19 juni 2010

John Ajvide Lindqvist Människohamn #2449

Titel Människohamn
Författare John Ajvide Lindqvist
Böcker kvar 2449

För en tid sedan började en diskussion bland vänner på Facebook om vad John Ajvide Lindqvist egentligen skriver för böcker.

Madelene, som startade diskussionen, var upprörd för att hon inte fick vad hon förväntade sig. Och framför allt tyckte hon det var ganska dåligt. Jag försökte svara utifrån mitt perspektiv.

I mitt tycke skriver John Ajvide Lindqvist genrelitteratur och med genrelitteratur följer vissa konstanter. Sen skriver han bra genrelitteratur, så han sträcker sig en del ur ramen, men det gör det inte till något annat.

Precis som Stephen King skriver rysare skriver Ajvide Lindqvist rysare. King har många gånger berättat om att han skriver för att han själv är rädd. Jag är ganska övertygad om att Ajvide Lindqvist skulle kunna skriva under på den beskrivningen.

Att han sen skriver in sina historier i den svenska samtiden gör dem bara mer relevanta, inte till något annat. I diskussionen påpekades att det inte var en skräckroman, utan en skildring av förortssverige, betongbarnsuppväxt, om utslagna och om att inte passa in och det är det ju så klart. Men det tar inte bort det faktum att det är en genrebok.

Det är inte så otäckt, men det behandlar ändå det som är otäckt i vår värld. Just vår diskussion handlade om Låt den rätte komma in, och att vampyrböcker aldrig handlat om varelser med huggtänder finns det många avhandlingar om. Man bländar med huggtänderna och blodet för att säga något helt annat. Som en trollkarl.

Och det som gör romanen krypig är att han bländar oss med annat också, åt andra hållet. Blackeberg, toppluvor, vänner, blodriter, konsumkassar och termoskaffe. Det onaturliga normaliseras och vi vaggas in i Ajvide Lindqvists värld. Och sen lurar han oss igen, genom att faktiskt berätta om förortssverige, 70-talsuppväxter och en särskild tidsålders Sverige.

I The 90’s fick Henrik Schyffert oss att skratta åt pennalismen och glömma vad han faktiskt berättade om tills vi blev ertappade med vår blunder. Ajvide Lindqvist gör det mer subtilt, men lika effektivt.

I Människohamn är det det ofattbara i en förälder som förlorar sitt barn som är i fokus. Den omöjliga skräcken. Skräcken som föräldrar inte ens vågar formulera; för att blotta tanken är för otäck för att ens formulera fullt ut. Ajvide Lindqvist formulerar den och säger What if? men erbjuder också en väg igenom sorgen. Ett hopp genom ondskan.

Han berättar också om det stora havet. Havet som både är livgivande och livtagande. Att ämnet ligger nära hjärtat märks både i hur han formulerar sig om det och om respekten han visar det stora okända. Bokens dedikation i försättsbladen berättar om hans far som gav honom havet och som havet tog. Den dedikationen sätter en blå ton redan innan jag ens börjat läsa. Som en trumpet som vemodigt blåser över en långsam basgång.

Jag har aldrig levt nära havet, men har tillräcklig respekt för vår ynkliga lilla insjö Hjälmaren som jag haft i närheten av min uppväxttid genom en sommarstuga på Äsön i Hemfjärden, där vattnet är grunt och känns som hemma, men respekten alltid finns. Under ytan är det en okänd värld. Med djupet i de flesta delarna av Hemfjärden skulle man se till botten, men det gör man ändå aldrig för slammet som virvlar och lever. Botten är osäker och hem till ett annat liv, mellan botten och ytan finns ett rikt djurliv. Det är inte en skräck i sig själv, men jag har inte svårt att återkalla minnen från när (vad jag tror var) en gädda som ströks mot mig när jag simmade bland näckrosorna utanför bryggan vi hade då och paniken jag kände. Jag är fortfarande rädd för gäddor.

Men nyktert i efterhand kan jag se att det inte finns något att vara rädd för med den där gäddan. Jag var mer än tio gånger större än fisken redan då. Och ens om gammelgäddan skulle komma fram och bita mig i benet skulle jag klara det också. Inget skulle hända, ens om något mot all förmodan hände. Men mina minnen gör att jag väljer att vara rädd ändå.

