31 januari 2010

Paul Harding Tinkers #2465

Titel Tinkers
Författare Paul Harding
Böcker kvar 2465

Jag försöker ibland begränsa mitt bokköpande. Få mig själv att sluta handla fler, åtminstone tills jag läst ut fler än jag köpte förra månaden.

Men jag lyckas sällan. Böcker kryper på mig. De vill ha mig. Och jag dem.

I december 2009 försökte jag återigen begränsa mig. Men så råkade jag läsa Amazons lista över 2009 års bästa böcker och när jag läste beskrivningen av dem verkade det som att en av dem var riktad till mig.

Paul Harding’s luminous debut novel tells the story of George Washington Crosby, a tinker by trade (his specialty is repairing intricately crafted clocks) whose thoughts drift back in time as he lies on his deathbed. His reveries turn to his father, Howard, a tinker of sorts, too, but also an epileptic whose bewildering seizures make an otherwise tender and thoughtful novel crackle with a sense of the unexpected.

Amazon Best Fiction of the Year… So Far, min kursivering
(2009-12)

Jag blev själv epileptiker i oktober. Det är en sån där händelse som jag vet kommer påverka resten av mitt liv, men jag har svårt att ta in den. I mitt fall beror det på två kavernom i min vänstra tinninglob. Det konstigaste med epilepsi är att jag vet så lite av vad som händer själv. Eller rättare sagt, vad som hände. Jag vet vad som hände före, jag vet vad som hände efter. Men jag vet ingenting om mitt epilepsianfall.

Jag minns ambulansmannen som stack in huvudet i badrummet dit jag tydligen frågat om jag fick gå efter mitt första anfall. Jag minns hur F tittade på mig. Jag minns hur rädda J&J såg ut, nyss hemkomna fortfarande med kläderna på, i hallen när jag skulle tas ut till den väntande ambulansen. Jag minns hur lugn sjukvårdspersonalen såg ut, hur vana de var vid situationen och hur odramatisk dramatiken var för dem. Jag minns den andra ambulanspersonalen som kämpade med min ovilliga kropp när jag efter en natt på AVA kommit hem igen, varit hemma i några timmar och sedan fått mitt andra grand mal strax efteråt (och i och med mitt andra anfall sällat mig till skaran epileptiker).

Mina kavernom är en anläggningsskada, som min neurokirurg sa när jag träffade henne på Akademiska sjukhuset nu i januari. De sitter i vänster tinninglob som för oss högerhänta innehåller ganska mycket av det som definierar mig som mig. Eller jag tror i alla fall att jag ser det så:

Temporallob eller tinninglob är en del av storhjärnan[…]. Här finns funktioner för hörsel. Den är också involverad i semantik både i tal och syn. Temporalloben innehåller hippocampus och är därför involverad även i minnesbildningen.

Wikipedia Temporallob (2010-01-30)

Hörsel, språk och minne. Samtal/musik, litteratur och jag.

När ett epiletiskt anfall börjar slår det ut den del det börjar i och sträcker sig sedan snabbt över nästa del av hjärnan. Mina kavernom och deras blödningar sitter i den delen av hjärnan som producerar minnen. Jag vet inte hur det är för andra epileptiker, men för mig resulterar utslagningen av den del där anfallet börjar i att jag inte minns just någonting. Och hjärnans bedövning efteråt, eller traumat från alltihop, innebär att jag bara har punktminnen från de första dagarna på sjukhuset.

Jag läste Tinkers med en önskan att fylla i mina minnen. För att försöka förstå vad som hänt mig, vad jag varit med om. Naturligtvis är det helt orealistiska krav på en bok.

Paul Harding hade en ganska stor uppförsbacke.

Tinkers börjar med att George Washington Crosby håller på att dö. Han ligger i sitt vardagsrum i en hyrd sjukhussäng med sin familj som tar hand om honom runt sig. Ju närmare slutet han kommer, ju mer stannar han i sitt inre. Till slut kan han inte längre tala. Men han minns.

