14 september 2010

Erik Andersson Översättarens anmärkningar #2432

Titel Översättarens anmärkningar
Undertitel Dagbok från arbetet med Ringarnas herre
Författare Erik Andersson
Böcker kvar 2432

Jag läste utdraget från dagboken av översättningen av Ringarnas herre som publicerades i DN när översättningarna diskuterats som mest i medierna. Det var en fascinerande metainblick i en text jag läst och läst om.

När jag nu lånat och läser hela Översättarens anmärkningar slås jag av att den senaste månadens tema, som påbörjades med att vi såg Annie Leibovitz utställning A Photographer’s Life 1990-2005Fotografiska för några veckor sedan, fortsätter. Hon beskrev varför hon använde såväl privata som offentliga bilder i utställningen: Jag har inte två liv utan ett, där de privata bilderna och uppdragsbilderna är lika stora beståndsdelar..

Erik kåserar och skriver med lätt hand om såväl mer rådata från översättningen, funderar kring översättararbetet i stort och om tolkienister. Det är lätt att skratta åt när han blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter när han hänger på Tolkien-fansajten Tolkiens Arda eller när både Erik och Eriks fru Åsa tappar sina vigselringar under arbetet med böckerna.

Men det blir riktigt intressant när han i början raljerande men sedan tänkvärt skriver om språk:

[J]ag vill egentligen ha alla texter på svenska, ty svenskan är ärans och hjältarnas språk etc etc. Delvis beror det på att jag inser min begränsning i det främmande språk som engelskan alltjämt är, alla mina översättningar till trots. Jag tycker inte riktigt att jag förstår engelska bara genom att läsa, jag måste jobba med språket, bryta ned det och sätta ihop det igen – först då kan jag avgöra textens halt.

Ibland hör man folk säga att de inte vill läsa översättningar från språk de behärskar. ”Jag föredrar originalet”, säger de, som om det vore en fråga om att välja mellan en målning av Michelangelo och en enkel fotostatkopia. Denna misstro mot översättningar uttrycks kanske allra spetsigast av George Painter: ”hela texten har en obestämbar men allt genomsyrande prägel av att ha passerat igenom en hjärna av sekunda kvalitet”.

Förr brukade jag tänka att de som föredrog originalet förstås var mer språklärda än jag. Men nu när jag hör tonåringar yvas över den språkliga rikedomen i engelska verk så undrar jag vad det egentligen är de förstår. Sannolikt mindre än vad jag gör.

Översättarens anmärkningar, s. 95-96

Jag har själv velat fram och tillbaka i ämnet. På senare tid har jag läst en del skönlitteratur på engelska som redan finns eller som jag är ganska säker på kommer dyka upp på svenska så småningom, To Kill a Mockingbird/Dödssynden och Invisible/Osynlig är de senaste i raden. Jag brukar argumentera med mig själv om att jag vill höra författarens egen röst och inte översättaren. Och så får det mig att känna mig lite smart, eller åtminstone inte mindervärdig till mina vänner som redan läser allt på engelska för att det är ett rikare språk. (Min bildningsskam ropar skrämt inifrån mörkret Jag kan också! Det är säkert!).

Men Andersson fortsätter:

Läsning av skönlitteratur går inte ut på att avkoda ett enkelt budskap, utan på att tänka associativt. Den som läser på ett främmande språk får inte bara bekymmer med de svåra orden, utan även med de enkla. Apple är ju ett ganska enkelt ord, men vad väcker det för associationer för en svensk? Kanske bara det konkreta äpplet. Kanske någon typ av persondator. Kanske Beatles skivetikett. Kanske New York. Medan ”äpple” når ända ner i barndomen: äppelmoset på gröten, det blommande äppelträdet, äpplet man pallade och sedan kastade på snälltåget, äppelmust från Kivik, äpplet i huvudet på Newton, Wilhelm Tell som satte en pil i äpplet (fast inte på Newtons huvud), äppelkindade töser … ja, det finns ingen ände på äppelupplevelserna. Äppel päppel pirum parum.

Ibid, s 97

Det jag funderat mest kring är om vi blir mindre kreativa när vi inte utvecklar vårt modersmål. Språk är en förutsättning för att tänka. Det man inte har ord för är svårare att tänka på. Visst kan man skapa ord och svenskan har flera utmärkta sätt att göra det, som sammansatta ord till exempel, men ju större hinder till tänkandet – ju svårare att tänka fritt, associativt och kreativt.

Helt enkelt: om vi inte använder svenskan kommer Sverige bli dummare.

