Jag tackade ja förstås, men jag har funderat sen dess vad jag ska välja för böcker. De skulle helst vara i pocketformat och på svenska, var de regler jag fick med mig – sen var det fritt val.

Jag tycker om att läsa både skönlitteratur och facklitteratur. Skönlitteraturen får mig att försvinna iväg i tanken, facklitteraturen att tänka i nya banor.

Eller det är så jag brukar försöker förklara skillnaden för mig själv, men det är egentligen förenklat. Jag tröttnar på formen för båda och behöver varva dem för att jag ska trivas riktigt med min läsning.

Jag skulle välja två böcker att ha med mig, så för att följa hur jag själv tycker om att läsa väljer jag en av varje. Som skönlitteratur väljer jag Ayn Rands Och världen skälvde och som facklitteratur Malcolm Gladwells Blink, även om Rands text närmar sig hennes filosofi i stycken och Gladwells populärpsykologi förklarande exempel närmar sig skönlitteraturen.

(Men jag måste ju gå och köpa Blink eftersom jag läste den som ljudbok och nu skulle jag ju ha med mig en pocket. Någon som vill ha mitt pocketexemplar när den fotograferats efter sändningen? Mejla mig.)

Ranald var snabbast. Blink kommer på posten.

Sändningen ligger ute i en månad efter det här publiceras.

Obama skrädde inte orden i sin kritik över misslyckandet.

- USA:s regering hade tillräckligt med information för att stoppa attentatsförsöket. Men underrättelsetjänsten kunde inte sammanfoga informationen och förmedla den till myndigheterna och regeringen, sade USA:s president Barack Obama.

- Informationen analyserades inte tillräckligt noggrant. Så får det inte vara, sade Obama efter det första mötet med den amerikanska regeringens ledande ministrar och tjänstemän efter det att den 23-årige gärningsmannen Umar Farouk Abdulmutallab försökte spränga Detroitplanet i luften på juldagen.

SvD Arg Obama kräver räfst (2010-01-05)

Parallellerna till flygkapningarna den 11 september är flera. Då som nu fanns det tydliga varningssignaler, men dessa nonchalerades av de ansvariga som inte spred informationen vidare.

[…]

Inte heller reagerade någon på att resan till Detroit köptes kontant, att det var fråga om en enkelbiljett, att Abdulmutallab endast flög med handbagage, att han bar med sig sprängmedel ombord och att det fanns uppgifter om en förestående terrorattack.

Om inget av detta får säkerhetssystemen att lysa rött då kan man undra vad – förutom bebisars nappflaskor – som aktiverar dem.

DN 00-talet i retur (2010-01-03)

Jag ler trött och funderar på om inte de också egentligen vet vad det handlar om.

Att Obama gör det är en sak. Om han inte gör något verkar han passiv och som att han inte tar ansvar. Men även myndigheterna sammanfogar sin information, kommer det ändå alltid finnas fler sätt att gå förbi säkerheten.

Varför Peter Wolodarski vill göra samma sak är mer tveksamt, förutom att han kanske vill verka smart. Hate to Say I Told You So, liksom. Men tänker han efter lite till vet han ju att han misslyckas med sitt uppsåt.

I sin artikel Connecting the Dots från 2003 förklarar Gladwell varför Wolodarski misslyckas och varför han egentligen borde veta att det han skriver bara är trams:

In the fall of 1973, the Syrian Army began to gather a large number of tanks, artillery batteries, and infantry along its border with Israel. Simultaneously, to the south, the Egyptian Army cancelled all leaves, called up thousands of reservists, and launched a massive military exercise, building roads and preparing anti-aircraft and artillery positions along the Suez Canal. On October 4th, an Israeli aerial reconnaissance mission showed that the Egyptians had moved artillery into offensive positions. That evening, AMAN, the Israeli military intelligence agency, learned that portions of the Soviet fleet near Port Said and Alexandria had set sail, and that the Soviet government had begun airlifting the families of Soviet advisers out of Cairo and Damascus. Then, at four o’clock in the morning on October 6th, Israel’s director of military intelligence received an urgent telephone call from one of the country’s most trusted intelligence sources. Egypt and Syria, the source said, would attack later that day. Top Israeli officials immediately called a meeting. Was war imminent? The head of AMAN, Major General Eli Zeira, looked over the evidence and said he didn’t think so. He was wrong. That afternoon, Syria attacked from the east, overwhelming the thin Israeli defenses in the Golan Heights, and Egypt attacked from the south, bombing Israeli positions and sending eight thousand infantry streaming across the Suez. Despite all the warnings of the previous weeks, Israeli officials were caught by surprise. Why couldn’t they connect the dots?

