Jag hatade verkligen kapitlet om miljön. Så enkel argumentation kommer han inte undan med. Det märks vilka ämnen han faktiskt tänkt ordentligt på och vilka som inte intresserar särskilt mycket. Det är inget skäl att sluta källsortera för att det eventuellt inte tas om hand ordentligt. Visst, det är sant att vi kanske gömmer oss bakom det ibland och klappar oss själva på ryggen för att vi gjort vår del – men att inte göra någonting är knappast bättre. Och sen gömmer han sina egna tillkortakommanden bakom romantiserade bilder och retorik. Fånigt.

Delen om Israel/Palestina, ex-Jugoslavien och Storbritannien/Nordirland faller även de på dumhet. Han verkar bara dum i kapitlet. En redaktör borde sagt åt honom att bara skära bort dem. De är i alla fall oengagerade och ogenomtänkta. Michael Moore är bäst när han gör billiga poänger och ändå är genomtänkt. Där nöjer han sig med bara de billiga poängerna.

Kapitlen om tillståndet i USA är roande läsning och han driver hem många poänger. Jag tycker att han borde ha hållit lite bättre i språket. Upprepningar för att övertyga är enkelt att använda, men det är tråkigt att läsa. Sen kan man ju önska att han kunde hålla sig ifrån de allra billigaste knepen, men det kanske är för mycket att begära.

På det hela taget är det väl läsvärt. Men samtidigt känns det lite gammalt. Det hade blivit en helt annan bok om den skrivits färdigt efter 911 istället för precis före.