10 januari 2010

Malcolm Gladwell What the Dog Saw #2466

Titel What the Dog Saw
Undertitel And Other Adventures
Författare Malcolm Gladwell
Böcker kvar 2466

Veckorna efter Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade bombdåd på Flight 253 går uttalandena och krönikorna igen:

Obama skrädde inte orden i sin kritik över misslyckandet.

– USA:s regering hade tillräckligt med information för att stoppa attentatsförsöket. Men underrättelsetjänsten kunde inte sammanfoga informationen och förmedla den till myndigheterna och regeringen, sade USA:s president Barack Obama.

– Informationen analyserades inte tillräckligt noggrant. Så får det inte vara, sade Obama efter det första mötet med den amerikanska regeringens ledande ministrar och tjänstemän efter det att den 23-årige gärningsmannen Umar Farouk Abdulmutallab försökte spränga Detroitplanet i luften på juldagen.

SvD Arg Obama kräver räfst (2010-01-05)

Parallellerna till flygkapningarna den 11 september är flera. Då som nu fanns det tydliga varningssignaler, men dessa nonchalerades av de ansvariga som inte spred informationen vidare.

[…]

Inte heller reagerade någon på att resan till Detroit köptes kontant, att det var fråga om en enkelbiljett, att Abdulmutallab endast flög med handbagage, att han bar med sig sprängmedel ombord och att det fanns uppgifter om en förestående terrorattack.

Om inget av detta får säkerhetssystemen att lysa rött då kan man undra vad – förutom bebisars nappflaskor – som aktiverar dem.

DN 00-talet i retur (2010-01-03)

Jag ler trött och funderar på om inte de också egentligen vet vad det handlar om.

Att Obama gör det är en sak. Om han inte gör något verkar han passiv och som att han inte tar ansvar. Men även myndigheterna sammanfogar sin information, kommer det ändå alltid finnas fler sätt att gå förbi säkerheten.

Varför Peter Wolodarski vill göra samma sak är mer tveksamt, förutom att han kanske vill verka smart. Hate to Say I Told You So, liksom. Men tänker han efter lite till vet han ju att han misslyckas med sitt uppsåt.

I sin artikel Connecting the Dots från 2003 förklarar Gladwell varför Wolodarski misslyckas och varför han egentligen borde veta att det han skriver bara är trams:

In the fall of 1973, the Syrian Army began to gather a large number of tanks, artillery batteries, and infantry along its border with Israel. Simultaneously, to the south, the Egyptian Army cancelled all leaves, called up thousands of reservists, and launched a massive military exercise, building roads and preparing anti-aircraft and artillery positions along the Suez Canal. On October 4th, an Israeli aerial reconnaissance mission showed that the Egyptians had moved artillery into offensive positions. That evening, AMAN, the Israeli military intelligence agency, learned that portions of the Soviet fleet near Port Said and Alexandria had set sail, and that the Soviet government had begun airlifting the families of Soviet advisers out of Cairo and Damascus. Then, at four o’clock in the morning on October 6th, Israel’s director of military intelligence received an urgent telephone call from one of the country’s most trusted intelligence sources. Egypt and Syria, the source said, would attack later that day. Top Israeli officials immediately called a meeting. Was war imminent? The head of AMAN, Major General Eli Zeira, looked over the evidence and said he didn’t think so. He was wrong. That afternoon, Syria attacked from the east, overwhelming the thin Israeli defenses in the Golan Heights, and Egypt attacked from the south, bombing Israeli positions and sending eight thousand infantry streaming across the Suez. Despite all the warnings of the previous weeks, Israeli officials were caught by surprise. Why couldn’t they connect the dots?

Connecting the Dots, loc. 3195

Major General Eli Zeira kunde inte följa den röda tråden eller lägga samman två och två eftersom det inte var första gången något liknande hade hänt.

Två år tidigare uttalade sig Egyptens president och sa att kriget var nära. På satellitbilderna syntes truppsammandragningar längs gränsen, men inget hände. Samma sak hände i december 1972 och innan kriget bröt ut 1973 hade Egypten samma år mobiliserat nitton gånger.

I efterhand är det inte svårt att dra slutsatser utifrån givet material och givna händelser. Man kan se mönster och virka samband med alla röda trådar som visar sig, men man kan ändå inte förutse vad motparten ska göra härnäst. Man kan gissa och man kan anta, men inte veta.

Om man förberett sig för allt vad en potentiell terrorist kunnat göra hade man kanske kunnat stoppa just den potentiella terroristen, men då hade den potentiella terroristen varit en annan istället.

I The Black Swan skriver Nassim Nicholas Taleb om elfte september:

Assume that a legislator with courage, influence, intellect, vision, and perseverance manages to enact a law that goes into universal effect and employment on September 10, 2001; it imposes the continuously locked bulletproof doors in every cockpit (at high costs to the struggling airlines)—just in case terrorists decide to use planes to attack the World Trade Center in New York City. […] The legislation is not a popular measure among the airline personnel, as it complicates their lives. But it would certainly have prevented 9/11.

