7 februari 2011

Niccolò Machiavelli Fursten #2422

Titel Fursten
Orginaltitel Il Principe
Författare Niccolò Machiavelli
Översättare Marco Morner
Böcker kvar 2422

Fursten är en instruktionsbok för hur man beter sig när man vill bli, precis har blivit och/eller vill förbli en furste. Machiavelli skrev den som en present, för att ställa sig in hos den lysande Lorcenzo de’ Medici, som det står i hans förord till boken:

De som eftersträvar en furstes gunst brukar ofta komma till honom med sina dyrbaraste ägodelar eller med det som de lagt märke till att han uppskattar. Därför ser man ofta att furstar får gåvor som hästar, vapen, guldbroderade tyger, ädelstenar och andra liknande utsmyckningar som motsvarar deras värdighet. Eftersom jag önskar ställa mig till Ers höghets förfogande med ett bevis för min tillgivenhet, har jag bland det jag äger inte funnit något jag värdesätter högre än kunskapen om stora mäns handlingar – något jag förvärvat genom lång erfarenhet av samtida händelser och oavbrutna studier av gångna tider. Dessa lärdomar, vilka jag ingående begrundat och som jag nu sammanställt i en liten skrift, sänder jag Ers höghet. Även om jag betraktar mitt verk som en gåva ovärdig Ers höghet så förlitar jag mig på att den, tack vare Er välvilja, likväl ska accepteras. Särskilt med tanke på att jag inte kan erbjuda Er en större gåva än möjligheten att på kort tid omfatta allt det som jag under många år och med stora svårigheter och faror, kommit till insikt om.

Fursten, s 44

Han drar upp principer för hur man bör regera. Texten måste kallas pragmatisk snarare än något annat. Ont eller gott finns inte riktigt med som parametrar, bara praktiskt. Han förespråkar inte illgärningar, men vill ändå att fursten ska förbereda sig på att människor är onda, att ödet går fursten emot och att världen är hård – men att fursten sedan för all del kan göra gott när han har möjlighet.

Den är skriven för en annan tid, men makten är densamma. Furstendömen har blivit föreningar, företag, partier, länder och sammanslutningar av stater.

Och när jag läser är det omöjligt att inte tänka på Fredrik Reinfeldt.

Machiavelli beskriver olika typer av furstendömen, utifrån hur de styrs och framför allt hur de erövrats. Han anser att gamla furstendömen, sådana som ärvts, är lättare att regera än de som erövrats eller tilldelats. Därför uppehåller han sig också längre vid hur den nya fursten bör agera.

[I] tron att få det bättre vill människor gärna byta ut sin herre, och det är en övertygelse som får dem att ta till vapen. Men de bedrar sig, för erfarenheten kommer att lära dem att de får det sämre. Detta beror på en annan naturlig och vanlig nödvändighet: genom sina soldaters härjningar och oräkneliga andra oförrätter som en erövring för med sig, kommer den nya fursten oundvikligen att skada dem han lägger under sig. […] Samtidigt är det ju så att ett land som har gjort uppror är svårare att förlora om det erövras en andra gång: med upproret som ursäkt kan härskaren säkra sin makt mindre hänsynsfullt när det gäller att straffa de skyldiga, dra fram misstänkta i ljuset och förstärka svaga punkter.

Ibid, s 48-49

När Reinfeldt tog över var folket missnöjt och rastlöst. Den förre fursten hade regerat för länge och var inte längre lyhört för folkets vilja. En del av ätterna han räknat med stödet från blev för starka i sig själva och de förtryckta ätterna gick samman med den nya fursten.

