I allmänhet stryker jag som ett skrämt djur kring lyriken. Jag har svårt att närma mig den, men tittar fascinerat på håll. Jag vet inte hur jag ska läsa den, i vilken form jag ska möta den. Det jag landat i efter några första trevande försök är att bara göra det och gillar jag det så gör jag det. För det är ju naturligtvis inte svårare än så, resten är bara klassreseangst.

Men det här är inte lyrik, det är Tranströmers självbiografi. Och om inte det vore nog så går det inte heller att gå förbi en fin liten bok som den här när den ligger i en liten hög på bokrean.

När jag visade den för FN var hennes första kommentar att det ju är Dunderklumpen:

Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.

Dunderklumpen (1974)

Tranströmer skriver:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.

Minnena ser mig, s 40

Och det är ju det som det handlar om. Minnena ser mig, jag är alla de människor jag varit förr. Tranströmer minns och jag fascineras av känslan att allting är så relativt. Jag känner mig ung, men måste väl börja förlika mig med tanken på att jag är gammal nu. Och att jag alltid kommer vara mer så än vad jag tror.

Jag skrattar igenkännande om störningar kring ord, som efter han stavat fel på ordet särskilt i inträdesprovet till läroverket och därefter hade en störning kring ordet som hängde med i många ord.

Och mina tankar börjar vandra när han beskriver sin egen oförmåga att förstå sin egen klasstillhörighet i förhållande till andra. När jag växte upp var det här en stor fråga för min mamma. Hon ville alltid att jag skulle sätta mig in i vår ekonomi, att jag skulle förstå. Hon ville att jag skulle veta att jag var lyckligt lottad. Jag tog det mest för självklart.

Vi var vid några tillfällen middagsgäster hos en familj som beskrevs som rik. De bodde i Äppelviken, herrn i huset var grosshandlare. En stor villa, tjänstefolk i svart och vitt. Jag noterade att pojken i familjen — som var jämngammal med mig — hade en fantastiskt stor leksaksbil, en brandbil, mycket åtråvärd. Hur fick man tag på en sådan? Ett ögonblick skymtade en insikt om att familjen hörde till en annan samhällsklass, en där man hade råd med ovanligt stora leksaksbilar. Det förblir ett lösryckt och inte särskilt viktigt minne.

Ett annat minne: under ett besök i en klasskamrats hem förvånade det mig att man inte hade WC utan ett torrdass på gården som vi hade på landet. Man fick kissa i en utrangerad kastrull som mamman hällde ut i slasken i köket. Det var en pittoresk detalj. I övrigt tänkte jag inte på att familjen saknade ett och annat. Och villan i Äppelviken föreföll mig inte anmärkningsvärd. Jag befann mig mycket långt från den förmåga som många tycks ha redan tidigt i livet — att med en enda blick uppfatta omgivningens klasstillhörighet och ekonomiska standard. Många barn tycks kunna se det, inte jag.

Ibid, s 27

Det tog långt upp i åren innan jag förstod vad jag uppfattat som konstigt beteende från mina föräldrar. En pappa som överkompenserade och en mamma som desperat försökte hålla sig ifrån sitt ursprung.

Jag kan nog fortfarande inte förstå. Jag kan inte se samma saker. Förstod inte varför det provocerade när jag bara sa att jag skulle gå med i MUF, men jag förstod att det gjorde det. (Jag gick inte med.)

Men de levde en annan uppväxt. De växte upp i en annan tid. Och de gav mig möjligheter de själva inte hade, jag förstår nu i efterhand att det provocerade att jag tog allt för självklart.

Minnena ser mig får mig att tycka mer om Tomas Tranströmer. Och övertygar mig om att jag ska leta efter mer.

Att älska som en porrstjärna är i mångt och mycket en sorglig berättelse. Hon beskriver hur allt gått till och försöker få det att se ut som hon varit stark och gått genom det med högt huvud. (OK, hon är nere i skiten ibland. Men hon blir bara starkare. Ya know.) Men det är ju inte så. Hon har haft tur som överlevt. Man får lite ömhetskänslor för henne, men samtidigt är hon extremt osympatisk i stunder. Det är mycket droger, mycket våld (sexuellt som annat) och naturligtvis mycket sex.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av henne. Hon har någonting. Star quality liksom. Och hon har lyckats med jävligt mycket, från i stort sett ingenting. Sista åren verkar hon haft rätt bra makt över sin karriär och sitt liv. Och det är väl lite respeck, som Ali G skulle sagt.

