1 juli 2007

Michel Onfray Handbok för ateister #2581

Titel Handbok för ateister
Orginaltitel Traité d'athéologie. Physique de la métaphysique
Författare Michel Onfray
Översättare Jim Jakobsson
Böcker kvar 2581
Titel: Handbok för ateister – En ateologisk betraktelse
Originaltitel: Traité d’athéologie. Physique de la métaphysique
Författare: Michel Onfray
Äversättare: Jim Jakobsson
ISBN 10: 9157804834
Förlag: Nya Doxa
Utgiven: 2006
Format: Häftad
Utläst (var, datum): 2007-01-08, Slottsgatan
BKTJD: 2581
Köpt: Bokus
Köp: adlibris.se / amazon.fr (franska) / amazon.com (engelska) / amazon.co.uk (engelska) / bokus.com/se

Någon gång under förra året landade jag i insikten att jag inte längre kunde stödja den svenska kyrkans verksamhet. Troende vet jag inte om jag någonsin varit. Avsaknaden av gud varit min grundinställning. Jag har svårt att ställa mig frågan Finns gud?, för då måste jag på något sätt anta att det finns en möjlighet att gudar finns. Frågan känns och har känts konstig och onödig.

Jag har då och hävdat att jag kanske är agnostiker, eftersom jag inte kan veta vad som en gång startade big bang, eller vad det nu var som startade alltihop (om det nu måste haft en start). Men det har mer varit spetsfundigheter i diskussioner än en riktig övertygelse.

FN menar att det jag gör är också att tro, när jag sätter min tillit till vetenskapen. Och kanske är det så, men tron vilar bara på vilka teorier som gör saker gällande — inte på att världen har vetenskapliga förklaringar i sig. Det ser jag bara som självklart och utan tro. (Well, det låter ju helt otroligt självklart när jag skriver det så här, men ändå.)

Jag har varit med i Svenska kyrkan och betalat kyrkoskatten för att jag tycker kyrkan gör bra saker för människor, med sitt arbete med hemlösa och hjälp till människor i sorg (och glädje för all del). Men det jag till slut kom fram till var att även om verksamheterna i sig är bra, så borde inte ett trosförbund göra dem. Det jag alltså borde göra istället är att skänka jämförbar mängd av min årliga inkomst till organisationer jag tycker ska syssla med den verksamhet jag gillar. Och bröllop sköter staten redan så bra, eller bättre rättare sagt eftersom de inte gör lika stor skillnad på kärlek och kärlek. (Och bättre blir det när utredningen om könsneutrala äktenskap kommer fram till det enda rätta. Fast Kd lär väl göra vad de kan för att sätta käppar i hjulet.)

I oktober förra året lyssnade jag på Filosofiska rummet, programmet Ateismen – Vad kan den erbjuda? som bland annat tog upp Michel Onfrays Handbok för ateister. De talade om vad man baserar en ny icke-religiös etik på när vi inte längre är rädda för gud.

Väl sammanfallande till att jag fick hem boken släppte Wired sitt nummer 14:11 The New Ateism.

Men jag måste tyvärr säga att jag är ganska besviken. Omslagsstoryn i Wired var på ganska låg nivå, då den mest handlade om hur den nya ateismen organiserar sig, även om det fanns poänger i artikeln. Och visst fick jag ut en del av En handbok för ateister, men mest klappar på ryggen för att jag valt sida. Som Wired skrev: Are they winning converts, or merely preaching to the choir?.

Handbok för ateister är nämligen inte alls en handbok för ateister – möjligen för de som vill bli ateister, med ammunition för att skjuta sönder argument från en tänkt motståndarsida; inte hur vi bygger en ny etik på ickereligiös grund. Det är istället en frän attack mot våra tre monoteistiska religioner. Och ärligt talat känns det lite fånigt. När jag läste den tänkte jag att första delen kan vara en sågning av religionerna för att sedan gå vidare, men det var istället allt den var. Michel Onfray verkar knappt ha kunnat hejda sig för att få berätta mer, såga mer. Och jag är ärligt talat ganska ointresserad av det. Jag vet att religionens skrifter är nys. Jag vet att de är ihopsatta under århundraden och att de sammanfogats av olika källor för att bäst passa makten. Jag konstaterar att de är några av historiens mest spridda böcker och att jag antagligen borde läsa dem någon gång, för det är litteratur som påverkat vårt samhälle på ett omvälvande sätt.