I Nättidningen ALBA skriver Peter Olofsson om debatten om svenskan som officiellt språk och refererar en D-uppsats i nordiska språk vid Uppsala universitet:

Ett argument mot engelskan som ofta hörs är att studenters förståelse försämras när de läser texter på engelska i stället för på svenska. Detta är naturligtvis en självklarhet och mig veterligen har ingen rekommenderat engelskspråkig kurslitteratur med argumentet att den skulle öka förståelsen. För säkerhets skulle åberopas dock emellanåt en D-uppsats i nordiska språk vid Uppsala universitet av Hedda Söderlundh vars syfte var att påvisa skillnaden i läsförståelse i en vetenskaplig studie. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrev Språkrådets chef Olle Josephsson studien som ”fiffig” och hävdade att dess resultat var ”entydigt”. Efter att ha läst uppsatsen är jag böjd att hålla med om det första adjektivet men inte det andra. Låt mig förklara närmare.

Söderlundh lät ett antal studenter läsa en samhällsvetenskaplig text, hälften av studenterna på svenska, den andra hälften på engelska. Hon ställde sedan fyra frågor (på svenska) och graderade svaren för att kunna mäta graden av förståelse. För var och en av dessa frågor genomfördes ett statistiskt test för att se om skillnaden mellan grupperna var statistiskt signifikant (vilket i princip betyder att det är osannolikt att den observerade skillnaden är en tillfällighet).

Resultatet var att endast en av dessa frågor gav den signifikanta skillnad till svenskans fördel som man kunde förvänta sig. Två frågor visade skillnader till svenskans fördel som var för små för att anses signifikanta och på den fjärde frågan klarade sig till och med den engelska gruppen något bättre. Söderlundh vidtog nu raskt två åtgärder. Den fråga där den engelska gruppen svarat bättre slopades med argumentet att den varit ”felkonstruerad” och de övriga tre slogs ihop för att i slutänden ge en signifikant skillnad till svenskans fördel, en slutsats som kunde dras tack vare att en enda fråga gav ett resultat som var tillräckligt signifikant för att uppväga de två som inte var det. Fiffigt? I sanning. Entydigt? Långt ifrån.

Nättidningen ALBA Språkförsvar i strid mot väderkvarnar? 2006-12-07

Så var är vi nu då? Någonstans mitt i mellan, ungefär där vi var där vi började.

Jag märker att jag ofta blir hjälpt i min läsförståelse när jag läser engelska böcker på min Kindle, där jag hela tiden har The New Oxford American Dictionary att tillgå. Det är inte nödvändigtvis så att jag inte förstår orden i sig, men när jag använder Kindlens snabba uppslagsfunktion får jag fler betydelser och en djupare förståelse av orden än vid första läsningen. Ibland räcker det att jag bara kan bekräfta min egen förståelse så jag slipper känna mig tveksam över det jag läst.

Men sen är inte heller språket ett så medvetet val som ett otåligt val när jag skaffar en bok. Jag vill läsa nu, inte sen när den översatts. Sen har dessutom en ganska liten chans att någonsin bli nu om boken jag söker är facklitteratur av någon sort, även om Reverb givit ut en del musikböcker, Norstedts översätter Malcolm Gladwell och Modernista Chris Anderson. Jag skulle behövt ta bort ett tiotal böcker från de jag läst det senaste året om jag inte läst böcker som aldrig (?) kommer översättas till svenska.

Men jag tror också jag läser mer flyhänt på svenska, men att den engelska läsningen också går bättre och lättare efter hand.

Länkar

Publicerat: tisdagen 14 september, 2010 klockan 00:10.

Kategori: 2652 böcker kvar.

  • Har också klurat en del på det här med svenska kontra engelska, eftersom det ibland slår mig att en text känns mer genuin på svenska än på engelska, oavsett ursprungsspråk. Troligen har ju detta med just ”äpple-förståelsen” att göra, vi har ju två skilda språkmedvetanden som stretar sida vid sida.

    Jag skriver i perioder på engelska när skrivandet låst sig, men de texterna blir aldrig riktigt mina egna, även om de så klart är högst intressanta på andra sätt.

    I just Sagan om Ringens fall läser jag den helst i Ohlmarks översättning, mest för att nyöversättningen behandlat alla sånger och verser så illa. Har gett mig på den på engelska också, men fast det är en berättelse jag verkligen kan så blir det mycket mindre hjältesaga-stämning, på ett sätt som nog inte ens ovan nämnda översättare helt kan skyllas för.

  • Erik Andersson – Översättarens anmärkningar. Översättarens anmärkningar handlar om Erik Anderssons mödosamma arbete med att nyöversätta ..

  • Pingback: 2432: Erik Andersson ”Översättarens anmärkningar” | NUUT - svensk läsplatta()