26 augusti 2010

Nicholas Carr The Shallows #2440

Titel The Shallows
Undertitel What the Internet Is Doing to Our Brains
Författare Nicholas Carr
Böcker kvar 2440

I samband med att jag läste ut The Shallows publicerades en debattartikel från matteläraren Erik Zaunschirm i Nerikes Allehanda:

Sedan början av 1990-talet har kunskapsnivån i svenska grundskolans senare år försämrats – både i nationell och internationell jämförelse – och matematikämnet toppar bottenligan.

[…]

Jag konstaterar att trenden sammanfaller med en helt annan trend. 1989 introducerades Game Boy och några år senare var både marknaden och hemmen nerlusade med allehanda spelprylar för barn och ungdomar. Runt milleniumskiftet började en snabb utveckling av sociala medier som t.ex. Lunar Storm, SMS, MSN, Facebook, bloggar och Twitter.

Kan det vara så att många elevers sömnvanor – påverkade av deras användning av spel och chatt – är roten till trötthet och svaga skolresultat?

NA Sov gott – klara matten (2010-07-07) [ej på nätet]

Erik Zaunschirm ser ett problem i sin samtid och letar efter orsaker och lösningar.

Men precis som Nick Carr tycker jag han blandar ihop orsak och verkan.


När jag läser The Shallows tänker jag att det är precis som när jag läste hans förra bok, The Big Switch (executive summary av boken). Jag håller med Carr om verklighetsbeskrivningen, men inte problemet. Carr är bra på att extrahera ett samtidsskeende och beskriva det. Det är först när han kommer fram till problembeskrivningen och dess följder vi delar på oss.

I The Big Switch beskriver Carr vår värld från Edisons likström till växelström till den automatiserade industrin som friställer arbetare när de inte längre har en plats i produktionen. Sen växlar han spår och visar på datorutvecklingen från stordatorer via persondatorer till molnet.

Men där Carr sen fokuserar på problem är det lätt att se möjligheter istället för problem. Produktionsmedlen som tidigare var omöjliga att komma över för de största delarna av världen är snart i var mans hand. Crowdsourcing och free tar ner värdet på det som tidigare kostade i flera led, men ger både möjligheter för många fler att skapa (ännu mer) och ta del av det som skapas.

I The Shallows gör han samma resa igen, men från Gutenberg via datoriseringen till den sociala webben. Verklighetsbeskrivningen känner jag igen, men när han formulerar problemet delar vi på oss.

Grundpremissen för The Shallows är densamma som för Carrs gamla artikel, Is Google Making Us Stupid? från 2008, men sedan dess har han utvidgat problemområdet.

I artikeln hävdade han vår hjärnkapacitet håller på att försämras när vi börjat lägga ut delar av vår tankeverksamhet till datoriserade system. Istället för att ta till oss kunskapen och minnas den googlar vi den. Att hitta har blivit att minnas. Carr menar med eftertryck att det gör vår förståelse och därmed vårt tänkande sämre.

Men hans främsta problem med vår nya sköna värld är att den förstör vår förmåga att koncentrera oss. Det finns alltid en länk att gå vidare till, det finns alltid ett oläst mejl, alltid en oläst artikel i rss-flödet, en konversation i IM-klienten, ett push-meddelande från telefonen eller något annat att distrahera oss med på den oändliga ocean som är internet.

Han tar sig själv och sin omgivning som utgångspunkt när han skriver att han inte längre kan fokusera tillräckligt för djupläsning och därmed i slutänden djuptänkande:

[W]hat the Net seems to be doing is chipping away my capacity for concentration and contemplation. Whether I’m online or not, my mind now expects to take in information the way the Net distributes it: in a swiftly moving stream of particles.

The Shallows, p. 180

Han tycker sig se att vi mest referensläser, att vi inte längre verkligen tar till oss en text – att vi håller på att tappa förmågan att göra det.