Till skillnad från förra gången när moderatätten tog över makten, var Reinfeldt bättre förberedd. Utrensningen av de gamla härskarna gick enklare då de glömt att bygga upp starka efterträdare själva. Furst Reinfeldt hade dessutom starkare allianser den här gången:

Så snart en mäktig främmande furste gått in i ett land kommer alla som är mindre mäktiga att sälla sig till honom, drivna av den avund de känner inför alla dem som tidigare varit mäktigare än de själva. När det gäller dessa småfurstar har den främmande fursten alltså ingen som helst svårighet att få dem över på sin sida, eftersom de omedelbart gör gemensam sak med den nya stat han har skapat i regionen. Fursten behöver bara vara vaksam på att de inte samlar för stora styrkor och får för stort inflytande, sedan kan han enkelt – med deras hjälp och sina egna styrkor – försvaga dem som är mäktiga och helt bli herre över regionen. Den som inte tar detta i beaktande i sin politik kommer snart att förlora det som erövrats, och under tiden kommer han att stöta på oändliga svårigheter och obehag.

Ibid, s 52-53

Alliansen bildades under förevändningen att fyra jämbördiga parter ville regera Sverige, men samtidigt visste alla att det var Reinfeldt som hade makten. Han lät de mindre mäktiga synas men lät dem samtidigt inte ta över för mycket makt.

Efter hand lät han snarare urvattna deras makt.

Centerättens ledare Maud Olofssons försökte vädra sitt missnöje i Centerns eftervalsanalys:

– Jag möter det rätt mycket ute nu. Inte bara i mitt eget parti utan i andra också, att Moderaterna breder ut sig och att de inte är tillräckligt generösa och har en tillåtande attityd. Jag möter de kommentarerna ute i landet och ute i partiet, säger Olofsson.

Hon fortsätter:

– Jag tror att det nu är lika viktigt för Fredrik Reinfeldt att ha en generös attityd, därför att ska alliansen överleva 2014 så bygger det på att alla tre övriga partierna FP, C och KD också får bra valresultat. Det måste ligga också i moderaternas intresse.

Expressen ”Maud bör ha en vice partiledare” 2011-01-28

Efter en regeringsperiod där Moderaterna varit det mest framträdande partiet tappade alla allianspartierna mark utom just Moderaterna. De får vara med, men de tillåts heller inte skapa sig en egen maktplattform.

När den nya regeringsbildningen presenterades efter valet hade stödpartierna fått lika många regeringsplatser som tidigare, men Moderaterna hade fått några fler. Allianspartiernas makt minskade procentuellt och även faktiskt då tunga poster lyftes bort från departement där de mindre ätterna hade makten.

Reinfeldt vet att de måste hållas nere, men också att de varken får vara för missnöjda eller för svaga:

När Expressen konfronterade Fredrik Reinfeldt med [Maud Olofssons uttalande] kunde han inte hålla tillbaka en syrlig motattack.

– Utan moderaterna hade vi inte haft en alliansregering. Jag har själv suttit i ett parti där vi var arga för att vi inte fick tillräckligt genomslag. Men det berodde på att vi inte var tillräckligt relevanta. Vi förändrades och på det sättet skapade vi ökad relevans och det är möjligt att göra för alla politiker, säger moderatledaren till Expressen.

– Det är öppet för vem som helst att söka upp samhällsproblemen och utveckla sina partier. Det styr inte jag över.

[…]

Han väljer också att spela ut alliansens två problempartier mot varandra och slutsatsen inom Moderaterna just nu, enligt uppgift till Expressen, är att det är viktigare att Göran Hägglund får vara kvar.

Upproret mot Olofsson kan komma snabbt och då kommer det inte göras försök att rädda henne.

Kristdemokraterna har heller inte attackerat Moderaterna för att ta för mycket plats i sin problemanalys och det får Hägglund beröm för av Reinfeldt.

– Jag har noterat att Göran och Kristdemokraterna pekar på att Kristdemokraterna har ett eget ansvar för sin egen utveckling.

– Så uppfattade jag det när Moderaterna förlorade en tredjedel av sina väljare i valet 2002. Det är så jag tror man hittar svaret.

Så Hägglund har förstått det här bättre än Olofsson?

– Jag bara noterar att så har Hägglund uttryckt sig, säger Reinfeldt till Expressen.

Expressen Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i storbråk 2011-01-29

Hägglund är det svagaste kortet i regeringen, men samtidigt viktig eftersom hans frånfälle skulle kunna innebära rockader där även Moderaternas makt ändrades. Därför måste Hägglund och KD stödjas medan Olofsson och C uppror kväsas.

