Att älska som en porrstjärna är i mångt och mycket en sorglig berättelse. Hon beskriver hur allt gått till och försöker få det att se ut som hon varit stark och gått genom det med högt huvud. (OK, hon är nere i skiten ibland. Men hon blir bara starkare. Ya know.) Men det är ju inte så. Hon har haft tur som överlevt. Man får lite ömhetskänslor för henne, men samtidigt är hon extremt osympatisk i stunder. Det är mycket droger, mycket våld (sexuellt som annat) och naturligtvis mycket sex.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av henne. Hon har någonting. Star quality liksom. Och hon har lyckats med jävligt mycket, från i stort sett ingenting. Sista åren verkar hon haft rätt bra makt över sin karriär och sitt liv. Och det är väl lite respeck, som Ali G skulle sagt.

Och säkert har My Mäin Män Mäts påverkat min bild av henne också. Han var/är ju så fascinerad av henne. Jag kommer aldrig glömma den där nöjda minen han hade på den där bilden med Jenna i knät.

Det sämsta med boken är avsaknaden av metadata. Det är väldigt mycket bilder i boken. De flesta är på Jenna, men en tredjedel är på andra människor. Då och då sitter det en bildtext på bilderna, men alldeles för sällan. Det skulle göra boken bättre om man fick lite ansikten till personerna hon skriver om. Kanske förväntas jag ha koll på alla porrstjärnor, men jag har inte det. Jag känner igen några namn här och där och de flesta av rockstjärnorna runt omkring. Men jag skulle fortfarande vilja veta mycket mer om bilderna. Till och med bilderna på henne. De är liksom inte satta relaterat till innehållet på något sätt. Förutom vilka som är på bilderna skulle jag vilja veta, tid (åtminstone ungefärligt), fotograf och vart bilderna publicerats. Men jag får inte veta någonting. Kanske låter märkligt, det är ju trots allt mest utvikningsbilder på Jenna. Men när hon skriver om sina olika perioder i livet skulle man ju kunna få se om det syns också, nu finns ingen sån koppling. Det är synd.

Sen är boken alldeles för lång också. Men får man betalt per ord så …

Marilyn Mansons autobiografi är en skrytig bok om folk som gillar knark och att vara kända. Fast en mycket sämre sån än ”The Dirt”. Nog för att Mötley Crüe-killarna verkar ganska mycket dummare än Manson. Men de är roligare. Och framför allt ser de sin värld som så självklar. Manson vill skina i smutsen. Mötley skiner av bara farten.

Jag har varit jävligt nere med Manson i flera år. Och framför allt då, under tiden när boken skrevs och tiden den handlar om.

Första delen är om Mansons uppväxt. Hade hört det mesta redan. Effektsökande trams om hans barndom – främst koncentrerad på hans morfar och hans bästa kompis djävulsdyrkande brolla. Och om tjejerna han ville ligga med och de han fick ligga med. Testosteronstinn runkglättade sidor.

Sen var det en del nytt kring hur de bildade bandet. Och hur den nedåtgående spiralen började accellerera.

Men jag tycker så jävla mycket bättre om Manson när han slappnar av. Han har något att säga och han är inte dum. Men han tycker lite för bra om sig själv ibland. Det kanske ingår i LaVeys satanism som han verkar ha varit jävligt nere med just då. Men ändå.

Jag är mest nyfiken på hur Neil Strauss egentligen skriver. Jag vill helst läsa hans egen text. Och då inte i intervjuform.