I San Fransisco Chronicle skrev han i samband med boksläppet av The Shallows:

Reading from a screen is very different from reading from a book. A book provides a shield against distraction, allowing us to focus our entire attention on an author’s narrative or argument. […] Reading is again becoming a cognitively strenuous job as the mind struggles to keep track not only of the words but also of all the surrounding distractions. The best our overloaded brains can do is skim and scan.

Maryanne Wolf, a developmental psychologist at Tufts University and an expert on the neuroscience of reading, notes that learning to read deeply is a painstaking process, requiring changes deep in our brains. She worries that the shift from immersive page-based reading to distracted screen-based reading could impede the development of the specialized neural circuits that make richly interpretive reading possible. We might turn back into mere ”decoders” of text.

San Fransisco Chronicle As technology advances, deep reading suffers 2010-06-20

Han menar att våra nya teknologier inte bara stör oss, utan också att våra hjärnor faktiskt ändrar sig och försämras för att anpassa sig till vår nya omgivning.

Med hjälp av forskningsresultat som visar att hippocampus hos taxichaufförer som tvingats förlita sig på sitt minne för att lära sig gatorna i London har i mätningar visat vara förstorad och försökspersoner som lärt sig spela ett instrument fått förstoringar i den sensoriska hjärnbarken gör Carr därefter en direktöversättning till internet och hur störningsmekanismerna måste förändra våra hjärnor. I Carrs fall menar han att förändringen är till det sämre. Jag är inte lika övertygad.


Jag läste The Shallows som en del av Bokprat, Anders Mildner och Karin Liljas initiativ av social bokläsning. En bokcirkel för en ny tid. De skriver:

Bokprat är ett projekt som bygger på kollektiv läsning. En bokklubb på internet som tar upp en typ av böcker som sällan syns i dagstidningarna. Vårt mål är att skapa ett nav för den nya bokliga samhällsdiskussionen, där utbytet av åsikter leder till att vi alla blir lite klokare. Och vad vore mer naturligt än att börja med en bok som handlar om vad internet gör med oss?

Bokprat Välkommen till Bokprat! 2010-06-16

Bokprat i sig, som idé, är ett svar till Nick Carr och hans bok.

Carr menar att internet förstör förutsättningarna att läsa, Bokprat är en nätföreteelse som har till syfte att få fler att läsa. Carr menar att sociala medier förstör vår förmåga att förstå det vi läser, Bokprat vill genom sociala medier komma djupare i texten för en bredare förståelse och en djupare läsning.

Och Bokprat är bara en del av allt tänkande som pågår i det vi talar om som sociala medier.

Jag är övertygad om att det är fler människor som läser mer tankeväckande texter nu än förut.

Mina föräldrar läste kvällspressen och en och annan Jan Guillou-roman när jag växte upp. De var med i Bra böckers bokklubb, men böckerna hamnade vad jag minns bara i bokhyllan – mest som en bieffekt att det var fint att köpa Bra böckers lexikon (som var prestigefyllt huvudfokus). Sen uppväxten har jag förstås hamnat i sämre kretsar av akademiker, journalister och annat löst folk – så mitt urval kanske inte är representativt, men många omkring mig läser och tipsar hela tiden om intressanta böcker och artiklar samt nya forskningsrön på ett eller annat sätt. Internet kan störa vår koncentration, men det kan också ge mer stimuli än vad som tidigare varit möjligt.


The reading of a sequence of printed pages was valuable not just for the knowledge readers acquired from the author’s words but for the way those words set off intellectual vibrations within their own minds. In the quiet spaces opened up by the prolonged, undistracted reading of a book, people made their own associations, drew their own inferences and analogies, fostered their own ideas. They thought deeply as they read deeply.

The Shallows, p. 1135

… skriver Carr och ställer internet till svar för den nutida människans intellektuella förtappelse. Han försöker få oss att stanna eller till och med gå tillbaka ett steg i läsandets utveckling för att inte förlora allt.