Dagen efter fortsatte maktdemonstrationerna från regeringen Reinfeldt och så rättade sig Maud Olofsson in i ledet igen med böjt huvud:

Utrikesminister Carl Bildt ger nu Reinfeldt sitt stöd:

– Moderaterna är större och det är väljarnas fel. Det är ju inte förbjudet att vara framgångsrik, säger han.

”Fyra jämlika politiker”

– I regeringsarbetet finns det en stor generositet. Avgörande beslut fattas av de fyra partiledarna och där tror jag inte att man sitter och räknar mandat utan där är det fyra jämställda och jämlika politiker som fattar beslut, fortsätter Bildt.
Finansminister Anders Borg tycker inte heller att Moderaterna breder ut sig för mycket.

– Det här samarbetet har fungerat väl, säger Borg.

– Det viktigast av våra erfarenheter inom Moderaterna under förnyelsefasen var att vi själva förnyade oss. Man måste vara beredd att ompröva sin politik och se till att man är relevant, fortsätter finansministern.

[…]

I ett mejl till Expressen förklarar Maud Olofsson hur hon ser på saken. Och nu har hon ett betydligt mer ödmjuk attityd mot Moderaterna än för bara några dagar sedan.

”Ansvaret för Centerpartiets valresultat är vårt, och ingen annans. Därför är måste vi nu fortsätta vårt förnyelsearbete. I alliansen är det viktigt att vi står fast vid devisen alla ska vinna alla ska bidra, vilket vi är överens om. Det är bra för alla fyra partier i samarbetet”, skriver hon.

Expressen Maud backar efter kritiken mot M 2011-01-30

Förutom med- och motståndare är Reinfeldts största fara att bli föraktad. För att undvika det rekommenderar Machiavelli att man inte ska stjäla undersåtarnas pengar, ägodelar eller kvinnor. Men även att man ska välja bra medarbetare. Duktiga medarbetare reflekterar mot ledaren, både för att han valt rätt och för att de fortsätter vara lojala mot honom trots att de är bra. Medelklassens förälskelse i Anders Borg är väl det tydligaste exemplet och debaclet i början av den första regeringsbildningen samt Littorin-skandalen motsatsen. Men de kan även vara bra för andra saker. Machiavelli exemplifierar det bland annat med när Cesare Borga tillsatte den grymme Remirro de Orco i oroliga Romagna där Remirro genom våld och förstryck tvingade fram fred och enighet. När lugnet sen stabiliserats delade Cesare sin ståthållares kropp i två delare med en träbit och la ut kroppen på torget i Cesena för att blidka folket.

Av detta kan man dra en viktig lärdom: furstar bör låta andra stå för impopulära beslut och själva fatta de populära. Än en gång blir min slutsats att en furste bör ta hänsyn till överheten, men utan att göra sig hatad av folket.

Fursten, s 129

Och om det är något Reinfeldt borde lära sig så är det väl det. Han är alltför tillbakadragen och visar sig för sällan för att visa sig som en lyckad furste. Något att tänka på kanske.

Och sen kanske att dela på Ulf Kristersson eller Stig Orustfjord för att lägga ut på något torg för de som drabbats av utförsäkringarna. Sen är det nog lugnt.


Jag började läsa Fursten nu när Machiavelli var en av huvudkaraktärerna i Assassin’s Creed: Brotherhood. Jag har velat läsa den länge och haft den engelska utgåvan (The Prince) i bokhyllan en längre tid. Jag började läsa just den, men kom efter att ha gått förbi Biblioteket Plattan efter ett kundmöte i Sthlm kunde jag inte låta bli att gå in och låna den. För varför ska man läsa en roman översatt från italienska på något annat språk än svenska?

Sen är utgåvorna lite annorlunda dessutom. Penguin-utgåvan jag haft i bokhyllan är översatt 1961 (med några revisioner gjorda). Natur och kulturs utgåva är gjord efter den senaste nationalutgåvan av Machiavellis samlade verk 2006, med stöd av utvecklande kommentarer från 50 års litteraturforskning till som stöd. I fallet med Fursten blir det extra intressant, eftersom det finns flera olika versioner av den från Machiavellis hand, som alla sammanförts till nationalutgåvan.

