Hey Nostradamus! är en historia som är inspirerad av Columbine-massakern 1999 i Colorado (men Wikipedia hävdar att den påbörjades innan massakern). Den är uppdelad på fyra delar, med fyra röster och perspektiv. The Guardian menar att det är för att Coupland blivit vuxen som gör att han låter alla komma till tals, för någon slags objektivitets skull. Jag är inte helt säker på det.

Jag tycker inte att hans karaktärer varit själlösa karikatyrer för att de sett ytligt på världen runt omkring sig, snarare tvärtom. Det är de små, till synes ytliga greppen som lyser upp deras inre. Det är inte det faktum att det bara finns yta som gör att Couplands böcker fungerar, det har det aldrig varit.