Connecting the Dots, loc. 3195

Major General Eli Zeira kunde inte följa den röda tråden eller lägga samman två och två eftersom det inte var första gången något liknande hade hänt.

Två år tidigare uttalade sig Egyptens president och sa att kriget var nära. På satellitbilderna syntes truppsammandragningar längs gränsen, men inget hände. Samma sak hände i december 1972 och innan kriget bröt ut 1973 hade Egypten samma år mobiliserat nitton gånger.

I efterhand är det inte svårt att dra slutsatser utifrån givet material och givna händelser. Man kan se mönster och virka samband med alla röda trådar som visar sig, men man kan ändå inte förutse vad motparten ska göra härnäst. Man kan gissa och man kan anta, men inte veta.

Om man förberett sig för allt vad en potentiell terrorist kunnat göra hade man kanske kunnat stoppa just den potentiella terroristen, men då hade den potentiella terroristen varit en annan istället.

I The Black Swan skriver Nassim Nicholas Taleb om elfte september:

Assume that a legislator with courage, influence, intellect, vision, and perseverance manages to enact a law that goes into universal effect and employment on September 10, 2001; it imposes the continuously locked bulletproof doors in every cockpit (at high costs to the struggling airlines)—just in case terrorists decide to use planes to attack the World Trade Center in New York City. […] The legislation is not a popular measure among the airline personnel, as it complicates their lives. But it would certainly have prevented 9/11.

The person who imposes locks on cockpit doors gets no statues in public squares, not so much as a quick mention of his contributions in his obituary. ”Joe Smith, who helped avoid the disaster of 9/11, died of complications of liver disease.” Seeing how superfluous his measure was, and how it squandered resources, the public with great help from airline pilots, might well boot him out of office.

The Black Swan, s xxiii

Man kanske kan tycka att eftersom USA hade information om kalsongbombaren, då hans pappa varnat myndigheterna om sonens ökade radikalisering, borde han stoppats från att ha fått flyga. Men det enda som kan göras med informationen från Farouk Abdul Mutallabs pappa är att rentvå pappan från samröret med sin son. Fadern är garanterat inte den enda affärsmannen som varnat myndigheterna för en familjemedlems radikalisering. Men alla andras varningar, som inte resulterat i att sonen bränt upp sin pung, har passerat obemärkt förbi.

När jag läser Wolodarskis text tänker jag även på Gladwells stillsamt hånfulla uppräkning av karaktärsdrag för en seriemördare:

Look for an American male with a possible connection to the military. His IQ will be above 105. He will like to masturbate and will be aloof and selfish in bed. He will drive a decent car. He will be a “now” person. He won’t be comfortable with women. But he may have women friends. He will be a lone wolf. But he will be able to function in social settings. He won’t be unmemorable. But he will be unknowable. He will be either never married, divorced, or married, and if he was or is married, his wife will be younger or older. He may or may not live in a rental, and might be lower class, upper lower class, lower middle class, or middle class.

Dangerous Minds: Criminal profiling made easy

Det handlar naturligtvis inte alls om terrorism, men det är också det som fascinerar mest med Gladwells skrivande.

Han knyter flyhänt ihop ämnen till varandra och utan att de på pappret har något med varandra att göra känns de helt naturliga tillsammans. Han knyter ihop Enron med al-Qaida och testikelcancer, hemlöshet med polisvåld och mammografi med scud-missiler.

Han är smart och fascinerande. Och framför allt får han mig att tänka i nya banor. Det är det som jag alltid tyckt bäst om med Gladwells böcker. Och sen är de dessutom världens bästa middagssamtalsämnen.

Placebodagarna i en p-pillerkarta, hårfärgen hos Madison Avenues första stora kvinnliga copywriters eller den fantastiska och komplicerande artikeln om upphovsrätt.