Men jag är ändå glad över att jag började läsa den engelska, för runt om Machiavellis text har båda utgåvorna läsvärda förord och kommentarer. Den engelska utgåvan är fokuserad kring historien runt tillblivelsen av boken, den svenska sätter mer in den i en politisk kontext, analyserar Machiavellis stil samt varför den fortfarande är relevant.

Föraktad blir fursten om han anses lynning, ytlig, omanlig feg och obeslutsam – dessa rev måste en fursten kunna navigera förbi. I stället bör han bemöda sig om att hans gärningar ger intryck av storhet, mod, allvar och styrka. […] Den furste som lyckas skapa en sådan bild av sig vinner stort anseende. Förutsatt att man känner till att han är skicklig och respekterad av sina undersåtar blir han svår att konspirera mot och svår att anfalla. Det finns nämligen två hot som en furste ska ta på allvar: det inre från undersåtarna och det yttre från främmande furstar.

Fursten, s 126-127

Publicerat: måndagen 7 februari, 2011 klockan 07:31.

Kategori: 2652 böcker kvar.

  • Pingback: Bokradio #1: Premiär | Bokradio()

  • Anonym

    Hmm tror att texten här ovan, döljer en å annan missuppfattning

  • Så pass.

  • Så pass.

  • Anonym

    Alltså kruxet är att il Principe nog rätt förstås av Jean-Jacques Rousseau, i Om samhällskontraktet. Läser man sin Machaivelli rätt, så förstår man den analytiskt, inte som en instruktion.  Rousseau säger något i stil med att Machaivelli låtsas att han skriver för furstarna, men i själva verket skriver han för republikanerna. Om vi följer den uppfattningen så blir Fursten ännu coolare, eftersom den då är den syggaste  förolämpning av Ceasare Borgia, och Medicéerna efter honom.
    Maccaivelli var den hårdaste killen man kan tänka sig. De han muckade med, Borgias och medicéeerna, var i alla avseende bättre politiker än Borg och Reinfeldtarna :)

  • Instruktionen är till att leda, inte till någon specifik. Att Machaivelli inte var särskilt förtjust i sina nya herrar är inte svårt att förstå – men hans position var försvagad och ville visa sig stark som en statsman … åt alla läger. Det är min analys i alla fall. 

  • Anonym

     Det tillhör saken att Pincipe skrevs som furtespegel. Som namnet antyder betydde det att sådana texter återgav fursten, å furstens verksamhet. Det var inte kutym att någon tog sig an att tillrättavisa fursten. Ett sådant tilltag ledde ofelbart till en hårfrisyr a la franska revolutionen.
    Nu förvisades ju Machaivelli ut från Florens som staff för il Pricipe. Att han trots det fick behålla huvudet tyder på att boken inte mottogs som någon instruktion, utan som något annat.
    Med tanke på hans Diskurser och fioentiska historia (båda republikanska verk), så är min gissning att fursten liksom jag själv, och Rousseau, läste den som en synnerligen inteligent analogi över Florens politiska liv

  • Anonym

     Ytterliggare en sak finns att tillägga. Borgias och medicéerna var kulturpolitiskt intresseade typer. De stödde mängder av kulturella projekt å program. De grundade ett slags föregångare till dagens a-kassa, för stadens mindre bemedlade, etc, etc.

    Sådana sociala intressen å insattser saknas som bekant hos alliansregeringen.

    Att de var på en gång grymmare och mänskligare än dagens politiker, gör att det var synnerligen tufft av Machaivelli att driva aprilo med dem (eftersom han riskerade bli hatad av alla stadens socio-ekonomiska klasser).

  • Intressant skrivet, har enbart läst ett antal större utdrag ur Fursten, och vad som slog mig var att just  tolkningen och Machiavellis syfte är centralt . Tror jag kommer att få anledning att återkomma till den.