The person who imposes locks on cockpit doors gets no statues in public squares, not so much as a quick mention of his contributions in his obituary. ”Joe Smith, who helped avoid the disaster of 9/11, died of complications of liver disease.” Seeing how superfluous his measure was, and how it squandered resources, the public with great help from airline pilots, might well boot him out of office.

The Black Swan, s xxiii

Man kanske kan tycka att eftersom USA hade information om kalsongbombaren, då hans pappa varnat myndigheterna om sonens ökade radikalisering, borde han stoppats från att ha fått flyga. Men det enda som kan göras med informationen från Farouk Abdul Mutallabs pappa är att rentvå pappan från samröret med sin son. Fadern är garanterat inte den enda affärsmannen som varnat myndigheterna för en familjemedlems radikalisering. Men alla andras varningar, som inte resulterat i att sonen bränt upp sin pung, har passerat obemärkt förbi.

När jag läser Wolodarskis text tänker jag även på Gladwells stillsamt hånfulla uppräkning av karaktärsdrag för en seriemördare:

Look for an American male with a possible connection to the military. His IQ will be above 105. He will like to masturbate and will be aloof and selfish in bed. He will drive a decent car. He will be a “now” person. He won’t be comfortable with women. But he may have women friends. He will be a lone wolf. But he will be able to function in social settings. He won’t be unmemorable. But he will be unknowable. He will be either never married, divorced, or married, and if he was or is married, his wife will be younger or older. He may or may not live in a rental, and might be lower class, upper lower class, lower middle class, or middle class.

Dangerous Minds: Criminal profiling made easy

Det handlar naturligtvis inte alls om terrorism, men det är också det som fascinerar mest med Gladwells skrivande.

Han knyter flyhänt ihop ämnen till varandra och utan att de på pappret har något med varandra att göra känns de helt naturliga tillsammans. Han knyter ihop Enron med al-Qaida och testikelcancer, hemlöshet med polisvåld och mammografi med scud-missiler.

Han är smart och fascinerande. Och framför allt får han mig att tänka i nya banor. Det är det som jag alltid tyckt bäst om med Gladwells böcker. Och sen är de dessutom världens bästa middagssamtalsämnen.

Placebodagarna i en p-pillerkarta, hårfärgen hos Madison Avenues första stora kvinnliga copywriters eller den fantastiska och komplicerande artikeln om upphovsrätt.

En samling artiklar

För What the Dog Saw är en samling artiklar. Han har blivit ombedd att samla ihop sina egna favoriter och även blivit ombedd att ta med vissa av vänner och sin förläggare.

Men som en god son av den nya tiden publicerar naturligtvis Gladwell även alla sina artiklar på sin webbplats.

Därför behöver du inte alls köpa boken för att få hela innehållet (förutom en kort inledning och några få kommentarer om vad som hänt sen).

Du kan istället läsa dem på hans webbplats. Till och med som faksimil-pdf:er med bilder och typografi från versionen publicerad i The New Yorker.

What the Dog Saw and Other Adventures: Artiklarna

Men samtidigt vet du ju, i sann freemium-anda, att det inte är värt jobbet för dig. Om du inte vill läsa allt på skärm och om du värderar din tid vet du att det inte är värt lägga tiden på att samla ihop dem. Vill du ha dem på papper är det ännu värre.

Strunta i den moraliska värderingen av piratkopiering, värdera din tid och köp den som Kindle-version, på Adlibris eller på Amazon.

Citat

In the fall of 2001, Niederhoffer sold a large number of options, betting that the markets would be quiet, and they were, until out of nowhere two planes crashed into the World Trade Center. “I was exposed. It was nip and tuck.” Niederhoffer shook his head, because there was no way to have anticipated September 11. “That was a totally unexpected event.”

Blowing Up, loc. 1076

They are an example of a strange moment in American social history when hair dye somehow got tangled up in the politics of assimilation and feminism and self-esteem.

True Colors, loc. 1263

This notion of household products as psychological furniture is, when you think about it, a radical idea. When we give an account of how we got to where we are, we’re inclined to credit the philosophical over the physical, and the products of art over the products of commerce.

True Colors, loc. 1339

John Rock believed that the Pill was a “natural” method of birth control. By that, he didn’t mean that it felt natural, because it obviously didn’t for many women, particularly not in its earliest days, when the doses of hormone were many times as high as they are today. He meant that it worked by natural means.

John Rock’s Error, loc. 1425

Enron had some three thousand SPEs, and the paperwork for each one probably ran in excess of a thousand pages. It scarcely would have helped investors if Enron had made all three million pages public. What about an edited version of each deal? Steven Schwarcz, a professor at Duke Law School, recently examined a random sample of twenty SPE disclosure statements from various corporations — that is, summaries of the deals put together for interested parties — and found that on average they ran to forty single-spaced pages. So a summary of Enron’s SPEs would have come to a hundred and twenty thousand single-spaced pages. What about a summary of all those summaries? That’s what the bankruptcy examiner in the Enron case put together, and it took up a thousand pages. Well, then, what about a summary of the summary of the summaries? That’s what the Powers Committee put together.

