28 mars 2010

Paul Auster Man in the Dark #2460

Titel Man in the Dark
Författare Paul Auster
Böcker kvar 2460

Paul Auster brukar alltid ha en sån tydlig idé när han skriver. En idé som sen hela boken handlar om. Men i Man in the Dark känns det inte så. Jag saknar den bärande tanken.

Det är antagligen det som gör att hela boken snarare känns som en novellsamling än en roman. Han försöker tackla att bli gammal (genomgående tema de senaste åren), att vara författare (dito) och det stora amerikanska traumat (911) .

Ramberättelsen pågår under en enda natt där berättarjaget, August Brill, ligger sömnlös:

I am alone in the dark, turning the world around in my head as I struggle through another bout of insomnia, another white night in the great American wilderness. Upstairs, my daughter and granddaughter are asleep in their bedrooms, each one alone as well, the forty-seven-year-old Miriam, my only child, who has slept alone for the past five years, and the twenty-three-year-old Katya, Miriam’s only child, who used to sleep with a young man named Titus Small, but Titus is dead now, and Katya sleeps alone with her broken heart.

Man in the Dark

Under sin sömnlösa natt berättar Brill historier. Han berättar om sitt eget liv, berättelser från minnen han inte kan jaga bort och som han vill behålla. Han berättar även berättelser för sin egen skull, för att fördriva tiden under sina sömnlösa nätter.

Den här natten fortsätter han på historien, eller rättare sagt det filmmanus han fantiserar ihop, om Owen Brick som är en fiktiv person som lever i ett fiktivt Amerika, precis samma som Brills och Austers USA.

Men när vi först lär känna Brick vaknar han upp i ett hål i marken i ett annat Amerika. Det är samma tid, men historien har fått ett helt annat förlopp.

There’s no single reality, Corporal. There are many realities. There’s no single world. There are many worlds, and they all run parallel to one another, worlds and anti-worlds, worlds and shadow-worlds, and each world is dreamed or imagined or written by someone in another world. Each world is the creation of a mind.

Ibid

Ett nytt amerikanskt inbördeskrig bröt ut efter valet 2000, efter att högsta domstolen kommit med sitt avgörande som gjorde det klart att George W. Bush vunnit mot Al Gore i Florida.

Tornen står fortfarande. USA har inte invaderat Irak. Men liberala stater har attackerat de konservativa för att återvinna kontrollen över var landet är på väg. Det är armod i hela nationen:

The election of 2000…just after the Supreme Court decision…protests…riots in major cities…a movement to abolish the Electoral College…defeat of the bill in Congress…a new movement…led by the mayor and borough presidents of New York City…secession…passed by the state legislature in 2003…Federal troops attack…Albany, Buffalo, Syracuse, Rochester…New York City bombed, eighty thousand dead…but the movement grows….

Ibid

När Brick krupit upp ur sitt hål får han snart lära sig att han är utvald. Han är den enda som kan stoppa kriget och ända lidandet. Han är den enda som kan stoppa Herr Blank.

Herr Blank ligger under sömnlösa nätter och fantiserar ihop det här andra Amerika. Och om inte Herr Blank stoppas kommer han fortsätta och kriget kommer fortsätta. Herr Blank måste dö för att andra ska överleva, för att kriget ska ta slut.

He only invented the war. And he invented you, Brick. Don’t you understand that? This is your story, not ours. The old man invented you in order to kill him.

Ibid

Herr Blank känner jag ju från den förra boken av Paul Auster jag läste, Resor i skriptoriet. Där dyker karaktärer från Paul Austers andra böcker upp i Herr Blanks cell både för att förlåta honom och ställa honom till svars för det han utsatt dem för, de historier han skrivit in dem i – de trauman de varit med om.

Man kan väl säga att Man in the Dark är en fortsättning, eller mer en variant av Resor i skriptoriet. Då var det som om Paul Auster nästan bad om ursäkt. Bad om ursäkt till sina hjärnspöken i hopp om att de äntligen skulle få frid.

Här är Herr Blank återigen skyldig. Eller Herr Blank förresten? När motståndsrörelsen som valt ut Brick kommit över bättre information står det klart att han inte heter Herr Blank, han heter August Brill. Och då tar vi nästa steg ut i ett metalandskap. August Brill är berättaren i boken. Han ligger under natten som pågår hemma i sitt hus och funderar med sin kvarvarande familj i deras sängar runt omkring honom i huset. Herr Blank är Paul Auster och Herr Blank är August Brill. August Brill är Paul Auster.

Det är Brills hjärna som dödar när han sömnlös försöker fördriva tiden. Det är Brill som måste dö för att dödandet ska upphöra. Det är Paul Auster som måste dö för att dödandet ska sluta?

That was my war, not a real war perhaps, but once you’ve witnessed violence on that scale it isn’t difficult to imagine something worse and once your mind is capable of doing that you understand that the worst possibilities of your imagination are the country you live in. Just think it and chanses are it will happen.

Ibid

Och det är här jag tror att jag hittar tanken som hela boken är centrerad kring. Det här är Paul Austers 911-bok. Den som berättar de mest gripande historierna kring 911 är Usama bin Laden.

Ingen vet riktigt om Usama bin Laden finns fortfarande, men han fortsätter att vara den amerikanska administrationens måltavla. Han har upphört att vara en människa, han har blivit en symbol. Och den metamorfosen är det fler än Karlheinz Stockhausen som skulle kunna se ett konstverk i.

Från början var hans tal rörliga bilder. Varje gång någonting dåligt hänt i världen stegade han fram och tog på sig det. al Qaida sträckte sig överallt med sina tentakler mot den store satan.

Det är som magi från två håll.

Både anhängare och motståndare tror på hans berättelser om att han ligger bakom all världens ondska. Så fort något händer är det bara att vänta på bandet. Bandet som numera endast genom en röst, som inte ens säkert men, som sägs tillhöra bin Laden. Hans berättelser påverkar hela världen, så fort det kommer ett nytt finns de alltid en expert som kan analysera rösten och komma fram till att det är autentiskt. Att det är han. Även om ingen sett hans lekamen på flera år. Han är numera eterisk och därmed starkare än han någonsin kunnat vara när han levde.

Och den amerikanska administrationen har trott på magin i att om man skär av ormens huvud kommer hela kroppen lösas upp.

De som skickar Owen Brick tror på magin från två håll. De tror på att det är August Brills kommunikéer från hans sömnlösa nätter som orsakar dödandet och de tror att om de bara kan skära av ormens huvud kommer våldet upphöra.

Det de inte tänker på är att nästa alltid finns som kan ta över. Det finns alltid en sömnlös författare någonstans och det finns alltid en missledd fanatiker någon annan stans.

Vad det innebär för Paul Auster själv vet jag inte riktigt. Kanske kan han gå vidare efter den insikten.

Kanske är det det som gjort att den senaste boken, Invincible, ska vara hans bästa bok på många år. Jag väntar med spänning på att få läsa den.

Länkar

6 mars 2010

Lewis Carroll Alice's äfventyr i sagolandet #2459

Titel Alice's äfventyr i sagolandet
Författare Lewis Carroll
Böcker kvar 2459

It is a guarantee that whenever it is announced that a popular book is being turned into a movie, white people will get upset. This is partly due to their fear that something they love will be made accessible to more people and thus enjoyed by more people which immediately decreases the amount of joy a white person can feel towards the original property. Yes, it’s complicated.

The other problem is that these announcements create a ticking time bomb where by a white person must read the book in ADVANCE of the release of the movie. This is done partly so that they can engage in the popular activity of complaining about how the movie failed to capture the essence of the book. But more importantly, once a book has been made into a movie, a white person can no longer read that book. To have read the book after the movie is one of the great crimes in white culture, and under no circumstances should you ever admit to doing this. Literally dozens of white friendships have imploded when it was revealed that someone read Fight Club after 1999.

Stuff White People Like #127 Where the Wild Things Are

Jag misslyckades ändå. Jag visste ju uppenbarligen alldeles för lite om sinnessjukdomen som kallas Alice i underlandet.

Boken handlar om den lilla flickan Alices äventyr i en värld som strider mot all logik.

Wikipedia Alice i underlandet (2010-03-05)

Sällan har väl en enda menings beskrivning av en bok varit mer sann.

Alice faller ner i underjorden. Hon dricker flaskor och äter kakor och svampar som ömsom får henne att krympa, ömsom att växa. Hon möter kaniner, hattmakare, spelkort, en grip och en mockturtel. Så fort berättelsen är på väg åt ett håll vänder den åt ett annat.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför det blivit en populär berättelse. Jag läser den som en historia berättad av ett barn som tappar intresset av sin egen historia och byter riktning vid varje tillfälle det kan. En uppmärksamhetsstörning i bokform.


Jag började läsa Alice i underlandet inspirerad av att jag börjat läsa bloken Stuff White People Like: A Definitive Guide to the Unique Taste of Millions i veckan. Det är en bok som försöker beskriva allt det där som gör oss precis lika unika som alla andra i den utbildade vita medelklassen. Jag följde aldrig bloggen när den var populär (för populär) och är några år sen att läsa boken – men nu när jag hittat den både roas och oroas jag av den. Det är träffsäkert och smart (åtminstone ibland).

En av de saker som gör oss unika är att vi läst boken innan vi ser filmen. Helst innan filmen ens gjorts, det är extra fint.

Så nu när Tim Burton:s Alice in Wonderland skulle ha premiär i Sverige var det ett väl valt tillfälle att ta fram boken jag haft på min Att läsa snart-bokhylla i år och da’r (See what I did there? Jag hade åtminstone planerat att läsa boken innan filmen producerats.)

Ingen av oss här hemma vet riktigt hur den kommit hem till oss. Eventuellt har vi fått den genom något arv, men det är inte heller så den är urgammal även om den har både originalomslaget från den första svenska upplagan, originalöversättningen av Emily Nonnen och teckningarna av John Tenniel.