Utan att direkt säga det hävdar han utan att övertyga, ens sig själv, att vi varit framme vid något fulländat. Att sättet vi läst och skrivit på förut är det rätta, det bästa, för alltid … i evigheten.

Jag tror inte på det. Och det gör inte Nick Carr heller, egentligen. Senare skriver han:

Writers experimented with syntax and diction, opening new pathways of thought and imagination. Readers eagerly traveled down those pathways, becoming adept at following fluid, elaborate, and idiosyncratic prose and verse. The ideas that writers could express and readers could interpret became more complex and subtle, as arguments wound their way linearly across many pages of text. As language expanded, consciousness deepened.

The Shallows, p. 1321

Poängen är att vi hela tiden utvecklat vårt skrivande, vårt läsande och vår förståelse. Vi har gjort det med berättarteknik, skrivteknik, tryckteknik och lästeknik. Jag är övertygad om att den utvecklingen kommer fortsätta, jag är säker på att vi inte är framme vid något för alltid beständigt.

Jag läste boken på min Kindle som precis fått sig en systemuppdatering med nya funktioner när jag började läsa The Shallows.

Jag vet inte om det kommer utveckla mitt läsande eller min förståelse under läsningen, men uppdateringen gav mig möjligheten att se stycken andra strykt under i texten när de läst. Det resulterar i att jag läser de styckena lite extra noggrant.

Uppdateringen gav mig även möjligheten att kunna twittra ett stycke från boken där Carr skrivit att vi snart kommer kunna använda sociala medier från en bok för att med Kindlens undermåliga tangentbord säga att det redan hänt

Jag är inte säker på att något av det här hjälper mig i läsningen men jag är villig att ge det en chans.

Jag är ganska övertygad om att Carr skulle säga att det till och med är belagt att det bara förstör.

Han hänvisar till undersökningar från läsning med Hypercard-teknik samt webbsidor med eller utan länkar i brödtexten och säger att förståelsen försämras radikalt när hypertext eller länkar tillförs (och därmed även understrykningar från andra, kan man anta).

I Wired skrev Carr om just det i samband med boksläppet:

Back in the 1980s, when schools began investing heavily in computers, there was much enthusiasm about the apparent advantages of digital documents over paper ones. Many educators were convinced that introducing hyperlinks into text displayed on monitors would be a boon to learning. Hypertext would strengthen critical thinking, the argument went, by enabling students to switch easily between different viewpoints. Freed from the lockstep reading demanded by printed pages, readers would make all sorts of new intellectual connections between diverse works. The hyperlink would be a technology of liberation.

By the end of the decade, the enthusiasm was turning to skepticism. Research was painting a fuller, very different picture of the cognitive effects of hypertext. Navigating linked documents, it turned out, entails a lot of mental calisthenics—evaluating hyperlinks, deciding whether to click, adjusting to different formats—that are extraneous to the process of reading. Because it disrupts concentration, such activity weakens comprehension. A 1989 study showed that readers tended just to click around aimlessly when reading something that included hypertext links to other selected pieces of information. A 1990 experiment revealed that some “could not remember what they had and had not read.”

Even though the World Wide Web has made hypertext ubiquitous and presumably less startling and unfamiliar, the cognitive problems remain. Research continues to show that people who read linear text comprehend more, remember more, and learn more than those who read text peppered with links. In a 2001 study, two scholars in Canada asked 70 people to read “The Demon Lover,” a short story by Elizabeth Bowen. One group read it in a traditional linear-text format; they’d read a passage and click the word next to move ahead. A second group read a version in which they had to click on highlighted words in the text to move ahead. It took the hypertext readers longer to read the document, and they were seven times more likely to say they found it confusing. Another researcher, Erping Zhu, had people read a passage of digital prose but varied the number of links appearing in it. She then gave the readers a multiple-choice quiz and had them write a summary of what they had read. She found that comprehension declined as the number of links increased—whether or not people clicked on them. After all, whenever a link appears, your brain has to at least make the choice not to click, which is itself distracting.

