18 augusti 2009

Tomas Tranströmer Minnena ser mig #2483

Titel Minnena ser mig
Författare Tomas Tranströmer
Böcker kvar 2483

Jag skäms lite när jag läser Tomas Tranströmer. Jag känner mig sökt och pretentiös, men bekämpar min känslor. Jag gillar det ju, varför ska jag skämmas? Det är kanske för hur jag hittade Tranströmer från början. Det var genom hyllningar till honom, genom hans historia, hans stroke och hans haikus.

I allmänhet stryker jag som ett skrämt djur kring lyriken. Jag har svårt att närma mig den, men tittar fascinerat på håll. Jag vet inte hur jag ska läsa den, i vilken form jag ska möta den. Det jag landat i efter några första trevande försök är att bara göra det och gillar jag det så gör jag det. För det är ju naturligtvis inte svårare än så, resten är bara klassreseangst.

Men det här är inte lyrik, det är Tranströmers självbiografi. Och om inte det vore nog så går det inte heller att gå förbi en fin liten bok som den här när den ligger i en liten hög på bokrean.

När jag visade den för FN var hennes första kommentar att det ju är Dunderklumpen:

Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.

Dunderklumpen (1974)

Tranströmer skriver:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.

Minnena ser mig, s 40

Och det är ju det som det handlar om. Minnena ser mig, jag är alla de människor jag varit förr. Tranströmer minns och jag fascineras av känslan att allting är så relativt. Jag känner mig ung, men måste väl börja förlika mig med tanken på att jag är gammal nu. Och att jag alltid kommer vara mer så än vad jag tror.

Jag skrattar igenkännande om störningar kring ord, som efter han stavat fel på ordet särskilt i inträdesprovet till läroverket och därefter hade en störning kring ordet som hängde med i många ord.

Och mina tankar börjar vandra när han beskriver sin egen oförmåga att förstå sin egen klasstillhörighet i förhållande till andra. När jag växte upp var det här en stor fråga för min mamma. Hon ville alltid att jag skulle sätta mig in i vår ekonomi, att jag skulle förstå. Hon ville att jag skulle veta att jag var lyckligt lottad. Jag tog det mest för självklart.

Vi var vid några tillfällen middagsgäster hos en familj som beskrevs som rik. De bodde i Äppelviken, herrn i huset var grosshandlare. En stor villa, tjänstefolk i svart och vitt. Jag noterade att pojken i familjen — som var jämngammal med mig — hade en fantastiskt stor leksaksbil, en brandbil, mycket åtråvärd. Hur fick man tag på en sådan? Ett ögonblick skymtade en insikt om att familjen hörde till en annan samhällsklass, en där man hade råd med ovanligt stora leksaksbilar. Det förblir ett lösryckt och inte särskilt viktigt minne.

Ett annat minne: under ett besök i en klasskamrats hem förvånade det mig att man inte hade WC utan ett torrdass på gården som vi hade på landet. Man fick kissa i en utrangerad kastrull som mamman hällde ut i slasken i köket. Det var en pittoresk detalj. I övrigt tänkte jag inte på att familjen saknade ett och annat. Och villan i Äppelviken föreföll mig inte anmärkningsvärd. Jag befann mig mycket långt från den förmåga som många tycks ha redan tidigt i livet — att med en enda blick uppfatta omgivningens klasstillhörighet och ekonomiska standard. Många barn tycks kunna se det, inte jag.

Ibid, s 27

Det tog långt upp i åren innan jag förstod vad jag uppfattat som konstigt beteende från mina föräldrar. En pappa som överkompenserade och en mamma som desperat försökte hålla sig ifrån sitt ursprung.

Jag kan nog fortfarande inte förstå. Jag kan inte se samma saker. Förstod inte varför det provocerade när jag bara sa att jag skulle gå med i MUF, men jag förstod att det gjorde det. (Jag gick inte med.)

Men de levde en annan uppväxt. De växte upp i en annan tid. Och de gav mig möjligheter de själva inte hade, jag förstår nu i efterhand att det provocerade att jag tog allt för självklart.

Minnena ser mig får mig att tycka mer om Tomas Tranströmer. Och övertygar mig om att jag ska leta efter mer.

Publicerat: tisdagen 18 augusti, 2009 klockan 22:15.

Kategori: 2652 böcker kvar.

  • 2652 böcker kvar 2483: Tomas Tranströmer ”Minnena ser mig” http://bit.ly/jQmkh
    This comment was originally posted on Twitter

  • Ranald

    Bra text & tankar. Läst lite av hans lyrik och gillar det alltid men har också svårt med ordet lyrik, det blir trögt och segt typ: ”ska jag läsa lyrik, du lämna det åt de som kan”.

  • Ranald

    Bra text & tankar. Läst lite av hans lyrik och gillar det alltid men har också svårt med ordet lyrik, det blir trögt och segt typ: ”ska jag läsa lyrik, du lämna det åt de som kan”.