En samling artiklar

För What the Dog Saw är en samling artiklar. Han har blivit ombedd att samla ihop sina egna favoriter och även blivit ombedd att ta med vissa av vänner och sin förläggare.

Men som en god son av den nya tiden publicerar naturligtvis Gladwell även alla sina artiklar på sin webbplats.

Därför behöver du inte alls köpa boken för att få hela innehållet (förutom en kort inledning och några få kommentarer om vad som hänt sen).

Du kan istället läsa dem på hans webbplats. Till och med som faksimil-pdf:er med bilder och typografi från versionen publicerad i The New Yorker.

What the Dog Saw and Other Adventures: Artiklarna

• The Pitchman: Ron Popeil and the conquest of the American kitchen (pdf)
• The Ketchup Conundrum: Mustard now comes in dozens of varieties. Why has ketchup stayed the same? (pdf)
• Blowing Up: How Nassim Taleb turned the inevitability of disaster into an investment strategy (pdf)
• True Colors: Hair dye and the hidden history of postwar America (pdf)
• John Rock’s Error: What the co-inventor of the Pill didn’t know about menstruation can endanger women’s health (pdf)
• What the Dog Saw: Cesar Millan and the movements of mastery (pdf)
• Open Secrets: Enron, intelligence, and the perils of too much information (pdf)
• Million-Dollar Murray: Why problems like homelessness may be easier to solve than to manage (pdf)
• The Picture Problem: Mammography, air power, and the limits of looking (pdf)
• Something Borrowed: Should a charge of plagiarism ruin your life? (pdf)
• Connecting the Dots: The paradoxes of intelligence reform (pdf)
• The Art of Failure: Why some people choke and others panic (pdf)
• Troublemakers: What pit bulls can teach us about profiling (pdf)
• Blowup: Who can be blamed for a disaster like the Challenger explosion, a decade ago? No one, according to the new risk theorists, and we’d better get used to it. (pdf)
• Late Bloomers: Why do we equate genius with precocity? (pdf)
• Most Likely to Succeed: How do we hire when we can’t tell who’s right for the job? (pdf)
• Dangerous Minds: Criminal profiling made easy (pdf)
• The Talent Myth: Are smart people overrated? (pdf)
• The New-Boy Network: What do job interviews really tell us? (pdf)

Men samtidigt vet du ju, i sann freemium-anda, att det inte är värt jobbet för dig. Om du inte vill läsa allt på skärm och om du värderar din tid vet du att det inte är värt lägga tiden på att samla ihop dem. Vill du ha dem på papper är det ännu värre.

Strunta i den moraliska värderingen av piratkopiering, värdera din tid och köp den som Kindle-version, på Adlibris eller på Amazon.

Citat

In the fall of 2001, Niederhoffer sold a large number of options, betting that the markets would be quiet, and they were, until out of nowhere two planes crashed into the World Trade Center. “I was exposed. It was nip and tuck.” Niederhoffer shook his head, because there was no way to have anticipated September 11. “That was a totally unexpected event.”

Blowing Up, loc. 1076

They are an example of a strange moment in American social history when hair dye somehow got tangled up in the politics of assimilation and feminism and self-esteem.

True Colors, loc. 1263

This notion of household products as psychological furniture is, when you think about it, a radical idea. When we give an account of how we got to where we are, we’re inclined to credit the philosophical over the physical, and the products of art over the products of commerce.

True Colors, loc. 1339

John Rock believed that the Pill was a “natural” method of birth control. By that, he didn’t mean that it felt natural, because it obviously didn’t for many women, particularly not in its earliest days, when the doses of hormone were many times as high as they are today. He meant that it worked by natural means.

John Rock’s Error, loc. 1425

Enron had some three thousand SPEs, and the paperwork for each one probably ran in excess of a thousand pages. It scarcely would have helped investors if Enron had made all three million pages public. What about an edited version of each deal? Steven Schwarcz, a professor at Duke Law School, recently examined a random sample of twenty SPE disclosure statements from various corporations — that is, summaries of the deals put together for interested parties — and found that on average they ran to forty single-spaced pages. So a summary of Enron’s SPEs would have come to a hundred and twenty thousand single-spaced pages. What about a summary of all those summaries? That’s what the bankruptcy examiner in the Enron case put together, and it took up a thousand pages. Well, then, what about a summary of the summary of the summaries? That’s what the Powers Committee put together.

