Men jag tänkte ändå göra en liten statistisk genomgång. Hade tänkt att göra det ändå, men jag blev oerhört avundsjuk när Maria gjorde sin genomgång.

Under året hade jag hela tiden en känsla av att jag läste för lite skönlitteratur, särskilt som det fanns så många facklitterära som drog i mig. Det visar sig att jag läste ganska jämnt upp mellan dem:

Jag läste ganska mycket e- och ljudböcker under året tyckte jag, men när man slår ut det är pappersboken fortfarande helt dominerande.

E-böckerna läste jag på min Kindle och i iPhonen. Ljudböckerna enbart i iPhonen. (Den halva boken är Clay Shirkys Cognitive Surplus som förstördes i badkaret när jag fick ett epilepsianfall där. Den är lite fin på något sätt, där den ligger bredvid mig på skrivbordet i sitt uppsvällda papper. Köpte e-boken för att läsa färdigt.)

Har funderat en del på svenska språket och översättningar igen. Många fackböcker kommer ju aldrig på svenska, så där finns det ju inget alternativ, men jag velar fortfarande om skönlitteraturen. Skönlitteratur på andra ursprungsspråk än engelska är ju ingen fråga, där vill jag läsa dem översatta till svenska, men där jag kan läsa ursprungsspråket är jag osäker. Jag resonerade om det i relation till Erik Anderssons Översättarens anmärkningar som Joakim Johansson blev sur på (och det roade mig – han blev sur på Erik, inte på mig alltså).

Jag har varit väldigt västerländsk i mitt läsande i år. Jag trodde jag skulle komma undan med åtminstone en författare från Asien, men det visade sig att Nam Le som skrev The Boat blivit australiensare (även om han är född i Vietnam). Istället blev det Nassim Nicholas Taleb som fick vara mitt asiatiska alibi, men även om han är libanes är hans perspektiv mest amerikanskt. Jag läste inte en enda författare från Afrika i år, trots att bokmässan i Göteborg hade afrikanska författare som tema och att jag satte upp flera böcker på läslistan i samband med det.

Slutligen tittade jag på manliga och kvinnliga författare. Jag konstaterar att jag inte läser särskilt jämlikt.

Allra sist passar jag på att samla ihop de senaste årens läsning. Jag påbörjade det här projektet först 2004 och jag har bara överlevt ett enda år. Needs to step it up.

Läsutmaning

Jag kan ju passa på att ta min läsutmaning för 2011 på samma gång. Återigen inspirerad av Maria (samt Books on the Night Stand)

Jag ska läsa lite mer spritt över världen i år. Och sen är målet som vanligt att överleva (52 böcker eller fler alltså).

Kanske blir 2011 även året där jag till slut läser Bibeln och Koranen.

Vi ska prata om Ny teknik, nya förutsättningar, nya affärsmodeller. Det känns spännande och blir förhoppningsvis väldigt intressant. Tekniken att publicera böcker i intresserar mig egentligen inte så mycket, mer vad det gör för författare, för skrivande och för läsande.

I morgon, onsdag 5 maj, ska jag på något helt annat. På Stockholm stadsbibliotek ska jag berätta om min själsfrände. Jag fick frågan om jag ville vara med från Nina Frid från Bokcirklar.se för ganska länge sedan nu. När hon förklarade vad det var lät det otroligt läskigt och helt utanför min comfort zone. Så jag tänkte att det måste jag väl tacka ja till.

Då var instruktionen enkel. Gå ner till arkivet och hämta en bok som betytt mycket för din läsning. Sen blev det mer komplicerat.

Min första reaktion var att jag skulle hämta upp Sandy av Walt Morey för att det är en av de där ganska meningslösa böckerna från Disney’s ungdomsklubb, en bokklubb som skickade fem-böcker och förkortade versioner av Varghunden till mig i unga år, som ändå gjort ganska mycket för min läsning. Fifi sa att hon skulle ligga hemma hela dagen med skämskudde om jag gjorde något sånt.

Sen när dagen började närma sig och datumet blev bekräftat fick jag veta mer om evenemanget. Det hette Läsarnas själsfrände, bara en sån sak. Sandy är definitivt inte min själsfrände. Jag minns mest att det var en av de rätt meningslösa böckerna som jag ändå fick ut något litet ur. Så vad är min själsfrände då? Jag tänkte en stund och försökte först undvika det självklara: New York-trilogin av Paul Auster. Det är den bok jag tänkt överlägset mest på av alla jag läst tror jag. Och den har så många fina saker med sig. Som att det var Fifi som lånade ut den till mig. Och att vi därefter bytt favoritförfattare med varandra. Innan dess var min favorit Douglas Coupland, nu är han hennes (tror jag). Jag började läsa på lite om boken, för det var trots allt ett tag sedan jag läste den. Började känna mig lite förberedd.