Det är en så kallad faksimileupplaga från bokförlaget Redivia. Förlaget fokuserar på att göra just så, lyfta fram böcker från svenska bokhistorien:

Idén bakom Redivivas utgivning är att ge böcker från gångna tider nytt liv (latinets ”redivivus” betyder ”åter levande”). Sedan starten 1968 har Rediviva publicerat faksimil upplagor av många hundra gamla pärlor ur svensk bokutgivning – till alla bokälskares fromma. Vi har gett ut reseskildringar som Sparrmans Resor från 1783-1818, vetenskapliga verk som Linnés Systema naturae från 1736, barnböcker som Alice’s Äfventyr i Sagolandet med Tenniels originalillustrationer från 1870, historiska arbeten som Thomas Campanius Holms Provincien Nya Swerige uti America från 1702, handböcker inom olika hantverk som Nina von Engestroms Praktisk Vävbok från 1899.

Rediviva förlaget

Faksimil (från latin fac simile ”göra lik”: fac, imperativ av facere, ”att göra”, och simile, neutrum av similis, ”lik”) avser en exakt, grafisk avbildning av en äldre skrift, inte bara bokstav för bokstav, utan även med bibehållande av typsnitt och radbrytning. I stället för ny typsättning används fotoreproduktion eller andra grafiska tekniker för att åstadkomma faksimiltryck.

Wikipedia Faksimil (2010-02-28)

Och jag tror nästan utgåvan är det mest intressanta med boken. Det och förordet som berättar om att Lewis Carroll kände kände översättaren uppmanade henne att översätta den och att översättningen varit en inspiration för många översättare sen dess då hon inte direktöversatt den utan bytt engelskans drift med Isaac Watts till en drift med Esaias Tegnér.

Dessutom lär jag mig harmset att Tim Burtons film inte ens riktigt är en filmatisering av Alice’s äfventyr i sagolandet utan snarare från uppföljaren Alice i spegellandet där Alice återigen faller ner i kaninhålet (men i filmen är Alice inte bara ett halvår äldre, hon är tolv år äldre). Filmen är dessutom en blandning av båda böckerna och en helt egen historia. Det känns lite skönt. För det måste väl göra mig åtminstone lite unik fortfarande, trots att jag läste ut den några dagar efter premiären. Dessutom läste jag ju faktiskt faksimilutgåvan, det hörs ju på namnet hur unikt det är.

Citat

»Cheshire-kisse», började hon lite skyggt, ty hon visste alls icke om han skulle tycka om att kallas vid detta namn; men han bara grinade lite värre. »Aha», tänkte Alice, »hittilldags är han inte missnöjd»; och hon fortfor, »vill ni vara så beskedlig och säga mig, hvilken väg jag ska gå för att komma härifrån?»

»Det beror till stor del på hvart ni ämnar er hän», svarade katten.

»Jag bryr mig just icke om hvart», – sade Alice.

»Då kan det vara detsamma hvilken väg ni går», anmärkte katten.

»–Blott jag kommer nåonstädes hän» upplyste den lilla flickan.

»Nå, det gör du i alla fall», sade katten, »blott du går tillräckligt långt.»

Alice’s äfventyr i sagolandet, s. 89-90

»Ack, nu vet jag», utropade Alice utan att lägga märke till hennes sista ord, »senap hör till växtriket! Visst ser den icke ut som en växt, men den är det ändå.»

»Jag håller fullkomligt med dig», sade hertiginnan; »och den moralen jag deraf drar är var alltid det, som du vill syans vara’; eller om du hellre vill höra det i enklare ordalag – ‘tro dig aldrig vara annorlunda än det kunde synas andra att hvad du var eller kunde vara, icke var annorlunda än att hvad du hade varit skulle hafva synts dem vara annorlunda.»

»Jag tror att jag skulle förstå detta bättre», sade lilla Alice, mycket höfligt, »om jag finge se det uppskrifvet; jag har litet svårt att följa med när ni säger det.»

»Det är intet mot hvad jag skulle kunna säga dig, om jag ville», svarade hertiginnan, förnöjd.

Alice’s äfventyr i sagolandet, s. 131

1 februari 2010

Två böcker till Radio Örebro

Arne HolmbergSR P4 Örebro frågade mig om jag inte kunde vara med när Göran Tivenius inte kunde vara med i deras bokpanel de har varannan vecka i deras program Boulevard.

Jag tackade ja förstås, men jag har funderat sen dess vad jag ska välja för böcker. De skulle helst vara i pocketformat och på svenska, var de regler jag fick med mig – sen var det fritt val.

Jag tycker om att läsa både skönlitteratur och facklitteratur. Skönlitteraturen får mig att försvinna iväg i tanken, facklitteraturen att tänka i nya banor.

Eller det är så jag brukar försöker förklara skillnaden för mig själv, men det är egentligen förenklat. Jag tröttnar på formen för båda och behöver varva dem för att jag ska trivas riktigt med min läsning.

Jag skulle välja två böcker att ha med mig, så för att följa hur jag själv tycker om att läsa väljer jag en av varje. Som skönlitteratur väljer jag Ayn Rands Och världen skälvde och som facklitteratur Malcolm Gladwells Blink, även om Rands text närmar sig hennes filosofi i stycken och Gladwells populärpsykologi förklarande exempel närmar sig skönlitteraturen.

(Men jag måste ju gå och köpa Blink eftersom jag läste den som ljudbok och nu skulle jag ju ha med mig en pocket. Någon som vill ha mitt pocketexemplar när den fotograferats efter sändningen? Mejla mig.)

Ranald var snabbast. Blink kommer på posten.

Sändningen ligger ute i en månad efter det här publiceras.

Kategori: Meta

2 kommentarer

31 januari 2010

Paul Harding Tinkers #2465

Titel Tinkers
Författare Paul Harding
Böcker kvar 2465

Jag försöker ibland begränsa mitt bokköpande. Få mig själv att sluta handla fler, åtminstone tills jag läst ut fler än jag köpte förra månaden.

Men jag lyckas sällan. Böcker kryper på mig. De vill ha mig. Och jag dem.

I december 2009 försökte jag återigen begränsa mig. Men så råkade jag läsa Amazons lista över 2009 års bästa böcker och när jag läste beskrivningen av dem verkade det som att en av dem var riktad till mig.

Paul Harding’s luminous debut novel tells the story of George Washington Crosby, a tinker by trade (his specialty is repairing intricately crafted clocks) whose thoughts drift back in time as he lies on his deathbed. His reveries turn to his father, Howard, a tinker of sorts, too, but also an epileptic whose bewildering seizures make an otherwise tender and thoughtful novel crackle with a sense of the unexpected.

Amazon Best Fiction of the Year… So Far, min kursivering
(2009-12)

Jag blev själv epileptiker i oktober. Det är en sån där händelse som jag vet kommer påverka resten av mitt liv, men jag har svårt att ta in den. I mitt fall beror det på två kavernom i min vänstra tinninglob. Det konstigaste med epilepsi är att jag vet så lite av vad som händer själv. Eller rättare sagt, vad som hände. Jag vet vad som hände före, jag vet vad som hände efter. Men jag vet ingenting om mitt epilepsianfall.

Jag minns ambulansmannen som stack in huvudet i badrummet dit jag tydligen frågat om jag fick gå efter mitt första anfall. Jag minns hur F tittade på mig. Jag minns hur rädda J&J såg ut, nyss hemkomna fortfarande med kläderna på, i hallen när jag skulle tas ut till den väntande ambulansen. Jag minns hur lugn sjukvårdspersonalen såg ut, hur vana de var vid situationen och hur odramatisk dramatiken var för dem. Jag minns den andra ambulanspersonalen som kämpade med min ovilliga kropp när jag efter en natt på AVA kommit hem igen, varit hemma i några timmar och sedan fått mitt andra grand mal strax efteråt (och i och med mitt andra anfall sällat mig till skaran epileptiker).

Mina kavernom är en anläggningsskada, som min neurokirurg sa när jag träffade henne på Akademiska sjukhuset nu i januari. De sitter i vänster tinninglob som för oss högerhänta innehåller ganska mycket av det som definierar mig som mig. Eller jag tror i alla fall att jag ser det så:

Temporallob eller tinninglob är en del av storhjärnan[…]. Här finns funktioner för hörsel. Den är också involverad i semantik både i tal och syn. Temporalloben innehåller hippocampus och är därför involverad även i minnesbildningen.

Wikipedia Temporallob (2010-01-30)

Hörsel, språk och minne. Samtal/musik, litteratur och jag.

När ett epiletiskt anfall börjar slår det ut den del det börjar i och sträcker sig sedan snabbt över nästa del av hjärnan. Mina kavernom och deras blödningar sitter i den delen av hjärnan som producerar minnen. Jag vet inte hur det är för andra epileptiker, men för mig resulterar utslagningen av den del där anfallet börjar i att jag inte minns just någonting. Och hjärnans bedövning efteråt, eller traumat från alltihop, innebär att jag bara har punktminnen från de första dagarna på sjukhuset.

Jag läste Tinkers med en önskan att fylla i mina minnen. För att försöka förstå vad som hänt mig, vad jag varit med om. Naturligtvis är det helt orealistiska krav på en bok.

Paul Harding hade en ganska stor uppförsbacke.

Tinkers börjar med att George Washington Crosby håller på att dö. Han ligger i sitt vardagsrum i en hyrd sjukhussäng med sin familj som tar hand om honom runt sig. Ju närmare slutet han kommer, ju mer stannar han i sitt inre. Till slut kan han inte längre tala. Men han minns.

Och där är hela berättelsen.En historia i tre generationer berättas i episoder. De handlar om George, Howard och Georges farfar som var predikant. Det är Howard som är epileptiker, men farfadern måste haft något av allt det min läkare skrev som orsak till remissen till röntgenavdelningen: Infarkt/blödning? Tumör? Kärlmissbildning/Abschess?