Onfray var mer moderat när han intervjuades i Människor och tro, under promotionturnén för hans bok. Vilket jag tyvärr inte respekterar honom mer för. Det känns ointressant att tala om hur värdelös religionerna och dess skrifter är när diskussionen borde handla om hur man går vidare.

Men nu när jag har gått ur Svenska kyrkan så roas jag över några saker. Varför beter de sig som en ond bokklubb man lätt kan halka med i, men har mycket lurigare att gå ur när ansökningshandlingar för att gå med finns på webbplatsen, men ansökan om utträde måste beställas per telefon eller utträde göras på plats? (Egentligen räcker det väl med att skriva ett eget brev, men det är ju också worky.) Varför måste jag betala kyrkoskatten hela 2007 också bara för att jag gick ur efter november 2006?

Och den kanske mer intressanta frågan är väl vad jag ska göra med tiondet efter 2007?

Citat från boken:

Jag föraktar inte de troende, jag finner dem varken löjliga eller ömkansvärda, men jag känner förtvivlan när jag ser hur de föredrar barnens lugnande fiktioner framför de vuxnas visshter. Hellre en tro som lugnar än ett förnuft som oroar — även om priset är en evig mental infantilism.

Handbok för ateister, s 21

Människorna, som är dödliga, änglida och begränsade, som plågas av dessa begränsningar och hemsöks av idén om fullkomlighet, uppfinner en makt utrustad med precis motsatta egenskaper: genom att vända ut och in på sina brister, som fingrarna på en handske, fabricerar de egenskaper som man sedan faller på knä och krälar i stoftet för. Är jag dödlig? Gud är odödlig. Är jag ändlig? Gud är oändlig. Är jag begränsad? Gud är obegränsad. Vet jag inte allt? Gud är allvetande. Kan jag inte allt? Gud är allsmäktig. Har jag inte förmågan att vara överallt? Gud är allestädes närvarande. Är jag skapad? Gud är oskapad. Är jag svag? Gud är den förkroppsligade allsmäktigheten. Lever jag på jorden? Gud finns i himlen. Är jag ofullkomlig? Gud är fullkomlig. Är jag ingenting? Gud är allt. Och så vidare.

Religionen blir därmed ett enastående främmandegörande: den innebär att människan avskiljs från sig själv och skapar en fantasivärld där sanningen återfinns i fiktig förklädnad.

Ibid, s 52

Att dekonstruera monoteismerna, avmytologisera den judisk-kristna traditionen — men förvisso även islam — och därefter demaskera teokratin: där har vi tre inledande uppgifter för ateologin. Med detta som utgångpunkt kan vi sedan påbörja arbetet med att etablera en ny etisk grund, som kan skapa en moral där kroppen inte längre är en bestraffning, jorden en tåredal, livet en katastrof, njutningen en synd, kvinnorna en förbannelse, intellektet en förhävelse, vällusten en fördömelse.

Till detta kan sedan fogas en politik mer fascinerad av livsdriften än av dödsdriften.

Ibid s 83-84

Medan kyrkan under och efter kriget förblir tyst i fråga om nazismen försummar den inte att inskrida mot kommunisterna. I fråga om marxismen visar Vatikanen prov på en engagerad, militant och kraftfull hållning , som bara kan önska att den använt för att bekämpa och ifrågasätta det nazistiska riket. Trogen kyrkans tradition, från Piux IX och Pius X, att fördöma mänskliga rättigheter som stridande mot kyrkans läror, bannlyser Pius XII, påven som blivit ryktbar för sin vänskap med nationalsocialismen, i ett svep all världens kommunister redan 1949. Som ett av skälen för sitt beslut hävdar han att judarna och bolsjevikerna är i maskopi med varandra.

Man måste komma ihåg detta: ingen nationalsocialist, varken i partiets bas eller bland de högt uppsatta och medlemmarna i rikets generalstab, har blivit bannlyst, ingen grupp har uteslutits ur kyrkan för rasistiska eller antisemitiska uttalanden eller handlingar, eller för att ha satt gaskamrarna i verket. Adolf Hitler bannlystes inte, hans bok Mein Kampf har aldrdig förts upp på kyrkans index. Låt oss erinra om vilka författare detta beryktade Index Librorum Prohibitorum har fogat till sin lista efter 1924, det år då Hitlers bok kom ut: vid sidan om Pierre Larousse, skyldig till Grand Dictionnaire universel (!), finner man Henri Bergson, André Gide, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Adolf Hitler har aldrig funnits med på listan.

Ibid s 219

Publicerat: söndagen 1 juli, 2007 klockan 23:30.

Kategori: 2652 böcker kvar.