Så fick jag idag brev från samtalets moderator Harald Hultqvist:

Vi har redan haft ett antal själsfrändekvällar i Rotundan med lite annan utformning, där EN samtida författare talat om EN själsfrände från våra bokmagasin. Nu är vi flera och det kommer ju göra att samtalet ser helt annorlunda ut. Dessutom vill vi gärna släppa in publiken ännu mer än vi tidigare gjort. Vi kan förhoppningsvis se fram emot ett ganska kaotiskt, böljande och givande samtal.

Några större förberedelser krävs inte från er sida, egentligen behöver ni bara ta med er de läsupplevelser som ändå aldrig lämnar er ifred. Som en liten extragrej vill jag dock gärna att ni tittar särskilt på något stycke av er författare som ni kan tänka er att läsa upp. Det har varit mycket uppskattat tidigare. Denna gång kommer tiden vara mera knapp så vi får se hur mycket läsning vi hinner med, men bra alltså om ni lägger i ett bokmärke på lämplig plats.

Någon av er har varit extra duktig och redan skickat mig mejl om vilka författare som är aktuella. Det vore bra om även ni andra kunde göra det snarast, eller ringa och berätta ([…]). Ni får välja fritt inom den svenska skönlitteraturen, men extra upprymd och glad blir jag om ni plockar upp en författare som är död och lite bortglömd eller oläst. Hellre Snoilsky än Strindberg, Hellre Bremer än Lagerlöf – men det viktigaste är förstås att det är en bok som ni brinner för och vill att andra ska läsa.

E-post (2010-05-04)

Några reflektioner: 1. This is out of my league. 2. Jag läser inte på det här sättet. 3. Svensk författare? 4. Sist var det Björn Ranelid den som tog med sin själsfrände.

Det framgick säkert av att vi skulle hämta en bok från arkivet att det skulle vara en svensk författare. Men sånt vet jag inget om. Jag läser som jag lyssnar på musik. Historielöst och efter nyfikenhet, mest nytt.

Jag är körd. Det här blir kul.

Jag tackade ja förstås, men jag har funderat sen dess vad jag ska välja för böcker. De skulle helst vara i pocketformat och på svenska, var de regler jag fick med mig – sen var det fritt val.

Jag tycker om att läsa både skönlitteratur och facklitteratur. Skönlitteraturen får mig att försvinna iväg i tanken, facklitteraturen att tänka i nya banor.

Eller det är så jag brukar försöker förklara skillnaden för mig själv, men det är egentligen förenklat. Jag tröttnar på formen för båda och behöver varva dem för att jag ska trivas riktigt med min läsning.

Jag skulle välja två böcker att ha med mig, så för att följa hur jag själv tycker om att läsa väljer jag en av varje. Som skönlitteratur väljer jag Ayn Rands Och världen skälvde och som facklitteratur Malcolm Gladwells Blink, även om Rands text närmar sig hennes filosofi i stycken och Gladwells populärpsykologi förklarande exempel närmar sig skönlitteraturen.

(Men jag måste ju gå och köpa Blink eftersom jag läste den som ljudbok och nu skulle jag ju ha med mig en pocket. Någon som vill ha mitt pocketexemplar när den fotograferats efter sändningen? Mejla mig.)

Ranald var snabbast. Blink kommer på posten.

Sändningen ligger ute i en månad efter det här publiceras.

Men även om jag blev skrämd till en början, växte känslan av att det var en spännande tanke. En kommentar till och en del av bloggarnas eviga dokumenterande (som jag naturligtvis redan var en del av). I sinnet blev det också som en utmaning:

– Bara 2652 böcker kvar? Det överlever jag lätt.

Även den tanken är naturligtvis absurd. Vem tävlade jag med? Spela schack med döden, anyone? Men jag kunde motivera det. Jag ville verkligen börja läsa mer regelbundet. Och allt som kunde leda till det måste vara något bra.

Jag har alltid läst, men velat läsa mer. Jag tog mig inte tid. Jag har alltid tyckt det varit värt att läsa när jag gjorde det, men jag gjorde det ändå inte. Jag tror på sätt och vis det var ett sätt att väga upp vad jag läste också.