Och antagligen var arvet från fadern den anläggningsskada som, precis som min anläggningsskada, orsakade Howards epilepsi.

Men det är inte mycket som stämmer in i min situation. Tinkers genomsyras av skammen som jag inte alls känner själv. Det är inte en skam att ha en familjemedlem som är epileptiker, det är bara som det är. Det var det inte för Howard. Han försöker dölja det från alla, inklusive sina barn.

George experience all but one of his father’s seizures as rumors. He would find his mother leaning over his rumpled, shaken father in a chair. There was spit in his father’s hair and blood on his chin. His father sat, snorting rapid breaths through his nose and looking first at the palms of his hands and then at their backs as he clenched and unclenched them the way a solider might after a bomb had detonated in his trench and he was shocked to find himself alive and possibly unharmed. George came to understand that this was because his father could tell when the fits were coming and always managed, with the help of George’s mother, to get to a part of the house or yard where the children were absent, so that they would not have to see him in the throes of seizure.

Tinkers, s 82

Men det är också en gammal bild av epilepsi jag får från boken. Och på ett märkligt sätt en väl romantiserad bild, antagligen från historier från Paul Hardings egen farfars epileptiska anfall.

Han skriver om anfallen med ord som What is it like to be full of lightning? What is it like to be split open from the inside by lightning.. Som något övernaturligt, ett sätt att komma åt något i vårt sinne som vi inte annars når.

Men samtidigt finns det inte så mycket att invända. Det är en berättelse om epilepsi från förr, när förloppeinte inte var känt. Förr skulle man sätta in någonting i munnen vid ett anfall så inte epileptikern skulle bita sönder tänderna, nu ska man mer låta honom eller henne vara – till och med om personen biter sig i tungan under anfallet. Det enda man ska göra är att lägga patienten i framstupa sidoläge när krampanfallet är över.

Det finns inget övernaturligt i krampanfallen längre. De utlöses med en impuls i hjärnan och får alla muskler att hamna i kramp. Och sen det går över. För mig tar det över på en minut ungefär, men det påverkar en evighet. Mina anfall är heller inte så våldsamma och blodiga som de är i Paul Hardings version. Det känns ärligt talat mest uppdiktat när han beskriver dem, snarare än som en traderad släkthistoria.

Jag får heller inte ihop hans historia riktigt. Tinkers lider verkligen av att det är hans debutroman. Han kan inte riktigt hantera sin egen form. Det är inte förrän i andra delen jag verkligen får en känsla av bokens huvudkaraktärer, innan det flyter de mest ihop som ihåliga karaktärer.

Han har något och det kommer fram i små utbrott och anfall. Men hans utvikningar, som hans omskrivna beskrivning av hur man bygger ett fågelbo eller hans utdrag från fiktiva The Reasonable Horologist känns mest som darlings han skulle behövt dräpa eller bearbeta mer, även om just de beskrivits som bokens mest lysande passager i recensioner.

(Jag ställde bara sju böcker på min bokhylla i december. Duktig.)

Citat

But in terms of music and writing, the difference between playing drums in a rock band at one hundred twenty-five decibels and sitting at a desk pecking away at a laptop — the differences are mostly superficial. One is really noisy and very public, and the other, at least in the composition, is private. But they scratch the same itch. The idea of creativity, or precipitating experience into art, it’s the same sort of thing.

Powells Powells.com Interviews – Paul Harding (2009- -)

Länkar

10 januari 2010

Malcolm Gladwell What the Dog Saw #2466

Titel What the Dog Saw
Författare Malcolm Gladwell
Böcker kvar 2466

Veckorna efter Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade bombdåd på Flight 253 går uttalandena och krönikorna igen:

Obama skrädde inte orden i sin kritik över misslyckandet.

– USA:s regering hade tillräckligt med information för att stoppa attentatsförsöket. Men underrättelsetjänsten kunde inte sammanfoga informationen och förmedla den till myndigheterna och regeringen, sade USA:s president Barack Obama.

– Informationen analyserades inte tillräckligt noggrant. Så får det inte vara, sade Obama efter det första mötet med den amerikanska regeringens ledande ministrar och tjänstemän efter det att den 23-årige gärningsmannen Umar Farouk Abdulmutallab försökte spränga Detroitplanet i luften på juldagen.

SvD Arg Obama kräver räfst (2010-01-05)

Parallellerna till flygkapningarna den 11 september är flera. Då som nu fanns det tydliga varningssignaler, men dessa nonchalerades av de ansvariga som inte spred informationen vidare.

[…]

Inte heller reagerade någon på att resan till Detroit köptes kontant, att det var fråga om en enkelbiljett, att Abdulmutallab endast flög med handbagage, att han bar med sig sprängmedel ombord och att det fanns uppgifter om en förestående terrorattack.

Om inget av detta får säkerhetssystemen att lysa rött då kan man undra vad – förutom bebisars nappflaskor – som aktiverar dem.

DN 00-talet i retur (2010-01-03)

Jag ler trött och funderar på om inte de också egentligen vet vad det handlar om.

Att Obama gör det är en sak. Om han inte gör något verkar han passiv och som att han inte tar ansvar. Men även myndigheterna sammanfogar sin information, kommer det ändå alltid finnas fler sätt att gå förbi säkerheten.

Varför Peter Wolodarski vill göra samma sak är mer tveksamt, förutom att han kanske vill verka smart. Hate to Say I Told You So, liksom. Men tänker han efter lite till vet han ju att han misslyckas med sitt uppsåt.

I sin artikel Connecting the Dots från 2003 förklarar Gladwell varför Wolodarski misslyckas och varför han egentligen borde veta att det han skriver bara är trams:

In the fall of 1973, the Syrian Army began to gather a large number of tanks, artillery batteries, and infantry along its border with Israel. Simultaneously, to the south, the Egyptian Army cancelled all leaves, called up thousands of reservists, and launched a massive military exercise, building roads and preparing anti-aircraft and artillery positions along the Suez Canal. On October 4th, an Israeli aerial reconnaissance mission showed that the Egyptians had moved artillery into offensive positions. That evening, AMAN, the Israeli military intelligence agency, learned that portions of the Soviet fleet near Port Said and Alexandria had set sail, and that the Soviet government had begun airlifting the families of Soviet advisers out of Cairo and Damascus. Then, at four o’clock in the morning on October 6th, Israel’s director of military intelligence received an urgent telephone call from one of the country’s most trusted intelligence sources. Egypt and Syria, the source said, would attack later that day. Top Israeli officials immediately called a meeting. Was war imminent? The head of AMAN, Major General Eli Zeira, looked over the evidence and said he didn’t think so. He was wrong. That afternoon, Syria attacked from the east, overwhelming the thin Israeli defenses in the Golan Heights, and Egypt attacked from the south, bombing Israeli positions and sending eight thousand infantry streaming across the Suez. Despite all the warnings of the previous weeks, Israeli officials were caught by surprise. Why couldn’t they connect the dots?

Connecting the Dots, loc. 3195

Major General Eli Zeira kunde inte följa den röda tråden eller lägga samman två och två eftersom det inte var första gången något liknande hade hänt.

Två år tidigare uttalade sig Egyptens president och sa att kriget var nära. På satellitbilderna syntes truppsammandragningar längs gränsen, men inget hände. Samma sak hände i december 1972 och innan kriget bröt ut 1973 hade Egypten samma år mobiliserat nitton gånger.

I efterhand är det inte svårt att dra slutsatser utifrån givet material och givna händelser. Man kan se mönster och virka samband med alla röda trådar som visar sig, men man kan ändå inte förutse vad motparten ska göra härnäst. Man kan gissa och man kan anta, men inte veta.

Om man förberett sig för allt vad en potentiell terrorist kunnat göra hade man kanske kunnat stoppa just den potentiella terroristen, men då hade den potentiella terroristen varit en annan istället.

I The Black Swan skriver Nassim Nicholas Taleb om elfte september:

Assume that a legislator with courage, influence, intellect, vision, and perseverance manages to enact a law that goes into universal effect and employment on September 10, 2001; it imposes the continuously locked bulletproof doors in every cockpit (at high costs to the struggling airlines)—just in case terrorists decide to use planes to attack the World Trade Center in New York City. […] The legislation is not a popular measure among the airline personnel, as it complicates their lives. But it would certainly have prevented 9/11.

The person who imposes locks on cockpit doors gets no statues in public squares, not so much as a quick mention of his contributions in his obituary. ”Joe Smith, who helped avoid the disaster of 9/11, died of complications of liver disease.” Seeing how superfluous his measure was, and how it squandered resources, the public with great help from airline pilots, might well boot him out of office.

The Black Swan, s xxiii

Man kanske kan tycka att eftersom USA hade information om kalsongbombaren, då hans pappa varnat myndigheterna om sonens ökade radikalisering, borde han stoppats från att ha fått flyga. Men det enda som kan göras med informationen från Farouk Abdul Mutallabs pappa är att rentvå pappan från samröret med sin son. Fadern är garanterat inte den enda affärsmannen som varnat myndigheterna för en familjemedlems radikalisering. Men alla andras varningar, som inte resulterat i att sonen bränt upp sin pung, har passerat obemärkt förbi.

När jag läser Wolodarskis text tänker jag även på Gladwells stillsamt hånfulla uppräkning av karaktärsdrag för en seriemördare:

Look for an American male with a possible connection to the military. His IQ will be above 105. He will like to masturbate and will be aloof and selfish in bed. He will drive a decent car. He will be a “now” person. He won’t be comfortable with women. But he may have women friends. He will be a lone wolf. But he will be able to function in social settings. He won’t be unmemorable. But he will be unknowable. He will be either never married, divorced, or married, and if he was or is married, his wife will be younger or older. He may or may not live in a rental, and might be lower class, upper lower class, lower middle class, or middle class.