Open Secrets, loc. 2195

[A]ll Enron proves is that in an age of increasing financial complexity, the “disclosure paradigm” — the idea that the more a company tells us about its business, the better off we are — has become an anachronism.

Open Secrets, loc. 2220

For the same $25 million that Denver’s motorists now spend on on-site testing, Stedman estimates, the city could identify and fix twenty-five thousand truly dirty vehicles every year, and within a few years cut automobile emissions in the Denver metropolitan area by somewhere between 35 and 40 percent. The city could stop managing its smog problem and start ending it.

Million-Dollar Murray, loc. 2572

He has commissioned studies to show what a drain on the city’s resources the homeless population has become. But, he says, “there are still people who stop me going into the supermarket and say, ‘I can’t believe you’re going to help those homeless people, those bums.’ ”

Million-Dollar Murray, loc. 2600

[A] skilled pair of fingertips can find out an extraordinary amount about the health of a breast, and that we should not automatically value what we see in a picture over what we learn from our other senses.

The Picture Problem, loc. 2751

The picture promises certainty, and it cannot deliver on that promise.

The Picture Problem, loc. 2857

I understand what I am taking when I take the picnic table you put in your backyard. I am taking a thing, the picnic table, and after I take it, you don’t have it. But what am I taking when I take the good idea you had to put a picnic table in the backyard — by, for example, going to Sears, buying a table, and putting it in my backyard? What is the thing that I am taking then?

[…]

The point is not just about the thingness of picnic tables versus ideas, though that is an important difference.

Something Borrowed, loc. 3037-3040

Some poets do their best work at the beginning of their careers. Others do their best work decades later. Forty-two percent of Frost’s anthologized poems were written after the age of fifty.

Late Bloomers, loc. 3840

Brussel did not really understand the mind of the Mad Bomber. He seems to have understood only that, if you make a great number of predictions, the ones that were wrong will soon be forgotten, and the ones that turn out to be true will make you famous.

Dangerous Minds, loc. 4562

A pit-bull ban is a generalization about a generalization about a trait that is not, in fact, general. That’s a category problem.

Troublemakers, loc. 5146

“I’ve seen virtually every breed involved in fatalities, including Pomeranians and everything else, except a beagle or a basset hound,” Randall Lockwood, a senior vice president of the ASPCA and one of the country’s leading dog-bite experts, told me. “And there’s always one or two deaths attributable to malamutes or huskies, although you never hear people clamoring for a ban on those breeds. When I first started looking at fatal dog attacks, they largely involved dogs like German shepherds and shepherd mixes and St. Bernards — which is probably why Stephen King chose to make Cujo a St. Bernard, not a pit bull. I haven’t seen a fatality involving a Doberman for decades, whereas in the 1970s they were quite common. If you wanted a mean dog, back then, you got a Doberman. I don’t think I even saw my first pit bull case until the middle to late 1980s, and I didn’t start seeing Rottweilers until I’d already looked at a few hundred fatal dog attacks. Now those dogs make up the preponderance of fatalities. The point is that it changes over time. It’s a reflection of what the dog of choice is among people who want to own an aggressive dog.”

Troublemakers, loc. 5216

Länkar

• Gladwell.com What the Dog Saw: Bokens sajt
• Gladwell.com The New Yorker Archive: Alla hans New Yorker-artiklar
• The New Yorker: De lägger artiklarna bakom en betalvägg efter ett tag
• Youtube C-Span – Q&A Malcolm Gladwell: Intervju på C-Span om boken
• Department of Homeland Security

Gladwell lägger upp sina böcker med små exempel som får illustrera det han försöker säga. Exemplen är oftast som en tändande gnista för tanken. I alla fall för mig.

I The Tipping Point skrev han om vad som får något att välta över till något stort och exemplen vindlar mellan Boston Tea Party och Broken Window Theory för hur brottsligheten sjönk i New York.

I Blink skrev han om de små omedvetna impulser som påverkar vad vi gör, vad vi tycker och hur vi fungerar in the blink of an eye.