Wired Author Nicholas Carr: The Web Shatters Focus, Rewires Brains

Det är intressanta iakttagelser och något att följa vidare, men jag tycker att ett problem med undersökningarna han refererar till – både i artikeln och i boken – är att de har några år på nacken eller tittar på nyare företeelser än länkar i text.

Jakob Nielsens studie om läsning på webbsidor är från 1997. Erping Zhus studie om länkar i text är från 1999. Jag kan bara använda mig själv som exempel och säga att min vana att läsa texter med länkar i har blivit ofantligt mycket större nu sen då. Jag är övertygad om att det kommer stämma även för annat material, som multimedia i texterna, när jag fått chansen att vänja mig vid det (även om jag ofta tycker det är störande eller ovidkommande nu – främst för att de brukar användas fel).

Han nämner inte heller den andra faktorn Nielsen kommer fram till i sin studie, att hyperlänkar till källor gör texten mer trovärdig vilket också är en viktig faktor för en webbsidas text. Vi måste lita på informationen för att vi ska ta den till oss.

Jag tycker också han utelämnar det faktum att man läser på olika sätt vid olika tillfällen. Om jag letar efter en uppgift söker jag snabbt och styckvis som en sökmotor. Precis som när jag referensläser böcker. Till exempel när jag letar efter vad en särskild not (jämför länk) refererar till.

Noterna är till exempel någonting som Kindlen gör ofantligt mycket bättre än vad pappersboken gör. I pappret ser jag noten, letar upp den i notindexet i slutet av boken och läser dess information. I Kindlen väljer jag bara noten och kommer direkt dit.


När jag börjat skriva en ny text på sista tiden har jag gjort det i programmet OmmWriter. Det är en väldigt rå ordbehandlare som mest av allt gömmer det andra på skrivbordet och fokuserar mitt arbete till en tom yta bestående av en blinkande markör och en lugn bakgrund.

I OmmWriter finns inget annat än texten (och rogivande irriterande bakgrundsljud – som går att stänga av – och ett lätt porlande tangentljud – som tyvärr inte kan stängas av). Jag kommer på mig själv med att njuta av avsaknaden från … annat. Det finns ingen till flik att öppna, det finns inget annat dokument jag kan jobba i parallellt, det finns inga visuella distraktioner alls. Bara min text. Det finns en meny som dyker upp om jag rör muspekaren, men jag ser den sällan.

Jag antar att det är hjälp till självhjälp som svar på ett problem som Carr beskriver. Likadant tror jag att del av det som känns nytt och fräscht med en iPad handlar om samma sak. En sak. Just nu. Inget annat.

Det finns något lugnande i att starta en applikation, stänga den och gå in i nästa. Och det är inte bara positivt att Apple till slut gav efter och tillät push-meddelanden och ”multi-tasking”.

Det är här någonstans skribenter som skrämt sig själva med hjälp av The Shallows går fel. När Anders Mildner från Bokprat avslutat läsningen av boken skriver han:

Läsningen av The Shallows har redan påverkat sättet som jag funderar över mitt eget beteende i en rad situationer – och jag märker hur många gånger dagligen som jag drar paralleller till boken när jag ser hur personer i min omgivning beter sig. Som ett direkt resultat av läsningen kommer jag att stänga av allt digitalt mycket oftare och mycket mer målmedvetet i från och med nu. Särskilt när jag läser. Men antagligen också när jag skriver.

Bokprat Nicholas Carr – The Shallows: Färdig 2010-07-15

Min uppfattning är att det här är ett stadium vi kommer ta oss igenom. Vi kommer lära oss att hantera även den här verkligheten på bästa sätt och sättet att göra det på är inte att backa undan, utan att forcera.

Ibland behöver man stänga av inflöde av information för att koncentrera sig, men så har det alltid varit. Det är ingenting som är nytt med nu, förutom att inflödet kanske är roligare.