Dangerous Minds: Criminal profiling made easy

Det handlar naturligtvis inte alls om terrorism, men det är också det som fascinerar mest med Gladwells skrivande.

Han knyter flyhänt ihop ämnen till varandra och utan att de på pappret har något med varandra att göra känns de helt naturliga tillsammans. Han knyter ihop Enron med al-Qaida och testikelcancer, hemlöshet med polisvåld och mammografi med scud-missiler.

Han är smart och fascinerande. Och framför allt får han mig att tänka i nya banor. Det är det som jag alltid tyckt bäst om med Gladwells böcker. Och sen är de dessutom världens bästa middagssamtalsämnen.

Placebodagarna i en p-pillerkarta, hårfärgen hos Madison Avenues första stora kvinnliga copywriters eller den fantastiska och komplicerande artikeln om upphovsrätt.

En samling artiklar

För What the Dog Saw är en samling artiklar. Han har blivit ombedd att samla ihop sina egna favoriter och även blivit ombedd att ta med vissa av vänner och sin förläggare.

Men som en god son av den nya tiden publicerar naturligtvis Gladwell även alla sina artiklar på sin webbplats.

Därför behöver du inte alls köpa boken för att få hela innehållet (förutom en kort inledning och några få kommentarer om vad som hänt sen).

Du kan istället läsa dem på hans webbplats. Till och med som faksimil-pdf:er med bilder och typografi från versionen publicerad i The New Yorker.

What the Dog Saw and Other Adventures: Artiklarna

Men samtidigt vet du ju, i sann freemium-anda, att det inte är värt jobbet för dig. Om du inte vill läsa allt på skärm och om du värderar din tid vet du att det inte är värt lägga tiden på att samla ihop dem. Vill du ha dem på papper är det ännu värre.

Strunta i den moraliska värderingen av piratkopiering, värdera din tid och köp den som Kindle-version, på Adlibris eller på Amazon.

Citat

In the fall of 2001, Niederhoffer sold a large number of options, betting that the markets would be quiet, and they were, until out of nowhere two planes crashed into the World Trade Center. “I was exposed. It was nip and tuck.” Niederhoffer shook his head, because there was no way to have anticipated September 11. “That was a totally unexpected event.”

Blowing Up, loc. 1076

They are an example of a strange moment in American social history when hair dye somehow got tangled up in the politics of assimilation and feminism and self-esteem.

True Colors, loc. 1263

This notion of household products as psychological furniture is, when you think about it, a radical idea. When we give an account of how we got to where we are, we’re inclined to credit the philosophical over the physical, and the products of art over the products of commerce.

True Colors, loc. 1339

John Rock believed that the Pill was a “natural” method of birth control. By that, he didn’t mean that it felt natural, because it obviously didn’t for many women, particularly not in its earliest days, when the doses of hormone were many times as high as they are today. He meant that it worked by natural means.

John Rock’s Error, loc. 1425

Enron had some three thousand SPEs, and the paperwork for each one probably ran in excess of a thousand pages. It scarcely would have helped investors if Enron had made all three million pages public. What about an edited version of each deal? Steven Schwarcz, a professor at Duke Law School, recently examined a random sample of twenty SPE disclosure statements from various corporations — that is, summaries of the deals put together for interested parties — and found that on average they ran to forty single-spaced pages. So a summary of Enron’s SPEs would have come to a hundred and twenty thousand single-spaced pages. What about a summary of all those summaries? That’s what the bankruptcy examiner in the Enron case put together, and it took up a thousand pages. Well, then, what about a summary of the summary of the summaries? That’s what the Powers Committee put together.

Open Secrets, loc. 2195

[A]ll Enron proves is that in an age of increasing financial complexity, the “disclosure paradigm” — the idea that the more a company tells us about its business, the better off we are — has become an anachronism.

Open Secrets, loc. 2220

For the same $25 million that Denver’s motorists now spend on on-site testing, Stedman estimates, the city could identify and fix twenty-five thousand truly dirty vehicles every year, and within a few years cut automobile emissions in the Denver metropolitan area by somewhere between 35 and 40 percent. The city could stop managing its smog problem and start ending it.

Million-Dollar Murray, loc. 2572

He has commissioned studies to show what a drain on the city’s resources the homeless population has become. But, he says, “there are still people who stop me going into the supermarket and say, ‘I can’t believe you’re going to help those homeless people, those bums.’ ”

Million-Dollar Murray, loc. 2600

[A] skilled pair of fingertips can find out an extraordinary amount about the health of a breast, and that we should not automatically value what we see in a picture over what we learn from our other senses.

The Picture Problem, loc. 2751

The picture promises certainty, and it cannot deliver on that promise.

The Picture Problem, loc. 2857

I understand what I am taking when I take the picnic table you put in your backyard. I am taking a thing, the picnic table, and after I take it, you don’t have it. But what am I taking when I take the good idea you had to put a picnic table in the backyard — by, for example, going to Sears, buying a table, and putting it in my backyard? What is the thing that I am taking then?

[…]

The point is not just about the thingness of picnic tables versus ideas, though that is an important difference.

Something Borrowed, loc. 3037-3040

Some poets do their best work at the beginning of their careers. Others do their best work decades later. Forty-two percent of Frost’s anthologized poems were written after the age of fifty.

Late Bloomers, loc. 3840

Brussel did not really understand the mind of the Mad Bomber. He seems to have understood only that, if you make a great number of predictions, the ones that were wrong will soon be forgotten, and the ones that turn out to be true will make you famous.

Dangerous Minds, loc. 4562

A pit-bull ban is a generalization about a generalization about a trait that is not, in fact, general. That’s a category problem.

Troublemakers, loc. 5146

“I’ve seen virtually every breed involved in fatalities, including Pomeranians and everything else, except a beagle or a basset hound,” Randall Lockwood, a senior vice president of the ASPCA and one of the country’s leading dog-bite experts, told me. “And there’s always one or two deaths attributable to malamutes or huskies, although you never hear people clamoring for a ban on those breeds. When I first started looking at fatal dog attacks, they largely involved dogs like German shepherds and shepherd mixes and St. Bernards — which is probably why Stephen King chose to make Cujo a St. Bernard, not a pit bull. I haven’t seen a fatality involving a Doberman for decades, whereas in the 1970s they were quite common. If you wanted a mean dog, back then, you got a Doberman. I don’t think I even saw my first pit bull case until the middle to late 1980s, and I didn’t start seeing Rottweilers until I’d already looked at a few hundred fatal dog attacks. Now those dogs make up the preponderance of fatalities. The point is that it changes over time. It’s a reflection of what the dog of choice is among people who want to own an aggressive dog.”

Troublemakers, loc. 5216

Länkar

5 januari 2010

42 böcker närmare döden

2003 startade jag det här projektet. Från början var tanken mest skrämmande. Det var första gången jag någonsin tänkt på hur långt mitt liv faktiskt var. Första gången det blev tydligt.

Men även om jag blev skrämd till en början, växte känslan av att det var en spännande tanke. En kommentar till och en del av bloggarnas eviga dokumenterande (som jag naturligtvis redan var en del av). I sinnet blev det också som en utmaning:

– Bara 2652 böcker kvar? Det överlever jag lätt.

Även den tanken är naturligtvis absurd. Vem tävlade jag med? Spela schack med döden, anyone? Men jag kunde motivera det. Jag ville verkligen börja läsa mer regelbundet. Och allt som kunde leda till det måste vara något bra.

Jag har alltid läst, men velat läsa mer. Jag tog mig inte tid. Jag har alltid tyckt det varit värt att läsa när jag gjorde det, men jag gjorde det ändå inte. Jag tror på sätt och vis det var ett sätt att väga upp vad jag läste också.

Åren runt 2003 var den tid jag läste bloggar allra mest. Jag levde i min rss-läsare. Det var fantastiskt och otroligt lärorikt, men jag ville väga upp att bara läsa korta artiklar med längre tankar. Och jag ville läsa mer skönlitteratur. Jag hade redan börjat skriva om böcker jag läst på min gamla blogg k-märkt men det var inte särskilt strukturerat.

Nedräkningsprojektet blev en sporre till mer läsning, men även till att dokumentera mer.

Efter ett tag såg jag fler fördelar med dokumentationen: den fick mig att tänka en gång till på böckerna jag läst och därmed fick jag ut mer av dem.

Det enda jag varit rädd för är att jag ska försöka lura mig själv med att läsa mer lättlästa böcker för att förbättra min statistik. Att göra det för att faktiskt komma upp i 52 böcker om året, vilket jag inte ens nästan gjorde det år jag startade det projektet – eller något annat år för den delen.

Men sen dess har jag läst både långa klassiker, moderna romaner, facklitteratur och en del lyrik. Jag har lyckats med mitt uppsåt. Jag läser mer, ganska mycket mer faktiskt. Och det känns alldeles underbart.

Sen är jag inte längre lika hård mot mig själv i det här projektet. Det blev en onödig stress att tvingas skriva om alla böcker jag läste. Nu, här, skriver jag bara om de jag vill skriva om.

Dokumentationen över läsningen gör jag på aNobii och på insidan av de fysiska böcker jag läser. (I varje bok jag läst ut skriver jag vilken bok i ordningen det är kvar, vilket datum jag läst ut den och den plats jag läst ut boken på.)

aNobii hjälper mig dessutom att dokumentera de böcker jag inte kan skriva på insidan av, som de e-böcker för Kindle och de ljudböcker jag läser.

aNobii-bokhyllan visar att jag kom 42 böcker närmare döden 2009. Och 2009 är det år jag läst näst flest böcker sedan projektet startade:

Projekt 2652 böcker kvar tills jag dör
År Böcker Sidor
2009 42 11147
2008 57 15294
2007 16 5958
2006 23 7419
2005 30 9739
2004 18 6139

2009 läste jag mina första e-böcker (köpte en Kindle i oktober och fick den i november).


