4 november 2004

Jan Guillou Tjuvarnas marknad #2640

Titel Tjuvarnas marknad
Författare Jan Guillou
Böcker kvar 2640

Jag får stora utslag på min snobbismmätare när jag läser Guillou. Jag gillar det, jag vet ju det. Men jag har lite svårt att erkänna det. Kommer helst med undanflykter som att – Man vill ju ha något lätt ibland. Men varför är det en undanflykt? Jag gillar ju att läsa det av precis den anledningen. Guillou skriver som en Hollywood-film. Och Hollywood-filmer är en av mina passioner. Jag gillar att bli underhållen för en stund för att sedan i stort sett glömma vad jag ägnat timmarna åt. Jag gillar att håna detaljer med dem, men i stort sett njuter jag bara av upplevelsen att begrava mig i underhållning. Jag skall helt enkelt försöka bejaka min underhållningssjäl.

Det största problemet med att läsa Guillou är han själv. Hans självgodhet och hans ton. Precis det man älskar att hata i hans krönikor och i hans övriga framträdanden. Det svåraste att ta är hans självbild i boken, med den fantastiska Erik Ponti som alter ego. Nu har jag inte läst ”Ondskan”, men hur hänger den nya bilden av Pierre ihop med hans historia i ”Ondskan”? Den hänger inte ihop med filmen i alla fall.

”Tjuvarnas marknad” är den slarvigaste Guillou-boken jag läst och då har jag läst ganska många. Man riktigt märker hur han mest av allt kokade när han skrev den. Destillerat skulle man kunna se det som hans griniga krönikor som kommenterar samhällshändelser, i en för långt broderad form. Men mest av allt tänker jag på en blogg när jag läser.

Guillou kommenterar det som intresserar honom: försäkringsbolagen (bonussystem, krånglande utbetalningar till försäkringstagare, ohederlighet), polisen (otillräckliga utredningsresurser, SÄPO:s talanglöshet, internationella insatsstyrkans onödighet), rikedom (brats, kungafamiljen, girighet), ekonomisk brottslighet (contra vanligt tjyveri – straffskalor, utredningsresurser, svinighet). Och så plockar han in andra personliga intressen som konst, vin, jakt. En lång blogg löst sammanbunden i ett vitt, men personligt spektrum. Det skulle nästan vara intressant att leta tidningsartiklar till alla de syrligt nedskrivna detaljerna som hans språkrör i boken får uttala. För det är inte svårt att följa inrikesnyheterna som ligger till grund för kommentarerna. Naturligtvis har han även med en släng mot sin nya hang-up, oskyldigt dömda i pedofilmål, det ska ju nämligen hans nästa romanserie handla om satt i någon historisk kontext och jämförd med forntida häxjakter.

Och jag läser blogginlägget i boken som refererar till diskussionen i bloggosfären om karaktärer som finns i samma universum (glömt bort var jag såg den sist) när Anna Holt plockas med i historien. Där riktigt lyser det igenom av barnslig lycka i texten. Han verkar haft riktigt roligt när han lånat persondrag av Leif GW Perssons karaktär.

Men det är inte en särskilt bra bok. Just hans bubblande ilska gör det svårt för honom att hålla sig till formen. Han tappar formen och drivet, blir istället oftast mest agiterande. Har svårt att måla upp trovärdiga personligheter, särskilt i form av den kvinnliga huvudpersonen. Men ändock. Jag gillar det ändå. Trots, eller kanske till och med tack vare, att det inte är så bra.

Publicerat: torsdagen 4 november, 2004 klockan 14:29.

Kategori: 2652 böcker kvar.