Likadant är det med en rysare eller en genrebok i skräckgenren. Jag minns när jag såg Terror på Elm Street för första gången. Det var under perioden efter skilsmässan när pappa var mellan kvinnor, när han bodde i den snålt möblerade mellanlägenheten på Skolgatan där persiennerna aldrig drogs upp. Vi hyrde moviebox och videofilmer tillsammans, varje varannanhelg när jag var hos pappa. Minns inte riktigt hur gammal jag var, men det var tidiga tioårsåldern. Vi hyrde minst två filmer per helg, oftast fyra. Jag kände mig vuxen när vi hyrde filmer som var rekommenderad från 15 år. Vi hyrde allt. Action, äventyr, komedier, drama och jag brukade tjata om någon rysare. Till slut hade jag tjatat ner honom.

Jag skulle äntligen få se rörliga bilder av Freddy Krueger med sin knivförsedda handske. Jag hade sett affischen och trailers. Jag hade läst om den i Scandinavian film & video, tidningen som bland annat publicerade bildserier från filmcensurens bortklippta scener.

Redan innan vi satt i filmen i movieboxen var jag spänd. När vi snart skulle se den var jag nervös. När förtexterna spelades var jag orolig. I de första scenerna då livet på Elm Street mest är normalt var jag livrädd och när Freddy utför sitt första dåd alldeles i början var jag tvungen att gå ifrån rummet där videon visades för att istället sätta mig i sovrummet med hörlurar på för att stänga ute alla ljud.

När jag såg den senare, efter några tonårsårs tillvänjning av skräckfilmer med Jason Voorhees, Michael Myers och Jurtjyrkogården (som jag delvis såg med start/stopp-teknik för att våga) såg jag Terror på Elm Street igen och hade svårt att förstå min paniska skräck.

Men jag var inte rädd för Freddy, jag var rädd för rädslan själv. Det är ett mindset och man väljer rädslan så mycket man vill eller orkar med. Om man vill, men inte orkar riktigt, skrattar man hånfullt åt skräckfilmen man ser. Vad löjlig han ser ut!. Det givna svaret är Men se det inte då! men det är ju inte det som det handlar om.

Jag tror alltid man väljer rädslan. Vill man vara rädd för samhället omkring sig blir man det. Vill man vara rädd för tonårsgänget, hunden, mörkermän, cancer så blir man det. Viljan är kanske inte medveten, men ändå ett val.

John Ajvide Lindqvist är inte otäck om man inte vill, men vill jag känna obehaget kan jag få mig själv att känna det. Om inte kan jag åtminstone läsa det som genrelitteratur och därmed läsa boken som det och därmed acceptera det övernaturliga i den.


Förresten. Det stör mig att man gärna vill flytta böcker utanför en genre för att tillåta sig själv att gilla den. Det är fult med genrelitteratur. Lågkulturellt. Så om vi säger att det är något annat kan vi fortfarande gilla det. Annars går det ju inte. Skulle ju vara som att bli ertappad med att njuta av en fantasyroman. Huvva.

Publicerat: lördagen 19 juni, 2010 klockan 14:47.

Kategori: 2652 böcker kvar.

  • 2652 böcker kvar – 2449: John Ajvide Lindqvist ”Människohamn” http://bit.ly/bf5yiL
    This comment was originally posted on Twitter

  • ptrkhmbrg

    Ajvide Lindqvist vacklade kanske lite i svaret på frågan om genrelitteratur i Fokus, men om han var tvungen att ta ställning skulle han nog hålla med dig.
    http://www.fokus.se/2010/04/i-skuggan-av-selma/

  • ptrkhmbrg

    Skrev förresten en text om Människohamn när jag läst ut den. Tror att jag gillar den mer nu, långt senare, än jag gjorde då. Den växer i bakhuvudet.
    http://ptrkhmbrg.blogspot.com/2008/12/lst-mnnis

  • Tack. Det ska jag läsa.

  • Ja, jag såg den då också. Baksidestexter är av ondo.

  • Nu har jag läst. Jag tycker han verkar hålla med mig ganska väl.

    Tack för tipset. Bra artikel.

  • Nu har jag läst. Jag tycker han verkar hålla med mig ganska väl.

    Tack för tipset. Bra artikel.

  • En testkommentar