En sak till. Med min sista bok jag läste ut 2009 hade jag 2467 böcker kvar att leva.

Kategori: Meta

2 kommentarer

3 januari 2010

Eric Wahlforss & Alexander Ljung People, Profiles & Trust #2472

Titel People, Profiles & Trust
Författare Eric Wahlforss & Alexander Ljung
Böcker kvar 2472

Under 24 timmar skapade och sålde Eric Wahlforss tillsammans med Adam Wern ett dotcom-bolag från en scen på Wizard of OS-konferensen i Berlin 2004. Det är idérikedom och framför allt drivkraft jag avundas.

Därför blev jag inte ett dugg förvånad när jag fick e-post i januari om en ny ”bok” Erik skrivit tillsammans med Alexander Ljung:

Från: Eric Wahlforss <eric@yyy.com>
Datum: 10 januari 2009 20.12.45 CET
Till: Eric Wahlforss <eric@trustmojo.com>
Kopia: Alexander Ljung <mail@nnn.com>
Ämne: People, Profiles & Trust: The book is available!

Hi friend,
I’m glad to announce that Alexander Ljung’s and my thesis, ”People, Profiles & Trust: On trust in web-mediated social spaces”, is now available in book form!
If you followed the trustmojo.com blog back in summer ’06 you might know that Alex and I got busy starting a music company, soundcloud.com, right after we finished our field-study in San Francisco, and so the book project got delayed. We’re still working on SoundCloud and it’s loads of fun, but it’s also great to *finally* be able to release this book as well.

You can download it for free as a pdf, read it online or order the paperback version directly from Amazon.

Download it:
http://trustmojo.com/media/People-Profiles-And-Trust.pdf

Buy it from Amazon ($14.95):
http://www.amazon.com/dp/1409229424

Read it online:
http://www.scribd.com/doc/10037217

Or read more here: http://trustmojo.com/book

Best,
Eric

E-post People, Profiles & Trust: The book is available! (2009-01-10)

För bok och bok – det vi har här är Alexander och Erics uppsats från mastersutbildningen på KTH som de produktifierat. Men det gör ingenting mindre intressant, snarare tvärtom eftersom jag även får en uppsats upplägg med litteraturöversikt, studie och slutsatser. Att Alexander och Eric gick vidare och startade SoundCloud, vilket försenade boken några år, är synd – för en del av innehållet har blivit lidande – men tankarna runt dem är inte tidskritiska.

Det jag framför allt intresserar mig för när jag läser är tankar kring den globala byn eller kanske snarare den digitala byn:

Over the recent years we have seen communities emerge on an unprecedentedly large scale—they are in fact, nothing less than mediated societies.

People, Profiles & Trust, s 2

Men de trycker för lite på den här poängen, för det är det i mitt tycke är mest intressant i ämnet, för det är just det vi har tilliten till.

Den digitala byn tänker jag egentligen inte på som en samling individer, även om de är det också. Den digitala byn är snarare en person och den personens band till andra människor. Den här boken är mer centrerad till hur personer förhåller sig till digitala samhällen, men den handlar i mitt tycke mer om de sociala banden i min digitala globala by och hur de banden underhålls.

One of the primary differences between a web-mediated society and its offline counterpart is that, to a great extent, the individual remains in control of which online society to be a part of whereas in the offline world, due to geography, that choice seldom exists. Hence web-mediated societies are radically different in the sense that they almost exclusively consist of committed individuals who made a conscious choice to join the society in question. Because of this fundamental difference we argue that an analysis of trust in the context of web-mediated “societies” proves more fruitful by taking an interpersonal trust perspective centred on the level of the individuals, rather than one focused on society as a whole.

Ibid, s 8

De identifierar fyra funktioner för tillit. Tillit kan vara förenande, kan reducera sociala problem, vara ett smörjmedel i situationer eller en känslomässig bas för samarbete. (Det är inte självklart att översätta trust till tillit, men jag tror det är mer korrekt än förtroende – men jag kommer blanda begreppen lite.)

Ett viktigt begrepp i de sociologiska förklaringsmodellerna, eller rättare sagt ett begreppspar, är Ferdinand Tönnies beskrivning av Gemeinschaft och Gesellschaft. Där Gemeinschaft är hur vi förhåller oss till ett lokalt samhälle eller grupp och Gesellschaft där vi förhåller oss till till samhället i stort:

Ferdinand Tönnies developed the sociological categories of Gemeinschaft and Gesellschaft in order to distinguish between the behavioural and attitude differences that occur within community (Gemeinschaft) and society (Gesellschaft). […] Within Gemeinschaft the social pressure of the community and a persistent risk of ostracism impose implicit rules that are thus socially enforced. Gesellschaft, on the other hand, is characterized by a high degree of individuality and driven by an increased degree of self-interest (Asplund, 1991).

Ibid, s 23-24

Ända sedan jag började läsa om begreppen svindlar de i huvudet och jag vet att jag vill läsa mer om dem (Johan Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft som refereras har redan landat på min bokhylla tillsammans med några grundböcker i sociologi).

NE skriver:

Gemeinschaft–Gesellschaft [gəmai´nʃaft gəzε´lʃaft] (tyska), inom sociologi och etnologi vedertaget uttryck för en grundläggande skillnad mellan två olika former av samhällelig samvaro. Med Gemeinschaft avses en på ömsesidighet uppbyggd naturlig gemenskap, t.ex. inom släkter, byalag eller religiösa trossamfund. Gesellschaft är en instrumentell och ”artificiell” ordning där människor drar nytta av varandra, t.ex. i ett aktiebolag; det primära intresset är riktat mot den aspekt av en person som är lönsam, såsom egenskapen att vara lönearbetare, konsument e.d. Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies menade att utvecklingen går mot samhällen som är alltmer baserade på den senare formen av samvaro. Samtidigt är skillnaden analytisk, dvs. varje samhälle innehåller mer eller mindre av båda formerna.

NE Gemeinschaft-Gesellschaft (2009-12-01)

Det som är intressant i det här fallet är hur det översätts till våra relationer och samhällen på webben.

Peter Lindberg pekar mig till Douglas Adamss artikel (från 1999!) om internets framväxt:

One of the most important things you learn from the internet is that there is no ‘them’ out there. It’s just an awful lot of ‘us’.

[…]

We are natural villagers. For most of mankind’s history we have lived in very small communities in which we knew everybody and everybody knew us. But gradually there grew to be far too many of us, and our communities became too large and disparate for us to be able to feel a part of them, and our technologies were unequal to the task of drawing us together. But that is changing.

Douglas Adams How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet (1999-09-01)

För det som händer med internet är att vi rör oss från städernas Gesellschaft till vår egen globala digitala bys Gemeinschaft i cirklar runt oss själva med nättjänster som Facebook, Twitter och saligt avsomnande men bästa Jaiku.

Men vi träffar också nya människor hela tiden.

Enda sättet som någon tidigare socialiserades in i våra våra regler och vår värdegrund var om någon föddes in i dem eller kanske gifte sig in i vår by. Nu sker det hela tiden. När börjar vi då lita på varandra?

Lewicki & Bunker beskrivit en process där vi går från Calculus Based Trust (CBT) till Identification Based Trust (IBT):

According to Lewicki & Bunker, an initial encounter with another human being with which there are no joint experiences results in a highly rational and calculated trust decision (CBT). The lack of familiarity and joint experiences leaves little space for identifying with the other party and the decision to trust or not must be based on assessment of available symbolic “trust-cues”. Thus, trusting, in this scenario, becomes a game of calculations and rational reflection in order to assess risk and potential gain in a manner very similar to social interaction within Gesellschaft.

However, if continued interaction with the same person on several disparate occasions takes place and a relationship with joint experiences and shared goals starts to shape, the trust between the two parties changes form (Lewicki & Bunker, 1996). The relationship leads to greater familiarity of each other and increased interpersonal identification. Thus as time goes by, the relationship relies less and less on calculation and increasingly on identification. In tandem, trusting decisions too are based increasingly on identification and emotion in what Lewicki & Bunker describes as Identification Based Trust (IBT).

At a basic level IBT is stronger and less susceptible to change whereas CBT is constantly re-evaluated and scrutinized. Thus IBT functions as a more forgiving and less critical trust form than the highly fragile CBT. Yet, as stated, IBT, as often found in Gemeinschaft, takes more time to establish and requires a higher degree of involvement in order to evolve making it less common in the complex Gesellschaft.

People, Profiles & Trust, s 27-28

Det är i processen att omvandla CBT till IBT den tid vi investerar i våra profiler blir relevant.

Problemet med webben är att vi ofta inte har en hållbar personlighet, vi använder den ofta en gång och har inte nödvändigtvis någon större koppling till oss som personer. Vårt sociala kapital är 0.

Det första steget mot att koppla ihop vår person till en webbprofil var att det krävdes en e-postadress för att interagera, men det fanns fortfarande ingenting som nödvändigtvis knöt den till oss som personer. Man kunde ofta fylla på med mer uppgifter, men det var ofta inte tvingande och inget som riktigt band oss till det namn vi valde att använda; ville vi kunde vi bara registrera en hotmail-adress.

Yahoo!, RapLeaf, Opinity och TN20

Vi behöver något mer. Och i bokens andra del har Alexander och Eric intervjuat företrädare för fyra bolag som arbetar med den frågan – Yahoo!, RapLeaf, Opinity och TN20 – för att få veta hur de ser på vad man kan göra bygga upp tillit till och mellan användare.

Yahoo! behöver ingen introduktion, men deras strategi är att hålla ett och samma konto, Yahoo! ID, över alla deras tjänster inklusive senare inköpta tjänster som Flickr och Delicious.

