JPod är Generation X all over again, fast mycket sämre. Om man vill se Microslavar som Generation X 2.0 så går dock inte linjen att dra vidare till JPod utan vidare, som många försökt göra gällande. Det är snarare 1.0 + The Office.

I framför allt Eleanor Rigby, men också i All Families are Psychotic, tyckte jag en ny mer komplett Coupland växte fram. I JPod försöker han jämka ihop den nya och den gamla och det funkar inte särskilt bra.

Sidorna med mellanspel, som var så briljant i Generation X, är här mest meningslösa. Där ramade de in och skapade mening, här irriterar de och slösar på träd.

Karaktärsutvecklingsepisoderna är krystade där de i Eleanor Rigby var trovärdiga i sin galenskap. De hålögda karaktärerna är själsligt tomma, som alltid på ytan i Couplands romaner, men här stannar det inte vid ytan. Hans egna cameos är mest märkliga och känns mest desperata: Se på mig, jag är meta as fuck.

Men det är förstås också sant. Det är meta as fuck. Det är något en författare som Douglas Coupland skulle kunna ha med i sin dieges. Men här sätter det mer the suspension of disbelief ur spel.

Det sagt så finns det naturligtvis de mest fantastiska små guldkorn i boken, som alltid i Couplands romaner. Men de känns färre och mer meningslösa än de brukar. Han försöker sätta ned boken i tiden med Kina, spelmarknaden och ett uppdaterat nätsamhälle, men roligt blir det först i detaljerna – som Blixa Bargeld i Kina.