Jag kommer inte ihåg vem det var som fick mig att köpa och läsa Montecore också, men någon var det (minnesbilden säger Mattias Ahlström, men jag förstår inte hur). Jag är hur som helst tacksam för det, för Montecore är en riktigt bra bok.

Dessutom gör den Ett öga rött bättre. Han förklarar och gör skäl för språklarvandet i debutromanen och gör det nästan trovärdigt. Vrångt och truligt. Jag tyckte språket var ihåligt och dumt, även med metaperspektivet. Det var för mycket form över innehåll. Men nu när jag tänker efter kanske det var mest mitt eget fel? Jag gick på alla skriverier om invandrarslangen och hur fint och bra och fint det var. Och sen kunde jag inte läsa den för vad det var.

Montecore är en roman om Jonas Hassen Khemiri, ett metajag och hans pappa — även om pappor är frånvarande i hela boken — utom i tredje person. Verklighet och fiktion vävs ihop till något tredje.

I en intervju i Aftonbladet inför boksläppet sa han att det är just det som är nyckeln:

— Det finns mycket i ”Montecore” som lockar läsaren att tro att det finns en sanning i historien. Pappan i boken är från Tunisien. Hans son heter Jonas Khemiri. Mamman är från Sverige.
Så långt stämmer det med verkligheten.
— Men om man leker med osäkerheten ställer det krav på vaksamhet hos läsaren och det tycker jag om.

Aftonbladet Han leker med sanningen (2006-01-30)

Rolig, smart och tankeväckande. Om språk, personlighet samt språk och personlighet. Om berättelser, sanning och lögner.

Stephen Farran-Lee skriver i pressmaterialet till boken:

Boken gestaltar ett ”sant” förlopp, vare sig det har hänt eller ej, och vare sig det handlar om personliga tragedier eller internationell brottslighet. Den förklädnad som fiktionen är, är bara ett nödvändigt ont, ett medel. Men så finns författare som Jonas Hassen Khemiri. Som tycker att förklädnaden är nog så intressant i sig, och som använder sig av den för att utmana vårt invanda sätt att acceptera vad som sägs. Inte minst i en roman.

Khemiri Stephen Farran-Lee om Montecore [pdf] (2006)

Jag kommer inte läsa om Ett öga rött, men jag kommer vänta på Khemiris tredje bok med spänning.

Om Montecori (tigern):

Titeln? Ja, den är en historia för sig. När den Las Vegasbaserade tyska tigertämjarduon Siegfried & Roy skulle uppträda en gång för några år sedan, så vägrade en av tigrarna att göra sitt trick. När han skulle tillrättavisa den genom att slå sin mikrofon i huvudet på tigern så gick den till attack. Den var inte så tam som den såg ut. Den tigern hette Montecore.

Khemiri Stephen Farran-Lee om Montecore [pdf] (2006)

Men storyn i Wikipedia är att tigern i själva verket försökte undsätta Roy:

Horn fell during the act and Montecore was attempting to drag him to safety, as a mother tigress would pull one of her cubs by the neck.

Wikipedia Siegfried & Roy: Horn’s tiger injury (2007)

Lite ouppmärksamt läste jag boken med förväntningen att författaren var en svart kvinna från Botswana. När jag väl läste på omslaget och såg namnet Alexander McCall Smith, kollade upp honom, kändes det väldigt märkligt. Jag tänker, kanske lite översittande och på något sätt xenofobiskt, att Alexander antagligen har svårt att tänka sig in i Precious Ramotswes liv och hennes prövningar.

FN hävdar i och för sig tänkvärt att Alexander är en Anthony Hegarty, att Alexander egentligen vill vara den där tjocka svarta kvinnan i sina romantiska självdrömmar där han föreställer sig ett enklare liv, mer i kontakt med naturen, kärleken och alla andra romantiska ideal som han trängtar.

Men själv känner jag att det mer är cyniskt och kommersiellt överslag han använder för att särskilja Damernas detektivbyrå från resten av alla myror i deckarstacken.

Men Cory är inte för mig, är väl det jag konstaterar. Jag sympatiserar med mycket av det han gör men jag bryr mig för lite om hans fiktion. Och problemet är att det gör han också. För, när han precis som många andra författare, skriver runt en idé så väntar inte Cory tills idén fungerar tillräckligt väl. Det behövs inte. Han forcerar texten och boken och får in både taffliga kärleksskildringar och dåliga personporträtt.

Men hey, jag har ingenting principiellt emot det. Jag tycker bara det är trist.

Fast visst är idén om den virala musikspridningen, som konflikten i boken centreras ikring (men inte på upphovsrättsområdet, utan snarare kring affärsutvecklingen kring idén). Men jag tror inte ens den håller riktigt.

Det största problemet med att läsa Guillou är han själv. Hans självgodhet och hans ton. Precis det man älskar att hata i hans krönikor och i hans övriga framträdanden. Det svåraste att ta är hans självbild i boken, med den fantastiska Erik Ponti som alter ego. Nu har jag inte läst ”Ondskan”, men hur hänger den nya bilden av Pierre ihop med hans historia i ”Ondskan”? Den hänger inte ihop med filmen i alla fall.

”Tjuvarnas marknad” är den slarvigaste Guillou-boken jag läst och då har jag läst ganska många. Man riktigt märker hur han mest av allt kokade när han skrev den. Destillerat skulle man kunna se det som hans griniga krönikor som kommenterar samhällshändelser, i en för långt broderad form. Men mest av allt tänker jag på en blogg när jag läser.

Guillou kommenterar det som intresserar honom: försäkringsbolagen (bonussystem, krånglande utbetalningar till försäkringstagare, ohederlighet), polisen (otillräckliga utredningsresurser, SÄPO:s talanglöshet, internationella insatsstyrkans onödighet), rikedom (brats, kungafamiljen, girighet), ekonomisk brottslighet (contra vanligt tjyveri – straffskalor, utredningsresurser, svinighet). Och så plockar han in andra personliga intressen som konst, vin, jakt. En lång blogg löst sammanbunden i ett vitt, men personligt spektrum. Det skulle nästan vara intressant att leta tidningsartiklar till alla de syrligt nedskrivna detaljerna som hans språkrör i boken får uttala. För det är inte svårt att följa inrikesnyheterna som ligger till grund för kommentarerna. Naturligtvis har han även med en släng mot sin nya hang-up, oskyldigt dömda i pedofilmål, det ska ju nämligen hans nästa romanserie handla om satt i någon historisk kontext och jämförd med forntida häxjakter.

Och jag läser blogginlägget i boken som refererar till diskussionen i bloggosfären om karaktärer som finns i samma universum (glömt bort var jag såg den sist) när Anna Holt plockas med i historien. Där riktigt lyser det igenom av barnslig lycka i texten. Han verkar haft riktigt roligt när han lånat persondrag av Leif GW Perssons karaktär.

Men det är inte en särskilt bra bok. Just hans bubblande ilska gör det svårt för honom att hålla sig till formen. Han tappar formen och drivet, blir istället oftast mest agiterande. Har svårt att måla upp trovärdiga personligheter, särskilt i form av den kvinnliga huvudpersonen. Men ändock. Jag gillar det ändå. Trots, eller kanske till och med tack vare, att det inte är så bra.