RapLeaf vill skapa en portabel profil för ekonomiska transaktioner, likt eBay:s betygssystem, men som kan användas på flera sajter. En användare på eBay med högt betyg får ofta ut ett högre pris för de varor han eller hon säljer, så det finns ett monetärt värde med tillit.

Opinity ville göra samma sak, men för mer än ekonomiska transaktioner. Företaget la ner sin verksamhet på våren 2007 och tillgångarna förvärvades slutligen våren 2009 av Purewire.

TN20 höll fortfarande på att bygga upp sin verksamhet när de intervjuades, men ville enligt egen uppgift underlätta samarbetet i communities och intressegrupper (SIG:s). När de gick ur stängd beta-stadiet bytte de namn till GroupSwim och i november 2009 förvärvades GroupSwim av SalesForce.

Även om företagen som är med i studien förändrats eller köpts upp sedan intervjuerna gjordes är inte frågorna mindre intressanta.

En profil, många intresseområden

På nätet rör vi oss ofta mellan olika intressesfärer. Och även om man använder en och samma profil är det inte självklart hur den uppbyggda tilliten ska föras över från ett område till ett annat.

Det problemet finns förstås i den fysiska världen också, men där har vi lärt oss att hantera det.

Om vi bygger upp en profil så att andra får förtroende för den, ska det förtroendet självklart att det följer med till ett annat område?

French describes that even though reputation is often tied to a context or subject matter (such as e.g. music), boundaries between such subject matters and Yahoo! business units are not always aligned. She illustrates the problem by giving an example of an expert from Yahoo! music giving a CD review at Yahoo! shopping—the expert’s reputation from music should of course, in this case, be applicable to shopping (French, 2006) but due to service separation they are not. Furthermore, “I should be able to improve my reputation as an expert everywhere I go” says French. She continues:

“So, if I know a lot about trust, or astronomy, if I contribute to a message board about it, if I moderate a group of astronomers, if I write about it in my blog all the time, if I go to shopping and rate telescopes I should always, with all those things, be able to increase my reputation as an expert.”

The challenge, according to French, is therefore to find these “overlapping contexts” and getting the “community of expert astronomers” that today are “all over the place in different business units at Yahoo!” to be able to “get together”. She describes the challenge as finding the “shareability” of reputation and trust.

Ibid, s 58-59

Om jag bygger upp andras förtroende för mig i en profil som expert på ett specifikt område, till exempel litteratur (I wish), är det antagligen inte så att jag därmed får föra med mig mitt förtroendekapital till ett annat område, till exempel pedagogik. Men om jag är lärare borde jag antagligen få med mig ett visst kapital till böcker om pedagogik.

Ett visst förtroendekapital bör föras vidare oavsett vilket ämne eller område en användare investerat i. För ett alias/en användare som används och byggs har ett värde och är mer värt att lita på än en tom profil som är nystartad.

Allt vi gör lägger till små små smulor av trovärdighet till vår person. Var för sig är de inte särskilt mycket värda, men tillsammans adderar de till ett stort värde. Pete Cashmore, Mashable:s grundare, skrev i slutet av oktober om de små pusselbitarna för CNN Opinon:

It’s easy to see the associated risks of a life-logging device. From stalkers to identity theft, recording such information (and to unlock its true value, posting it online) makes us vulnerable to all manner of bad actors.

But what about the cost of not sharing? In the online realm, that might mean you simply don’t exist.

[…]

Those who insert themselves into as many channels as possible look set to capture the most value. They’ll be the richest, the most successful, the most connected, capable and influential among us. We’re all publishers now, and the more we publish, the more valuable connections we’ll make.

CNN Opinion Privacy is dead, and social media hold smoking gun (2009-10-28)

Det har inte heller med anonymitet att göra, eftersom ett alias som används och investeras i inte alls är anonymt för andra användare i samma globala by. Jag har litat på många alias långt innan jag lärt mig deras dopnamn.

För mycket CBT gör att vi tappar förtroendet

En aspekt som är fascinerande angående CBT och IBT är att om vi är för tydliga med och använder CBT eller tekniska system för att skapa tillit i en grupp som känner Gemeinschaft till varandra så minskar känslan av tillhörighet. Gruppen känner att den tappat kontrollen över sig själv och tilliten minskar.

Vi har ett väldigt tydligt exempel på det på dagensskiva.com där vi till slut var tvungna att använda registrering för att få bukt med troll som använde andras identiteter på forumet. Vi lyckades (till viss del) med vårt uppsåt, men vi introducerade istället andra problem. Nu i efterhand kan jag lätt se att när inte användarna tvingades välja att lita på att det alias de talade med var den person de trodde kände de inte längre samma tillit till varandra, även om det borde varit tvärtom rent tekniskt. Det slutade vara öppet och familjärt och blev istället låst och tvingande.

Jag tror inte vi hade kunnat göra något annat än det vi gjorde, men förändringen satte igång den process som ledde till den ganska livlösa form forumet lever i idag.

Strategier för tillit

En av strategierna det arbetas hårdast med för att skapa tillit, främst för att bygga upp CBT, är att knyta en profil till en verklig fysisk person.

För att göra det kommer man långt genom att knyta en profil till ett kreditkort. Om man kan göra det är det mycket svårare att byta bort sin identitet (även om kreditkorten i sig också haft problem med tillit, särskilt här i Sverige). Men det är inte förrän det är ett ekonomiskt utbyte som det finns incitament nog att använda kreditkort om det är det enda syftet.

I Sverige skulle man potentiellt kunna använda BankID, men jag tror inte jag skulle vilja använda något som känns som en myndighetslösning för att jag ska prata med folk på fejjan.

Så sådana mer teknokratiska sätt är inte lösningen för sig. Det finns inte ett tillräckligt stort incitament för mig att använda det.

Opinity arbetade med att knyta ihop en persons onlinepersona från olika tjänster till en profil som sedan kunde användas. Man gjorde det genom att få tillgång till användarnas lösenord för olika tjänster som Flickr och Myspace. Men för att det ska fungera måste användarna lita på profiltjänsten tillräckligt mycket för att ge ut sina lösenord. Och även om användarna litade på Opinity är det fortfarande ett säkerhetshål att låta en annan tjänst ha hand om lösenorden.

Idag skulle man antagligen använda sig av OAuth eller någon annan teknik för att ge tillgång till andra tjänster, men idén i sig håller.

Hade studien gjorts nu istället för 2006 hade Facebook varit en mycket mer intressant samtalspartner än Yahoo!. Särskilt nu när tjänsten öppnat sig mer med de nya integritetsinställningarna och framför allt Facebook Connect.

Genom Facebook Connect kan utvecklare ansluta användares redan etablerade profiler – som i sin tur är bundna till dina nuvarande vänner, dina gamla vänner och dina spöken. Den har ett socialkapital redan från början när den ansluts till en ny tjänst.

Twitter använder en liknande strategi med Sign in with Twitter.

Det som är intressant med dem är att det bara finns ett värde i kopplingen till en Facebook- eller Twitter-profil om profilen har investerats i. Det är först då det finns något att förlora på att inte sköta en kopplad profil.

Andra som tagit ett liknande steg är Disqus. Disqus används som kommentarssystem på bloggar, Tumblr och andra tjänster. Det som är intressant med den är att samma system kan användas över alla bloggar istället. Det använder ett visuellt CBT-baserat system för att båda sortera bort spam och för att visa på seriositet i innehållet, man visar upp antal kommentarer som gjorts i profilen och dessutom hur många som givit positiv feedback till de kommentarerna. Disqus använder dessutom både en koppling till Facebook Connect och Twitter med mera för att addera till profilens värde.

Det öppna alternativet till allesamman är Open ID. Men även om det känns mest rätt av allesamman har de andra spelarna mer anledning att få sina alternativ att fungera.

Det jag framför allt tror på är att de här två världarna – det mer teknokratiska där man knyter en profil till ett kreditkort eller till och med Bank ID och det mer sociala som till exempel Facebook – kommer gå ihop för att ytterligare öka på mitt sociala kapital, mina whuffies som Cory Doctorow skrev om i sin roman Down and Out in the Magic Kingdom.

För våra IBT- och min CBT-profiler måste gå ihop för att det konstlade och det naturliga samröret med andra ska gå ihop. I den andra världen, den vi äter frukost och går till jobbet i, har vi samma behov och beteenden – men vi skiljer inte på vilka vi är. Vi kanske visar olika saker i olika situationer, vårt CV när vi söker jobb och vem i bekantskapskretsen som också känner personen vi pratar med på ett cocktailparty, men vi är samma alias (eller rättare sagt vårt dopnamn) hela tiden.

Citat

Thus trust, acting as a combination of knowledge and ignorance (Simmel, 1950:318) allows us as humans to neglect a wide range of potential options in any given situation and therefore reduce the complex reality into a manageable one.

Ibid, s 14

[T]rust can be integrative (Parsons, 1951b), it can reduce social complexity (Luhmann, 1979), it can act as a social lubricant (Hechter & Kanazawa, 1997) or it can act as the emotional basis of cooperation (Barbalet, 1996:77).

Ibid, s 19

[A] high degree of trust between the people of Gemeinschaft are built on the assurance of social punishment from the community in the case of broken trust. The trust upholding mechanisms of Gemeinschaft are removed in Gesellschaft and instead legal frameworks take on the role of risk-reduction in the explicit form of legal punishment.

Ibid, s 26

Reputation is about one’s behaviour, one’s performance, one’s standing amongst his or her peers. This importance of reputation in the material world is clear and well understood, in the vast majority of people. Reputation is at least part of why we have good manners, why we trust or don’t trust restaurants, why we drive responsibly, and so forth. In the online realm, reputations are not much in evidence and it is easy to hide behind newly minted, unproven ID:s, that can be discarded permanently at a moment’s notice.

Ibid, s 81

Hence, the competitive nature of the system (my personal reputation is worth more if yours, or the average mean, is lower) promotes individual effort and collides with the notion of joint group effort behaviour.