Outliers handlar om hur vi lyckas. Och det han vill säga är att det snarare är miljö än arv som gör att vi lyckas, snarare förutsättningar än talang:

Talent doesn’t exist, it’s all application and effort.

Charlie Rose A conversation with Malcolm Gladwell [via Peter Lindberg] (2008-12-19)

Han tar några olika exempel, men börjar med att exemplifiera med hockeyspelare.

You can’t buy your way into Major Junior A hockey. It doesn’t matter who you father or your mother is, or who your grandfather was, or what business your family is in. Nor does it matter if you live in the most remote corner of the most northerly province in Canada. If you have the ability, the vast network of hockey scouts and talent spotters will find you, and if you are willing to work to develop that ability, the system will reward you. Success in hockey is based on individual merit — and both of those words are important. Players are judged on their own performance, not on anyone else’s, and on the basis of their ability, not on some other arbitrary fact.

Or are they?

Outliers, s 17

Paula Barnsley satt och tittade på en match i kanadensiska juniorhockeyligan när hon upptäckte att en oproportionerligt stor del av de unga männen i lagen var födda det första kvartalet av det år de fötts.

Hennes man Roger Barnsley gick hem och började undersöka saken närmare. Tillsammans med Gus Thompson har han sedan i mer än tjugo år haft ett projekt där de undersökt den relativa ålderseffekten.

The relative age effect, is strikingly evident in activities that are competitive and where performance is highly correlated with age and maturity. As noted above, the relative age effect in sport was first noted among elite level ice hockey players. These findings demonstrated that for major junior leagues and the National Hockey League, player birth dates decreased in frequency from January through December. It was theorized that this relative age effect arose from the consequences of grouping young boys for entry into organized minor hockey, thereby producing a one-year age range for the participants. As size, speed, and coordination are highly correlated with age, older players within the age-group will, on average, show superior performance. Thus, it can be said that maturity had been mistaken for ability by coaches, peers and the individuals themselves. The resulting expectations that are created for individual children creates a self-fulfilling prophecy that provides age-advantaged children with greater self-confidence and regard by others.

Relative Age Studies Background on Relative Age

Ungefär samtidigt som jag läste boken var det juniorhockey-vm och Tre kronors juniorlag var i final mot Kanada. Så jag tänkte att jag skulle undersöka hur det faktiskt såg ut i finallagen:

I det svenska laget är det 9 av 22 spelare (40,9 %) som är födda under årets första kvartalet. Det är 14 av 22 (63,6 %) som är födda under första halvåret.

I Kanadas lag är 10 spelare födda under årets första kvartal (35,7 %) och 16 under det första halvåret (57,1 %).

Forskningen och Gladwell menar att de som föds tidigt på året har hunnit bli några månader längre, några månader tyngre och de har också hunnit öva några månader till än andra som är födda senare på året och därför lyckas de bättre.

När de då hunnit bli lite bättre på hockey under de extra månader som de levt får de också andra fördelar. De bästa får åka på elitläger vilket gör att de får ännu mer tid att träna och blir ännu bättre. Så effekten eskalerar.

Och just tid är en av huvudpoängerna i Outliers. Gladwell menar att för att bli riktigt bra på något, vad det än vara månde, måste man lägga ned ungefär 10 000 timmar på det. Det handlar inte om talang, det handlar om att de fick chansen att lägga ned tiden för att lära sig.

Så när de här hockeyspelarna fötts är egentligen inte det mest väsentliga, det är bara en av alla naturliga förutsättningar som spelar in. Det handlar om var man föddes, när man föddes och i vilket samhälle/vilken kultur.

People don’t rise from nothing. We do owe something to parentage and patronage. The people who stand before kings may look like they did it all by themselves. But in fact they are invaraiably the beneficiearies of hidden advantages and extraordinary opportunities and cultural legacies that allow them to learn and work hard and make sense of the world in ways others cannot. [...] It’s not enough to ask what succesful people are like, in other words. It is only by asking where they are from that we can unravel the logic behind who succeeds and who doesn’t.

