Jag tyckte inte jag kunde låta bli när jag läst allt annat, inklusive den usla lilla Hamlon, i serien. (Jag märker att jag fortsätter försöka försvara mig själv när jag läser sån här litteratur. Jag har helt enkelt inte ryggrad nog att stå för att jag gillar det här. Märkligt av mig.) Och som vanligt är Guillou en effektiv berättare. Det är inte så många överraskningar, men heller ingen riktig dötid. En klassisk agentroman, helt i formeln. Hjältarna är hjältemodiga, motståndarna är korkade.

Guillous egen stjärtighet lyser igenom lite för mycket här bara, något som han lyckades dölja bättre i Arn-serien – även om tjyvnypen var riktade åt precis samma håll nu som då (framför allt i Tempelriddaren). Jag vet inte om jag var för ung för att se det förr, men jag störde mig inte lika mycket på det då i alla fall.

Men det sämsta med boken är omslaget. Kaj Wistbacka har illustrerat omslaget, precis som vanligt – men med en mycket sämre idé än tidigare. Men det är framför allt Arne Öström Ateljén som misslyckats med formgivningen. Det är så uselt att jag blir upprörd. Boktiteln satt i ett barnsligt typsnitt som jag skulle vilja namnge till Comic Arab. Eftersom det ser ut som en Comic Sans med smak från arabiska skrivtecken. Talanglöst. Det är väl dessutom samma grupp som illustrerat, formgivit och misslyckats med alla omslag till nyutgåvorna av Hamilton-böckerna på Piratförlaget.

Det största problemet med att läsa Guillou är han själv. Hans självgodhet och hans ton. Precis det man älskar att hata i hans krönikor och i hans övriga framträdanden. Det svåraste att ta är hans självbild i boken, med den fantastiska Erik Ponti som alter ego. Nu har jag inte läst ”Ondskan”, men hur hänger den nya bilden av Pierre ihop med hans historia i ”Ondskan”? Den hänger inte ihop med filmen i alla fall.

”Tjuvarnas marknad” är den slarvigaste Guillou-boken jag läst och då har jag läst ganska många. Man riktigt märker hur han mest av allt kokade när han skrev den. Destillerat skulle man kunna se det som hans griniga krönikor som kommenterar samhällshändelser, i en för långt broderad form. Men mest av allt tänker jag på en blogg när jag läser.

Guillou kommenterar det som intresserar honom: försäkringsbolagen (bonussystem, krånglande utbetalningar till försäkringstagare, ohederlighet), polisen (otillräckliga utredningsresurser, SÄPO:s talanglöshet, internationella insatsstyrkans onödighet), rikedom (brats, kungafamiljen, girighet), ekonomisk brottslighet (contra vanligt tjyveri – straffskalor, utredningsresurser, svinighet). Och så plockar han in andra personliga intressen som konst, vin, jakt. En lång blogg löst sammanbunden i ett vitt, men personligt spektrum. Det skulle nästan vara intressant att leta tidningsartiklar till alla de syrligt nedskrivna detaljerna som hans språkrör i boken får uttala. För det är inte svårt att följa inrikesnyheterna som ligger till grund för kommentarerna. Naturligtvis har han även med en släng mot sin nya hang-up, oskyldigt dömda i pedofilmål, det ska ju nämligen hans nästa romanserie handla om satt i någon historisk kontext och jämförd med forntida häxjakter.

Och jag läser blogginlägget i boken som refererar till diskussionen i bloggosfären om karaktärer som finns i samma universum (glömt bort var jag såg den sist) när Anna Holt plockas med i historien. Där riktigt lyser det igenom av barnslig lycka i texten. Han verkar haft riktigt roligt när han lånat persondrag av Leif GW Perssons karaktär.

Men det är inte en särskilt bra bok. Just hans bubblande ilska gör det svårt för honom att hålla sig till formen. Han tappar formen och drivet, blir istället oftast mest agiterande. Har svårt att måla upp trovärdiga personligheter, särskilt i form av den kvinnliga huvudpersonen. Men ändock. Jag gillar det ändå. Trots, eller kanske till och med tack vare, att det inte är så bra.