Marilyn Mansons autobiografi är en skrytig bok om folk som gillar knark och att vara kända. Fast en mycket sämre sån än ”The Dirt”. Nog för att Mötley Crüe-killarna verkar ganska mycket dummare än Manson. Men de är roligare. Och framför allt ser de sin värld som så självklar. Manson vill skina i smutsen. Mötley skiner av bara farten.

Jag har varit jävligt nere med Manson i flera år. Och framför allt då, under tiden när boken skrevs och tiden den handlar om.

Första delen är om Mansons uppväxt. Hade hört det mesta redan. Effektsökande trams om hans barndom – främst koncentrerad på hans morfar och hans bästa kompis djävulsdyrkande brolla. Och om tjejerna han ville ligga med och de han fick ligga med. Testosteronstinn runkglättade sidor.

Sen var det en del nytt kring hur de bildade bandet. Och hur den nedåtgående spiralen började accellerera.

Men jag tycker så jävla mycket bättre om Manson när han slappnar av. Han har något att säga och han är inte dum. Men han tycker lite för bra om sig själv ibland. Det kanske ingår i LaVeys satanism som han verkar ha varit jävligt nere med just då. Men ändå.

Jag är mest nyfiken på hur Neil Strauss egentligen skriver. Jag vill helst läsa hans egen text. Och då inte i intervjuform.