Ibid, s 104

As Fukuyama notes the trust that can thrive within that community is partly fuelled by the strength of the distrust to group outsiders.

Ibid, s 105

An interesting paradox arises when considering the design of a social space with Gemeinschaft characteristics. Since Gemeinschaft represents “the organic” and design with its value-based judgements inherently stands for construction there is a clear clash (Tönnies, cited in Asplund 1991). Tönnies also stated that a community cannot possibly be engineered or constructed (cited in Asplund 1991:67), rather it has to be organically organized and evolve from the grassroots and up. Design can hardly be classified as a simple top-down practise, yet there is an obvious element of particular control over choices made in the social space that is not compatible with the sociological view of how community is shaped. However, in the context of a web-based social space we would argue that Tönnies is both right and wrong. There is no engineering formula that ensures a thriving community within a social space yet there are clearly design choices to be made that dramatically influence the type of social order that will be established there (including ones that fosters community).

Ibid, s 114-115

Läslista

Länkar

25 november 2009

Douglas Coupland Generation A #2476

Titel Generation A
Författare Douglas Coupland
Böcker kvar 2476

Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen när jag slog upp DN och läste Jenny Jewert signerade ledare för några veckor sedan:

Förra året försvann ett av våra bisamhällen spårlöst under sommarsäsongen. Puts väck. Inget surr i kupan, längre. Maken, som haft bin sedan tolv års ålder, hade aldrig varit med om något liknande.

Miljöforskarna kallar arbetarbinas gåtfulla försvinnanden colony collaps disorder, CCD. Vi andra säger massdöd. I USA och Europa har vart tredje bisamhälle kollapsat under de senaste åren. I sydvästra Tyskland dog 80 procent av bina i våras, i Slovenien ungefär hälften. I Sverige har massdöden inte haft samma omfattning, men det finns ändå oroande tecken.

DN Tyst i kupan – Kolumnen – Jenny Jewert om bin, massdöd och bekämpningsmedel. (2009-11-10)

Det var bara några dagar efter jag läst ut Generation A. Tänkte att Coupland fan måste vara synsk, men efter några svindlande tankar förstår jag att han naturligtvis har läst om CCD/HBDS själv innan han skrev boken. Bikupornas död började beskrivas som CCD redan 2006 i USA.

Men det visar ändå hur Coupland gång på gång lyckas sätta fingret på något ur samtiden. Detaljer som gör dem så mycket mer relevanta. Och som alltid sätter dem i en viss specifik kontext.

Jag läser i stort sett allt Douglas Coupland ger ut. Jag kan inte hjälpa det. Jag söker nästan maniskt efter de läsupplevelser han har gett mig, men på senare tid har jag ofta blivit ganska besviken.

jPod var rätt trist, The Gum Thief var ännu värre. De hade poänger men kändes mest sökta.

Som han verkar leta efter en ny väg igen. Och när författare letar efter en ny form brukar det bli en novellsamling, medvetet eller inte. Efter Generation X och Schampoplaneten satte Coupland ihop Livet efter Gud. Efter Microslavar blev det dokumentära samlingen Polaroids from the Dead. Irrande skott som sökte nya mål och nya former. I Generation A har han nästan skrivit en novellsamling samtidigt som han skrivit en roman.

Och på sätt och vis är det också ett sätt att sätta romanen i kontext, att beskriva samtiden.

It seems his experience with Generation X makes Coupland wary of analysing his books too much. And it’s why the first epigraph in Generation A from Malcolm McLaren, the manager of the Sex Pistols, makes so much sense: “Terrorize, threaten and insult your own useless generation. Suddenly you’ve become a novel idea and you’ve got people wanting to join in. You’ve gained credibility from nothing. You’re the talk of the town. Develop this as a story you can sell.”

As much as anything, this could be Coupland’s career in a nutshell.

The National Newspaper Collective narrative (2009-10-05)

När jag läser vad andra skriver om Generation A märker jag att många beskriver den som att han återvänder till stilen för debuten, Generation X, inte bara i titelval utan också i form. Han säger det till och med själv.

När jag läst en stund vet jag först inte vad de menar. Sen förstår jag, men håller inte riktigt med. Det som var speciellt med Generation X form var inte perspektivskiftena mellan romanens huvudpersoner – utan de ständiga ADD-avstickarna och de finns inte alls här. Att byta perspektiv är inte heller unikt för Coupland.

Generation A:s ramberättelse består av att någonstans runt nutiden har alla bin dött. Så plötsligt får fem personer, spridda över världen, var sitt bistick.

Zack blir stucken när han sitter naken i sin traktor(-ish) medan han klipper ut en gigantisk kuk i sitt majsfält – under tiden som han följer en match i NFL, en koreansk game show, livesatellitbilden av sitt blasfemiska mästerverk och videochattar med en man som betalar för att se honom när han gör allt det där naken.

Samantha från Nya Zeeland blir stucken när hon håller på att göra en earth sandwich.

Julien från Frankrike när han blivit utslängd från ett internetcafé där han spelat World of Warcraft.

Diana, med tourettes, när hon blir utslängd från sin församling i samband med att hon försvarar ett djur som far illa.

Och sist Harj från Sri Lanka, som naturligtvis är allra mest västerlänning bland dem allihop, med ett McJob på ett offshore-callcenter för ett amerikanskt företag. Han blir stucken när han intervjuas av The New York Times om en webbplats han gjort på fritiden som sålde mp3-filer med tystnad från kändisars lägenheter.

Och här har har vi ramat in en hel del av vår nya sköna värld. Informationsöverflödet, guds död, djurens rätt, miljöaktivism, MMO-spel, neuropsykiatriska diagnoser, den nya meningslösheten och inte minst vår globala by:

Globalization is an unstoppable force reshaping our society. The world’s economies are inextricably linked. Technology has made geography irrelevant. Businesses around the world are doing business with one another and will continue to do so. This is big. This is mega big.

iMediaConnection 5 marketing megatrends you can’t ignore: Megatrend 3 (2009-11-02)

Och jag tror att boken handlar om hur allt det här bryter ner våra historier. Vi äter stämningsstabiliserande mediciner och läser, tittar och spelar oss ifrån att berätta något eget. Protagonisterna talar med samma röst för vi blivit samma sak, trots våra olikheter. Jag är inte så säker på att Coupland tycker att det är något ont – det är heller inte riktigt hans roll. Han beskriver mer vad han ser och väntar till nästa bok för att visa vad han tycker om den tid som passerat sen dess.

”[S]o in a nutshell, given the current media composition of the world, you’re pretty much doomed to being uninteresting and storyless.”

”But I can blog my life! I could turn it into a story that way!”

”Blogs? Sorry, but all those blogs and vlogs or whatever’s out there — they just make being unique harder. The more truths you spill out, the more generic you become.”

Generation A, s 222

Citat

”You’re not really into hang-gliding, are you? You just want to do it so that you can imagine your life is a story.”

Generation A, s 220

”Did you read a lot of books growing up?”

”Yes.”

”Ah. Well, there you go. Books turn people into isolated individuals, and once that’s happened, the road only grows rockier. Books wire you to want to be Steve McQueen, but the world wants you to be SMcQ23667bot@hotmail.com.”

Ibid, s 222

The scientist wondered if his entire youth had been wasted in attaining what was essentially an ultra-high-tech McJob.

Ibid, s 265

McJOBB: Ett jobb inom servicesektorn med låg lön, låg prestige, låg värdighet, låga förmåner och ingen framtid. Betraktas ofta som ett tillfredställande yrkesval av folk som aldrig haft något.

Generation X, s 13

These ”logosuppressives” would look at corporate logos and see a blob of colour—they failed to perceive logos in the way that stroke victims fail to perceive letters and numbers.

[…]

[A]nybody can look at a cat and tell it’s a cat. They can even look at a lion or a cougar and tell that it’s a cat, too. But there’s no such thing as the perfect cat—an absolutely generic cat. The problem with logos versus cats is that logos exists purely unto themselves. A Starbucks logo is what it is, and only what it is. Because logos are absolute rather than a variant, the brain of these two test subjects were unable to read them. Capitalist time bombs? Darwinian masterpieces?

Generation A, s 277

Your left brain is a potent tool. It forces you to create stories in order to make sense of information. Without enough information, it will create information to fill in the blanks.

Ibid, s 278

[W]hile writing his newest novel […] he was commissioned by John Ralston Saul to write a biography of communications theorist Marshall McLuhan[.]

straight.com Douglas Coupland’s Generation A springs from natural curiosity

Länkar

Uppdatering (2009-11-25)

Jag var ju bara tvungen att mejla den angivna hotmail-adressen. Naturligtvis fick jag svar:

Från: Craig McQueen <smcq23667bot@hotmail.com>
Datum: 25 november 2009 16.24.41 CET
Till: <k@lstrom.se>
Ämne: RE: Hi Craig!

Hi Kal,

If only we could all be more like Steve McQueen.

One Craig, two Craig, three Craig, we’re all Craig.
Are you a happy user of Solon yet?
Three Craig, two Craig, one Craig, just me Craig.

Have a wonderful week,
Craig.

> From: k@lstrom.se
> Subject: Hi Craig!
> Date: Tue, 24 Nov 2009 21:56:00 +0100
> To: SMcQ23667bot@hotmail.com
>
> Any luck yet?
>
> Regards,
> Kal Ström

Hotmail: Trusted email with Microsoft’s powerful SPAM protection. Sign up now.

17 november 2009

Michael Pollan The Botany of Desire #2474

Titel The Botany of Desire
Författare Michael Pollan
Böcker kvar 2474

Jag har tänkt en del på hur det gick till när den här boken letade sig in i min samling. Botanik? Jag? Även om det känns rimligare att någon jag lyssnat på eller känner tipsat mig om den säger magkänslan att det varit en rekommendationsmotor som gjort jobbet. Och på pappret verkar det omöjligt att den här boken skulle blivit automatiskt rekommenderad till mig. Men när jag läst den känns det rimligare.