Och säkert har My Mäin Män Mäts påverkat min bild av henne också. Han var/är ju så fascinerad av henne. Jag kommer aldrig glömma den där nöjda minen han hade på den där bilden med Jenna i knät.

Det sämsta med boken är avsaknaden av metadata. Det är väldigt mycket bilder i boken. De flesta är på Jenna, men en tredjedel är på andra människor. Då och då sitter det en bildtext på bilderna, men alldeles för sällan. Det skulle göra boken bättre om man fick lite ansikten till personerna hon skriver om. Kanske förväntas jag ha koll på alla porrstjärnor, men jag har inte det. Jag känner igen några namn här och där och de flesta av rockstjärnorna runt omkring. Men jag skulle fortfarande vilja veta mycket mer om bilderna. Till och med bilderna på henne. De är liksom inte satta relaterat till innehållet på något sätt. Förutom vilka som är på bilderna skulle jag vilja veta, tid (åtminstone ungefärligt), fotograf och vart bilderna publicerats. Men jag får inte veta någonting. Kanske låter märkligt, det är ju trots allt mest utvikningsbilder på Jenna. Men när hon skriver om sina olika perioder i livet skulle man ju kunna få se om det syns också, nu finns ingen sån koppling. Det är synd.

Sen är boken alldeles för lång också. Men får man betalt per ord så …

Den har dessutom såna där vikkanter, som skyddsomslaget till inbundna böcker har och som är perfekta att använda till hålla koll på var man håller till. Men de är alldeles för korta i den här upplagan. Defekt. Sidorna böjer sig om man använder dem.

Boken är intressant och det finns mycket att lära av Ogilvy. Han beskriver branschen mer som ett hantverk än den magiska gryta av kreativitet den ofta romantiseras som. Men jag tror inte det är riktigt så enkelt längre heller. Visst är det också en rest av den romantiska bild jag har av reklambranschen och som antagligen aldrig skulle infinna sig om jag hittade dit, men ändå. Ogilvy säger att man måste sälja varan med fakta, men hur skulle han då se på image-kampanjer? Ta till exempel Apple:s mest framgångsrika reklamfilmer, 1984 och Think Different. De innehåller nästan ingen information om hårdvaran, som är det Apple tjänar pengar på. Men kampanjerna gör reklam för märket som i sin tur säljer produkterna. Att sen TBWA/Chiat/Day även gjort många kampanjer om produkter som berättat om deras förtjänster med faktainnehåll så är det imagekampanjerna som fastnat mest, åtminstone för mig (men då vet jag ju också att jag är en sucker för allt Apple).

Det jag är mest förvånad över med David Ogilvy är att det finns så lite om denna legendariska copywriter på nätet. Jag förväntade mig att hitta många sajter som var dedikerade till hans arbete, med transcripts av hans copy och allt. Men jag har bara hittat ett fåtal sidor.

• DotCommune Advertising in the 1950s. Nathaniel Binzen, art director på Ogilvy/Mathers mellan 1952-1960 berättar om Schweppes- och Puerto Rico-kampanjerna.
• David Ogilvy Ogilvyisms
• Wikiquote David Ogilvy
• Ogilvy
• About.com Five Step Ad Design Formula Based on Work of David Ogilvy

Technoratietiketter: ogilvy, reklam

Marilyn Mansons autobiografi är en skrytig bok om folk som gillar knark och att vara kända. Fast en mycket sämre sån än ”The Dirt”. Nog för att Mötley Crüe-killarna verkar ganska mycket dummare än Manson. Men de är roligare. Och framför allt ser de sin värld som så självklar. Manson vill skina i smutsen. Mötley skiner av bara farten.

Jag har varit jävligt nere med Manson i flera år. Och framför allt då, under tiden när boken skrevs och tiden den handlar om.

Första delen är om Mansons uppväxt. Hade hört det mesta redan. Effektsökande trams om hans barndom – främst koncentrerad på hans morfar och hans bästa kompis djävulsdyrkande brolla. Och om tjejerna han ville ligga med och de han fick ligga med. Testosteronstinn runkglättade sidor.

Sen var det en del nytt kring hur de bildade bandet. Och hur den nedåtgående spiralen började accellerera.

Men jag tycker så jävla mycket bättre om Manson när han slappnar av. Han har något att säga och han är inte dum. Men han tycker lite för bra om sig själv ibland. Det kanske ingår i LaVeys satanism som han verkar ha varit jävligt nere med just då. Men ändå.

Jag är mest nyfiken på hur Neil Strauss egentligen skriver. Jag vill helst läsa hans egen text. Och då inte i intervjuform.