I Filter #15 berättar Christopher Friman om hjärnan och The Shallows (med mera). Han skriver:

Ju mer jag använder internet för ytlig faktainsamling, korta nedslag och icke-linjära intryck, desto större del av hjärnan kommer att vigas åt att hantera och bearbeta sådan information. Ju mindre jag ägnar mig åt motsatsen – att läsa böcker, sätta ihop fullständiga meningar och tänka djupa, koncentrerade tankar – desto mindre delar av hjärnan kommer att vigas åt att hantera den sortens information. Kort sagt riskerar vi att träna våra hjärnor till att vara distraherade; till att bearbeta information väldigt snabbt, men lika snabbt tappa bort den.

Magasinet Filter Hjärnsläpp 2010-07-21

Det är den där rädslan igen. Lite osäker i sin samtid och letar problem, tycker sig hitta dem, men ser åt fel håll.

Steven Pinker svarar i New York Times:

For a reality check today, take the state of science, which demands high levels of brainwork and is measured by clear benchmarks of discovery. These days scientists are never far from their e-mail, rarely touch paper and cannot lecture without PowerPoint. If electronic media were hazardous to intelligence, the quality of science would be plummeting. Yet discoveries are multiplying like fruit flies, and progress is dizzying. Other activities in the life of the mind, like philosophy, history and cultural criticism, are likewise flourishing[.]

[…]

The effects of consuming electronic media are also likely to be far more limited than the panic implies. Media critics write as if the brain takes on the qualities of whatever it consumes, the informational equivalent of “you are what you eat.” As with primitive peoples who believe that eating fierce animals will make them fierce, they assume that watching quick cuts in rock videos turns your mental life into quick cuts or that reading bullet points and Twitter postings turns your thoughts into bullet points and Twitter postings.

Yes, the constant arrival of information packets can be distracting or addictive, especially to people with attention deficit disorder. But distraction is not a new phenomenon. The solution is not to bemoan technology but to develop strategies of self-control, as we do with every other temptation in life.

New York Times Mind Over Mass Media

Men Christopher Friman är ändå inne på något intressant, som Nick Carr också rör sig kring. Han avslutar artikeln med att diskutera minne och minnesträning med Mattias Ribbing från Minnesförbundet.

– Vem regerade 1764, frågar jag.
– Det var Adolf Fredrik. Han satt mellan 1751 och 1771. Sedan tog Gustav den tredje över tronen.
– 1216?
– Det var faktiskt precis det året då Johan Sverkersson blev kung.
– Känner du till att du kan googla fram den här informationen på ungefär fyra sekunder?
– När jag har lärt mig allas Sveriges kungar har jag ett skelett till hela landets historia. Så fort jag lär mig någonting mer kan jag sätta det i relation till vad jag redan vet. Plötsligt får jag ett sammanhang. Krig, samhällsförändringar … allt sådant kan jag koppla till kungarna och skapa mig en större bild av hur Sverige har blivit som det är. Om man inte kan någonting, och hela tiden måste surfa sig till svaren, då bildar man sig ingen helhet. Då har man inte kunskap. Bara fakta.

Magasinet Filter Hjärnsläpp 2010-07-21

Och där på slutet finns något som gnagt i mig en längre tid. Ja, det är bra att jag kan sätta det jag ser omkring mig i ett vagt sammanhang och det är bra att jag kan hitta tillbaka till information genom nätet. Det är ändå inte samma sak som veta. Fakta, inte kunskap som Ribbing uttrycker det. Full förståelse kräver vetskap och en möjlighet att omedelbart associera vidare, inte att kolla upp det och sen fullfölja tanken.

Det är därför kloka män och kvinnor imponerar så. För att de har kunskap de kan ta fram i precis rätt läge.