Outliers, p 19

Bill Gates föddes på en plats i en tid när han i precis rätt ögonblick kunde få tillgång till stordatorer nära där han bodde. The Beatles fick möjligheten att spela varje kväll i Hamburg. [Grundare av New Yorks advokatbyråer är en viss befolkningsgrupp födda ungefär samtidigt.]

Sociala förutsättningar gör så Colombianska plan kraschar i New York, hur risodlande bönder genom naturligt urval blivit bättre lämpade för matte och till slut mynnar det ut i vad som nästan kan liknas vid Malcolms försök till självbiografi.

Ur ett perspektiv är Outliers ganska olycklig läsning. Enligt bokens premiss är vi predestinerade redan från början, våra förutsättningar har redan bestämt varför du lyckas med något och även varför jag inte gör det. Men jag väljer att istället se till att ta vara på de förutsättningar som man har och sen jobba för det.

Sen väljer han ju som alltid exempel som passar in i det han vill säga. Men det är OK. Gladwell är en tankeväckare. Han brukar få kritik för att han säger självklara saker, men det han gör är att han lyfter upp dem i ljuset och gör samband tydliga. Det gör han bra.

Läs mer

Bokardo skriver om interaktionsdesign apropå kapitlet om Flight 052 och de colombianska piloterna:

As most designers know, design is about communication. And getting that communication as clear and straight-forward as possible is one of our primary goals. As we can see with Flight 052, even in the most serious, agreed-upon situations communication can break down. So returning to the basics can be a good way to make sure we’re communicating exactly what we need to.

Bokardo What Malcolm Gladwell’s book Outliers can teach us about interface design (2009-01-09)

Länkar

• Wikipedia: Outliers (book)
• gladwell.com: What is Outliers about?
• Time Magazine: Outliers: Malcolm Gladwell’s Success Story
• A.V. Club: Malcolm Gladwell
• The Guardian: Stating the obvious, but oh so cleverly

Det som återkommer i Blink från den här boken är tanken om att kaosfjärilens vingslag kan orsaka stormar på andra sidan jorden, alltså att små orsaker kan påverka stora skeenden. Såväl New York:s brottslighet som USA:s frigörelse från britterna.

Gladwell listar några orsaker för när The Tipping Point uppstår:

• The Law of the Few (som har tre typer som gör den möjlig:
  • Connectors
  • Mavens
  • Salesmen
• The Stickiness Factor
• The Power of Context

Precis som Blink är den lite tunn här och där. Han väljer fakta som passar honom och andra skulle kunna användas för att slå sönder hans argumentation. Men idéerna han driver är intressanta nog ändå, även om de inte är hela sanningen.

Upplevelsen att läsa en bok medelst iPod var märkligt trivsam märkte jag. Även om det var svårt att göra andra saker samtidigt. Men att gå på promenad med Malcolm Gladwells stämma i öronen var en skön upplevelse. Jag funderar till och med på att skaffa ett sånt där prenumerationskonto på Audible för att fortsätta. Det som ändå irriterar mig med ljudböcker är att de inte använder ISBN-nummer. När böcker har världens bästa sätt att katalogisera sig själva så försöker inte ljudböckerna för nedladdning följa med. Det är korkat. ISBN-nummer gör det enkelt att referera till, hitta fram till och köpa. Men för ljudböcker har man struntat i det. Ljudböckerna har ISBN på cd och kassett, men inte nedladdning.

Att sen ISBN borde kompletteras med en relationstabell som talade om vilka format en viss bok fanns i är en annan sak. Det vore en bra tjänst som någon kunde göra. Man kunde ju tycka att Amazon skulle tjäna på att göra ett sådant klusternummer, men de översätter bara ISBN till sitt ASIN-nummer. Det vore kanske något för samlingstjänsterna som Alfakrull och Reader² att göra kanske? (Men då måste ju faktiskt alla format ha någon form av identifikationsnummer …)

Jag blev intresserad av Blink när jag lyssnade på ett program från IT Conversations: Tech Nation med Malcolm Gladwell från februari i år strax efter att jag hittat fram till och gjort Implicit Association Test några veckor tidigare.

