nu, här, skriver jag bara om de jag vill skriva om.

Dokumentationen över läsningen gör jag på aNobii och på insidan av de fysiska böcker jag läser. (I varje bok jag läst ut skriver jag vilken bok i ordningen det är kvar, vilket datum jag läst ut den och den plats jag läst ut boken på.)

aNobii hjälper mig dessutom att dokumentera de böcker jag inte kan skriva på insidan av, som de e-böcker för Kindle och de ljudböcker jag läser.

aNobii-bokhyllan visar att jag kom 42 böcker närmare döden 2009. Och 2009 är det år jag läst näst flest böcker sedan projektet startade:

2009 läste jag mina första e-böcker (köpte en Kindle i oktober och fick den i november).

En sak till. Med min sista bok jag läste ut 2009 hade jag 2467 böcker kvar att leva.