Åren runt 2003 var den tid jag läste bloggar allra mest. Jag levde i min rss-läsare. Det var fantastiskt och otroligt lärorikt, men jag ville väga upp att bara läsa korta artiklar med längre tankar. Och jag ville läsa mer skönlitteratur. Jag hade redan börjat skriva om böcker jag läst på min gamla blogg k-märkt men det var inte särskilt strukturerat.

Nedräkningsprojektet blev en sporre till mer läsning, men även till att dokumentera mer.

Efter ett tag såg jag fler fördelar med dokumentationen: den fick mig att tänka en gång till på böckerna jag läst och därmed fick jag ut mer av dem.

Det enda jag varit rädd för är att jag ska försöka lura mig själv med att läsa mer lättlästa böcker för att förbättra min statistik. Att göra det för att faktiskt komma upp i 52 böcker om året, vilket jag inte ens nästan gjorde det år jag startade det projektet – eller något annat år för den delen.

Men sen dess har jag läst både långa klassiker, moderna romaner, facklitteratur och en del lyrik. Jag har lyckats med mitt uppsåt. Jag läser mer, ganska mycket mer faktiskt. Och det känns alldeles underbart.

Sen är jag inte längre lika hård mot mig själv i det här projektet. Det blev en onödig stress att tvingas skriva om alla böcker jag läste. Nu, här, skriver jag bara om de jag vill skriva om.

Dokumentationen över läsningen gör jag på aNobii och på insidan av de fysiska böcker jag läser. (I varje bok jag läst ut skriver jag vilken bok i ordningen det är kvar, vilket datum jag läst ut den och den plats jag läst ut boken på.)

aNobii hjälper mig dessutom att dokumentera de böcker jag inte kan skriva på insidan av, som de e-böcker för Kindle och de ljudböcker jag läser.

aNobii-bokhyllan visar att jag kom 42 böcker närmare döden 2009. Och 2009 är det år jag läst näst flest böcker sedan projektet startade:

2009 läste jag mina första e-böcker (köpte en Kindle i oktober och fick den i november).

En sak till. Med min sista bok jag läste ut 2009 hade jag 2467 böcker kvar att leva.

Allt försvårades dessutom av att min gamla sajt gick och dog, eller rättare sagt servern den bodde på gjorde det. Allt blev plötsligt så tråkigt. Rekonstruera och bygga om istället för att bygga nytt. Det blev till ett nästan årslångt uppehåll i all planläggning. Under den tiden fick andra projekt ta överhanden men hela tiden låg den här sajten och puttrade i tanken.

Jag hade några olika mål:

• Jag ville bygga en typografiskt korrekt sajt, mest för att testa hur långt det gick att göra det.
• Jag ville ändra innehållsordningen i koden och få det att vara hållbart överallt.
• Jag ville ha en sajt som inspirerade mig att skriva.

Jag påbörjade arbetet redan i november 2007 och landade i en design på våren 2008. Lite långsamt har det så småningom blivit css och html färdigt och nu lägger jag sista handen på WordPress-temat.

Stort tack till David Cederlöf för den fina döskallen han ritat åt mig för att accentuera dödens närhet på den här sajten. Han gjorde flera stycken och jag älskar allihop, men tyckte att den här är den som egentligen passar sämst till sajten och därför bäst.

Sajten använder WordPress (i skrivandets stund 2.8.2) och fantastiska More Fields (där Henrik Melin alltför vänligt låter mig stå med som medskapare, trots att han är the big brains i projektet).

Jag har fortfarande inte lyckats publicera nya texter förstås, det är nästa steg i projektet. Wish me luck.

The grim calculus: I’m almost 35. Give me, optimistically, 50 more years. I can average a book a week. That’s just twenty-six hundred more books, including the ones I want to re-read.

Usch. Det är sånt där jag aldrig vill läsa. Det är bara då jag tänker på åldrande och på att livet faktiskt är ändligt och det på ett dåligt sätt.

Meddellivslängden för män i Sverige är ungefär 78 år. Om jag skulle snitta på en bok i veckan skulle jag läsa 52 böcker om året (det gör jag inte, men jag försöker tänka positivt här). Då har jag bara 2652 böcker kvar att läsa. Så varje gång jag bestämmer mig för att läsa något så minskar mina alternativ.

Ska man behöva göra det överslaget varje gång man väljer en ny bok att läsa? Hålla en nedräkning?