Och där är hela berättelsen.En historia i tre generationer berättas i episoder. De handlar om George, Howard och Georges farfar som var predikant. Det är Howard som är epileptiker, men farfadern måste haft något av allt det min läkare skrev som orsak till remissen till röntgenavdelningen: Infarkt/blödning? Tumör? Kärlmissbildning/Abschess?

Och antagligen var arvet från fadern den anläggningsskada som, precis som min anläggningsskada, orsakade Howards epilepsi.

Men det är inte mycket som stämmer in i min situation. Tinkers genomsyras av skammen som jag inte alls känner själv. Det är inte en skam att ha en familjemedlem som är epileptiker, det är bara som det är. Det var det inte för Howard. Han försöker dölja det från alla, inklusive sina barn.

George experience all but one of his father’s seizures as rumors. He would find his mother leaning over his rumpled, shaken father in a chair. There was spit in his father’s hair and blood on his chin. His father sat, snorting rapid breaths through his nose and looking first at the palms of his hands and then at their backs as he clenched and unclenched them the way a solider might after a bomb had detonated in his trench and he was shocked to find himself alive and possibly unharmed. George came to understand that this was because his father could tell when the fits were coming and always managed, with the help of George’s mother, to get to a part of the house or yard where the children were absent, so that they would not have to see him in the throes of seizure.

Tinkers, s 82

Men det är också en gammal bild av epilepsi jag får från boken. Och på ett märkligt sätt en väl romantiserad bild, antagligen från historier från Paul Hardings egen farfars epileptiska anfall.

Han skriver om anfallen med ord som What is it like to be full of lightning? What is it like to be split open from the inside by lightning.. Som något övernaturligt, ett sätt att komma åt något i vårt sinne som vi inte annars når.

Men samtidigt finns det inte så mycket att invända. Det är en berättelse om epilepsi från förr, när förloppeinte inte var känt. Förr skulle man sätta in någonting i munnen vid ett anfall så inte epileptikern skulle bita sönder tänderna, nu ska man mer låta honom eller henne vara – till och med om personen biter sig i tungan under anfallet. Det enda man ska göra är att lägga patienten i framstupa sidoläge när krampanfallet är över.

Det finns inget övernaturligt i krampanfallen längre. De utlöses med en impuls i hjärnan och får alla muskler att hamna i kramp. Och sen det går över. För mig tar det över på en minut ungefär, men det påverkar en evighet. Mina anfall är heller inte så våldsamma och blodiga som de är i Paul Hardings version. Det känns ärligt talat mest uppdiktat när han beskriver dem, snarare än som en traderad släkthistoria.

Jag får heller inte ihop hans historia riktigt. Tinkers lider verkligen av att det är hans debutroman. Han kan inte riktigt hantera sin egen form. Det är inte förrän i andra delen jag verkligen får en känsla av bokens huvudkaraktärer, innan det flyter de mest ihop som ihåliga karaktärer.

Han har något och det kommer fram i små utbrott och anfall. Men hans utvikningar, som hans omskrivna beskrivning av hur man bygger ett fågelbo eller hans utdrag från fiktiva The Reasonable Horologist känns mest som darlings han skulle behövt dräpa eller bearbeta mer, även om just de beskrivits som bokens mest lysande passager i recensioner.

(Jag ställde bara sju böcker på min bokhylla i december. Duktig.)

Citat

But in terms of music and writing, the difference between playing drums in a rock band at one hundred twenty-five decibels and sitting at a desk pecking away at a laptop — the differences are mostly superficial. One is really noisy and very public, and the other, at least in the composition, is private. But they scratch the same itch. The idea of creativity, or precipitating experience into art, it’s the same sort of thing.

Powells Powells.com Interviews – Paul Harding (2009- -)

Länkar

Publicerat: söndagen 31 januari, 2010 klockan 01:06.

Kategori: 2652 böcker kvar.