Open Secrets, loc. 2195

[A]ll Enron proves is that in an age of increasing financial complexity, the “disclosure paradigm” — the idea that the more a company tells us about its business, the better off we are — has become an anachronism.

Open Secrets, loc. 2220

For the same $25 million that Denver’s motorists now spend on on-site testing, Stedman estimates, the city could identify and fix twenty-five thousand truly dirty vehicles every year, and within a few years cut automobile emissions in the Denver metropolitan area by somewhere between 35 and 40 percent. The city could stop managing its smog problem and start ending it.

Million-Dollar Murray, loc. 2572

He has commissioned studies to show what a drain on the city’s resources the homeless population has become. But, he says, “there are still people who stop me going into the supermarket and say, ‘I can’t believe you’re going to help those homeless people, those bums.’ ”

Million-Dollar Murray, loc. 2600

[A] skilled pair of fingertips can find out an extraordinary amount about the health of a breast, and that we should not automatically value what we see in a picture over what we learn from our other senses.

The Picture Problem, loc. 2751

The picture promises certainty, and it cannot deliver on that promise.

The Picture Problem, loc. 2857

I understand what I am taking when I take the picnic table you put in your backyard. I am taking a thing, the picnic table, and after I take it, you don’t have it. But what am I taking when I take the good idea you had to put a picnic table in the backyard — by, for example, going to Sears, buying a table, and putting it in my backyard? What is the thing that I am taking then?

[…]

The point is not just about the thingness of picnic tables versus ideas, though that is an important difference.

Something Borrowed, loc. 3037-3040

Some poets do their best work at the beginning of their careers. Others do their best work decades later. Forty-two percent of Frost’s anthologized poems were written after the age of fifty.

Late Bloomers, loc. 3840

Brussel did not really understand the mind of the Mad Bomber. He seems to have understood only that, if you make a great number of predictions, the ones that were wrong will soon be forgotten, and the ones that turn out to be true will make you famous.

Dangerous Minds, loc. 4562

A pit-bull ban is a generalization about a generalization about a trait that is not, in fact, general. That’s a category problem.

Troublemakers, loc. 5146

“I’ve seen virtually every breed involved in fatalities, including Pomeranians and everything else, except a beagle or a basset hound,” Randall Lockwood, a senior vice president of the ASPCA and one of the country’s leading dog-bite experts, told me. “And there’s always one or two deaths attributable to malamutes or huskies, although you never hear people clamoring for a ban on those breeds. When I first started looking at fatal dog attacks, they largely involved dogs like German shepherds and shepherd mixes and St. Bernards — which is probably why Stephen King chose to make Cujo a St. Bernard, not a pit bull. I haven’t seen a fatality involving a Doberman for decades, whereas in the 1970s they were quite common. If you wanted a mean dog, back then, you got a Doberman. I don’t think I even saw my first pit bull case until the middle to late 1980s, and I didn’t start seeing Rottweilers until I’d already looked at a few hundred fatal dog attacks. Now those dogs make up the preponderance of fatalities. The point is that it changes over time. It’s a reflection of what the dog of choice is among people who want to own an aggressive dog.”

Troublemakers, loc. 5216

Länkar

Publicerat: söndagen 10 januari, 2010 klockan 01:49.

Kategori: 2652 böcker kvar.

  • 2652 böcker kvar: 2466: Malcolm Gladwell “What the Dog Saw” http://bit.ly/6K5UQH
    This comment was originally posted on Twitter

  • Åh vad jag gillar ditt sätt att recensera. Mervärde skulle jag vilja kalla det. För övrigt är det väl värt att äga pappersversionen även om texten finns att hämta gratis. Kommer definitvt att läsa om iallafall delar av den. Älskar hans sätt att hitta historier som känns som (att de borde vara) världsensationer. P-piller storyn till exempel var shockerande. Heja dig.

  • Åh vad jag gillar ditt sätt att recensera. Mervärde skulle jag vilja kalla det. För övrigt är det väl värt att äga pappersversionen även om texten finns att hämta gratis. Kommer definitvt att läsa om iallafall delar av den. Älskar hans sätt att hitta historier som känns som (att de borde vara) världsensationer. P-piller storyn till exempel var shockerande. Heja dig.

  • Kal

    Tack Marie, det uppskattar jag att du säger.

    Jag var också helt tagen av p-piller-storyn. Känns som den skakade om det som känns som grundvetande. ”Så här funkar världen”, men så kanske det inte gör det. Fascinerande.

  • Kal

    Tack Marie, det uppskattar jag att du säger.

    Jag var också helt tagen av p-piller-storyn. Känns som den skakade om det som känns som grundvetande. ”Så här funkar världen”, men så kanske det inte gör det. Fascinerande.