Men vad gör vi när samtiden är mycket spretigare än vad den var igår? När vi inte kan få vetskap utan måste referensläsa det mesta för att sedan koncentrera oss på det som verkligen intresserar oss? Då är Google-läsning att föredra. Hellre veta att jag kan veta (hitta igen) än att inte ens tänka tanken att det finns något att veta.


Förresten tycker jag Carrs sidospår han lagt in mellan var och vartannat kapitel är väldigt larviga. Det är som att han säger: se här vad okoncentrerad jag är, även om det är i linje med boken. Fåne.

Och som jag sagt förut, jag störs av min tanke på att Carr positionerar sig som den medialt så viktige andre i diskussioner om internets utveckling.


Jag kan kanske ibland vara väl framtids- och utvecklingsoptimistisk. Jag tror på att vi hela tiden tar oss vidare, att samhället går framåt. (Som värsta modernisten.) Även om mänskligheten ibland tar in på stickspår är den större rörelsen vidare.

And one thing we’ve learned from the history of communications technology is that people tend to overestimate the short-term impact of new technologies — and to underestimate their long-term implications.

The Guardian The internet: Everything you ever need to know 2010-06-20

Länkar

Citat

The reading of a sequence of printed pages was valuable not just for the knowledge readers acquired from the author’s words but for the way those words set off intellectual vibrations within their own minds. In the quiet spaces opened up by the prolonged, undistracted reading of a book, people made their own associations, drew their own inferences and analogies, fostered their own ideas. They thought deeply as they read deeply.

The Shallows, p. 1135

Priests and politicians began to wonder whether, as England’s first official book censor put it in 1660, “more mischief than advantage were not occasion’d to the Christian world by the Invention of Typography.”

Ibid, p. 1247

Many observers believe it’s only a matter of time before social-networking functions are incorporated into digital readers, turning reading into something like a team sport. We’ll chat and pass virtual notes while scanning electronic text. We’ll subscribe to services that automatically update our e-books with comments and revisions added by fellow readers.

Ibid, p. 1832

The provisional nature of digital text also promises to influence writing styles. A printed book is a finished object. Once inked onto the page, its words become indelible. The finality of the act of publishing has long instilled in the best and most conscientious writers and editors a desire, even an anxiety, to perfect the works they produce—to write with an eye and an ear toward eternity. Electronic text is impermanent. In the digital marketplace, publication becomes an ongoing process rather than a discrete event, and revision can go on indefinitely. […] It seems likely that removing the sense of closure from book writing will, in time, alter writers’ attitudes toward their work. The pressure to achieve perfection will diminish, along with the artistic rigor that the pressure imposed.

Ibid, p. 1853

The daily use of computers, smartphones, search engines, and other such tools “stimulates brain cell alteration and neurotransmitter release, gradually strengthening new neural pathways in our brains while weakening old ones.”

Ibid, p. 2067

HAL: I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a… fraid. Good afternoon, gentlemen. I am a HAL 9000 computer. I became operational at the H.A.L. plant in Urbana, Illinois on the 12th of January 1992. My instructor was Mr. Langley, and he taught me to sing a song. If you’d like to hear it I can sing it for you.
Dave Bowman: Yes, I’d like to hear it, HAL. Sing it for me.
HAL: It’s called Daisy. Daisy, Daisy, give me your answer do. I’m half crazy all for the love of you. It won’t be a stylish marriage, I can’t afford a carriage. But you’ll look sweet upon the seat of a bicycle built for two.

2001: A Space Odyssey 1968

[E]mpirical comparisons between paper presentation (a familiar situation) and hypertext (a new, cognitively demanding situation) do not always favor hypertext.”

The Shallows, p. 2177

(Min kursivering.) Inte alltid, men …

Jordan Grafman, head of the cognitive neuroscience unit at the National Institute of Neurological Disorders and Stroke, explains that the constant shifting of our attention when we’re online may make our brains more nimble when it comes to multitasking, but improving our ability to multitask actually hampers our ability to think deeply and creatively.