Testet är fascinerande och obehagligt och de bakomliggande mekanismerna påverkar mig garanterat i olika situationer. Liksom det gör andra:

Nicely Flickred comparison of two press reports – the black person ”looted” food, while the white people ”found” food. (Thanks to Dustin3000) (though maybe Metafilter was first on this)

jill/txt unequal [via Sum of My Parts] (2005-08-31)

Visst har bägge nyhetsorganisationerna försvarat sig med att AP:s fotograf såg afroamerikanen ta mat från en affär och AFP:s fotograf såg inte hur svennefamiljen fick tag på sin:

Vid det här laget har väl femtielva miljoner människor sett den här bilden. I ett fall där en mörkhyad man bär på varor handlar det om ”plundring” och i ett annat fall där ett ljushyat par bär på varor så har de ”hittat” dem.

Snopes har mer information, och beskrivningen i just det här fallet kanske inte är helt fel ändå. AP:s fotograf såg vad mannen på bilden gjorde, och valde att kalla det för plundring. Getty/AFP:s fotograf såg inte när paret fick tag på varorna, och kunde därför inte kalla det för plundring. [...]

Sänd mina rötter regn Plundra och hitta [via Blind Höna] (2005-09-02)

Men den förklaringen kommer lätt just för de implicita fördomarna skull. Man ser vad man väntar sig. Likväl som man hör vad man väntar sig.

Trombonisten Abbie Conant sökte till Münchens filharmoniska orkester på 1980-talet. Det var allmänt ansett att kvinnor inte hade kraft nog att vara solistblåsare i symfoniorkestrar vid den tiden. Den audition hon blev kallades till skulle ske bakom en skärm eftersom en av orkestermedlemmarnas söner var med bland de sökande och man ville inte att sina förutfattade meningar skulle ta överhanden.

She was sixteenth to play and no candidates who played after her were selected for the second round. When the finalists’ numbers were called, there was amazement that trombone sixteen was a woman.

William Osborne & Abbie Conant ”You Sound Like A Ladies Orchestra”: Sixteen Is A Woman! (1994)

Hon vann platsen men motarbetades sedan under en lång period enligt principen: You know the problem, we need a man for the solo trombone.

Även om Conant inte lät sämre vid blindtest så gjorde hon det när orkesterledaren samtidigt visste att hon var kvinna. Tydligare exempel på implicita fördomar som påverkar oss kan väl inte göras.

Jag vill fortsätta med en tanke som jag haft länge, den handlar om skivor och omslag, enligt principen från en Missil-krönika från några år sedan: En snygg kapsåg är en bra kapsåg.

I Blink skriver/pratar Malcolm om blindtest av glass och hur testpersonerna tyckte att glass ur en rund burk var godare än glassen ur en fyrkantig burk, även om det faktiskt var exakt samma glass i båda. Och naturligtvis är det så. Det är bland annat därför det är gott att äta på en bra restaurang. Vi förbereder oss själva omedvetet genom att vilja ha en trevlig stund, trevligt sällskap och dessutom genom att ögonen tar in vackert upplagd mat. Då är maten godare.

Är glassen eller maten godare egentligen? Kanske inte, men vad spelar det för roll? Den är godare. Punkt. Därför är också en skiva med ett fint omslag/bra förpackning/bra runtomkring-arbete en bättre skiva. Alltså, musikaliskt bättre. Snygga skivor är ofta bättre skivor. Kanske kan det också ha att göra med att om de har bra smak så har de god smak även vad det gäller musik. Men så enkelt är det inte heller. Naturligtvis kan även fula skivor vara bra, men det hör inte hit. Min poäng är att snygga skivor blir bättre än om de skulle vara annars. Jag tänker också på mp3-filer och hur den könlösa upplevelsen påverkar min musikupplevelse, men det är en annan text.

Blink:s slutsatser

Det Gladwell kommer fram till är att vi måste bli medvetna om att vi påverkas av undermedvetna signaler så vi kan kompensera för det. Och trots att Gladwell kritiserats för inkonsekvens för det så är den andra slutsatsen att vi måste ta kontroll över det första intrycket så det inte påverkas på ett felaktigt sätt. Det första intrycket måste fås i rätt kontext, annars blir det meningslöst. (Ta till exempel The Pepsi Challenge där ett sip test var meningslöst eftersom en munfull Coca Cola inte sa allt och där kom också New Coke:s fall.)