Ibid, p. 2406

As the technologies for data processing improve, as our tools for searching and filtering become more precise, the flood of relevant information only intensifies. More of what is of interest to us becomes visible to us.

Ibid, p. 2906

“My theory is that, if you look at your programming, your DNA, it’s about 600 megabytes compressed,” he said, “so it’s smaller than any modern operating system, smaller than Linux or Windows…and that includes booting up your brain, by definition. So your program algorithms probably aren’t that complicated; [intelligence] is probably more about overall computation.”

Ibid, p. 2929

When, in an 1892 lecture before a group of teachers, William James declared that “the art of remembering is the art of thinking,” he was stating the obvious. Now, his words seem old-fashioned. Not only has memory lost its divinity; it’s well on its way to losing its humanness. Mnemosyne has become a machine.

Ibid, p. 3101

Recent neuroimaging studies indicate that three highly active brain regions—one in the prefrontal cortex, one in the parietal cortex, and one at the intersection of the parietal and temporal cortices—are “specifically dedicated to the task of understanding the goings-on of other people’s minds.” Our innate ability for “mind reading,” says Mitchell, has played an important role in the success of our species, allowing us to “coordinate large groups of people to achieve goals that individuals could not.”

Ibid, p. 3619

Carl Jung! Det kollektiva undermedvetna!

In the early stages of solving the puzzle, the group using the helpful software made correct moves more quickly than the other group, as would be expected. But as the test proceeded, the proficiency of the members of the group using the bare-bones software increased more rapidly. In the end, those using the unhelpful program were able to solve the puzzle more quickly and with fewer wrong moves. They also reached fewer impasses—states in which no further moves were possible—than did the people using the helpful software.

Ibid, p. 3644

Man ska inte fuska i spel!

Publicerat: torsdagen 26 augusti, 2010 klockan 00:48.

Kategori: 2652 böcker kvar.

  • Jag har skrivit alldeles för länge på det här inlägget. Var tvungen att publicera nu.

    Tråd kvar att skriva om: kanoniseringen av forskning.

  • John

    Intressant blogg med långa fina kritiska utläggningar. Men har några frågor för att förstå syfte. I det första inlägget från 2003 står ett citat som i princip säger att vi endast har ett antal böcker kvar att läsa beroende på hur länge vi lever och om vi läser med en viss hastighet. Detta har du tagit fasta på skapat en intressant blogg med recensioner över böcker du läst. Jag har dock några frågor. Tex när man läser Listan här till vänster så vet man inte om det är lästa böcker eller böcker som ska läsas. Dina blogglägg är numrerade men inte i ordning. Tex kommer 2440 efter 2449. Betyder att du läst andra böcker som du inte recenserar eller att du valt att läsa bok nummer 2440 istället för någon mellan 2440-2449?
    Mvh
    /John

  • Listan uppdateras manuellt och jag har slarvat lite på slutet. Jag håller min egen lista på http://www.anobii.com/kal/books så det är därför det blir ett glapp.

    Jag har ingen lista på kommande böcker (förutom olästa på aNobii) men ingen ordning på dem. Jag har en bokhylla med olästa böcker bredvid min säng och väljer spontant när jag läst ut en.

    Men tack för de positiva orden och för sparken i baken att uppdatera listan bättre.

  • John

    Tack för svar. Jag ramlade in på sidan eftersom jag också är ett stort fan av Douglas Coupland. Och då passar det ju bra att se vad mer du tycker är intressant så man kan få lite tips :)
    Paul Auster tex är en författare som jag länge velat läsa.

    Kul oxå att du blandar hej vilt. Tex James Joyce med After Eight tunna Filip & Fredrik :)

    Keep it up!

    /John

  • Med lite risk att späda på förväntningar: Coupland var min favorit innan jag började läsa Auster.

    Jag gillar att läsa så. All over.
    Det är så jag lyssnar också.
    Och ser tror jag.