The Botany of Desire är indelad i fyra kapitel efter fyra grödor: äpplet, tulpanen, marijuanaplantan och potatisen. I början av varje kapitel har jag haft en intensiv motvilja att börja läsa. Vad kan intressera mig om: infoga respektive växt här.

Men OK. Äpplen, det äter jag ju gärna. Även om jag på senare år blivit allergisk och bara tar ett ibland på pin kiv och lever med blåsorna i munnen och svullna läppar en stund. Jag tar en chans och börjar läsa.

Och så händer det där fantastiska som alltid händer; ju mer man vet om något, desto mer intressant är det. Vem visste att det aldrig blir bra äppelträd i den första generationen efter en kärna från frukten? Och jag hade inte en aning om att det fanns många fler äppelsorter förr, men industrialiseringen har gjort att vi likriktat sorterna.

Jag fortsätter till tulpan-kapitlet och det känns plågsamt att ens försöka intressera sig för tulpaner. Maken till tråkig blomma har väl aldrig funnits? Alla är likadana, förutom färgerna då. Men jag dras naturligtvis med.

Bakgrunden byggs upp om blommor och skönhet. Att det är en av få saker som beskrivs som vackert utan att vi skapat det; soluppgångar, mänskliga ansikten, blommor. Men i Afrika beskrivs sällan blommor i termer av skönhet, snarare som något som förebådar frukt.

När han kommer in på tulpanen får jag vet att de tidigare så hett eftertraktade färgskiftningar som uppstår naturligt i ett tulpanfält beror på ett virus som smittar och så småningom dödar blommorna (varför det här numera nästan utrotats från tulpanodlingarna).

Och så undrar jag varför, till skillnad från många andra välspridda blomarter, så många tulpansorter fått mansnamn.

Kanske beror det på att världsekonomins första stora spekulationsbubbla skedde i den holländska tulpanhandeln på 1630-talet – då tulpanlökar såldes redan innan de fanns.

Och jag tror det är här någonstans som boken passar in i min vanliga läsning. Michael Pollan väver in så mycket annat som tankar och referat från Baudelaire, Richard Dawkins, Allen Ginsberg, Friedrich Nietzsche och Carl Sagan naturligt i innehållet. Botanik är ramberättelsen, men allt handlar ju ändå på ett eller annat sätt om livet.

I kapitlet om marijuana tar jag med mig tankarna om marijuana som en hyperplacebo – i Pollans beskrivning något som förstärker vilken känsla som än finns i användaren (det ordet blir skönare att använda på engelska då man ju kan skriva [ab]user för att baka en moralkaka on your ass).

Eller forskning om vad som händer när cannabinoider sprids i centrala nervsystemet. Kanske är det som händer att vårt närminne påverkas och att vi därmed inte längre sorterar bort all information som vi redan varit med om och därför upplever det som den första gången igen (exemplet i boken är att äta vanilj och känna smakerna som den allra första gången, utan förväntningar eller bortsorterade intryck)?

Ett spår i boken är Pollans egen trädgård där han odlar, vad det verkar, allt mellan himmel och jord. Och till potatiskapitlet odlar han kanske det som bränner till mest i boken: Monsantos NewLeaf™-potatis. NewLeaf™-potatis är en GMO – en genmodifierad organism.

Monsanto tog fram den för att kunna hålla Coloradoskalbaggen från att förstöra potatisskördarna.

In 1995, Monsanto completed U.S. regulatory authorizations for NewLeaf™ potato, a Russet Burbank potato improved using biotechnology to provide protection from the Colorado potato beetle.

Monsanto The NewLeaf Potato

Den fungerade så att den inplanterade genen fick Bt (Bacillus thuringiensis) att produceras i alla NewLeaf™-potatisar, vilket dödar skadeinsekterna. Bt kan finnas naturligt i jordmånen där potatis odlas, men Monsantos potatis producerar den i potatisen, genetiskt.

Det finns flera intressanta perspektiv här. Dels hur amerikanska jordbruksverket ser på saken. Eftersom den innehåller Bt anser de att det inte är en fråga på deras bord och skyfflar den vidare till amerikanska motsvarigheten till kemikalieinspektionen. De tycker inte heller det är något särskilt då de använder maskinmetaforen för att titta på slutprodukten – potatis är OK och Bt är OK, då måste summan av delarna också vara det. Kanske är det så också, men någon borde ta frågan på allvar.

Ett annat produktutvecklingsområde som diskuteras är så kallad Terminator Technology. Vad den gör är att den genetiskt tar bort den reproducerande delen ur en planta, alltså får den att inte producera frön längre. Kritiken har varit att bonden därmed blir helt beroende av att köpa nytt utsäde till nästa säsongs sådd från företaget. Vinsten skulle vara att det gör det ekonomiskt försvarbart att forska kring och utveckla nya GMO-produkter då kunderna garanterat kommer behöva köpa nya sådd. En annan större oro tycks för mig vara vad som händer när teknologin kommer ut i det vilda och korspollinerar med andra varianter som forskarna inte väntat sig eller testat för.

GMO-företagen har lovat att inte kommersialisera tekniken redan 1999, men ett sådant löfte känns inte särskilt avspänt när Monsanto 2006 spenderade $1,5 miljarder för ett av företagen som patenterat teknologin.

När Pollans NewLeaf™-potatis till slut mognat i trädgården åker Pollan runt och söker ett svar på om potatisen är OK att äta, tills han landar i motfrågan: Varför ska han äta den? Och det är väl frågan. Det faktum att man behöver använda mindre allmän besprutning vid odling av GMO-modiferade grödor känns inte värt priset. Ett minus och ett plus ger bara 0 och då kan jag fortfarande hellre välja en Bintje-potatis.


Just nu när jag läst färdigt boken känner jag återigen ett sting av olycka för att jag inte längre kan äta äpplen, en lust att köpa tulpaner för första gången i livet och i helgen kändes det roligare att köpa potatis än vad det brukar göra. Marijuanan lämnar jag därhän, men jag får åtminstone viss förståelse.

Länkar

11 oktober 2009

Ayn Rand Och världen skälvde #2482

Titel Och världen skälvde
Författare Ayn Rand
Böcker kvar 2482

Vid varje ekonomisk kris ökar försäljningen av Och världen skälvde konstaterade TitleZ i februari i år när de granskade Amazons topplista över de mest sålda böckerna:

Whenever governments intervene in the market, in short, readers rush to buy Rand’s book. Why? The reason is explained by the name of a recently formed group on Facebook, the world’s biggest social-networking site: “Read the news today? It’s like ‘Atlas Shrugged’ is happening in real life”. The group, and an expanding chorus of fretful bloggers, reckon that life is imitating art.

Economist.com Atlas felt a sense of déjà vu (2009-02-26) [Min länk, konstaterar att Andreas Ehn är medlem]

Jag vet inte om det var därför jag köpte och ville läsa boken, men antagligen, eftersom jag säkert inte läst om den om det inte var så att den får ett uppsving i kristider.

Det kändes som ett omöjligt projekt innan jag började, uppgiften nästan övermäktig. Den svenska översättningen jag läste är 1 220 sidor med liten typgrad och kort radrytm. Det krävdes verkligen ett viljebeslut att börja läsa. Min puff blev en jaik från Paula Marttila.

Men när jag väl satte igång var det lätt att komma in i den. Det tog bara någon sida så ville jag vet allt om Dagny Taggart. Och vem John Galt var.

Men det finns många saker som nöter under tiden jag läser. Det känns smutsigt att Timbro givit ut boken, som att jag läser deras propaganda. På baksidan står att läsa:

Och världen skälvde (org. titel Atlas Shrugged) är en filosofisk thriller som utmanar, fascinerar och inspirerar. I USA har den blivit framröstad som den bok som näst efter Bibeln haft störst inflytande på människors liv. Miljontals läsare över hela världen har i generation efter generation tagit del av den gripande berättelsen om en man som sade att han skulle stänga av världens motor – och gjorde det.

Och världen skälvde, baksidan

Det känns som jag ingår ett förbund med djävulen, som att jag och Johan Norberg sätter oss och lovsjunger tillsammans.

Utgiven 1957 är den på många sätt väldigt modern i sitt tänkande. Den starka självständiga, handlingskraftiga Dagny som driver både sitt företag och utvecklingen framåt. Men det skrivs aldrig ut, det inte bara tas som självklart – det är det. Jag skulle beskriva det som en sorts implicit feminism, även om jag inte tror att Ayn Rand själv skulle hålla med mig om det, trots citat som:

”Det är någonting jag vill att du ska veta”, sade Cherryl med spänd och sträv röst ”så att vi inte behöver hyckla i fortsättningen. Jag tänker inte spela tillgiven släkting till dig. Jag vet vad du har gjort mot Jim och hur du har gjort honom olycklig i hela hans liv. Jag tänker skydda honom. Jag tänker sätta dig på plats. Jag är mrs Taggart. Nu är jag kvinnan i familjen.”

”Det är alldeles som det ska vara”, svarade Dagny. ”Jag är mannen.”

Och världen skälvde, s 417

I en Playboy-intervju 1964 utvecklade hon sina tankar, eller rättare sagt gjorde det ännu lite tydligare att hon bara tog det för självklart:

PLAYBOY: Do you believe that women as well as men should organize their lives around work—and if so, what kind of work?
RAND: Of course. I believe that women are human beings. What is proper for a man is proper for a woman. The basic principles are the same. I would not attempt to prescribe what kind of work a man should do, and I would not attempt it in regard to women. There is no particular work which is specifically feminine. Women can choose their work according to their own purpose and premises in the same manner as men do.
PLAYBOY: In your opinion, is a woman immoral who chooses to devote herself to home and family instead of a career?
RAND: Not immoral—I would say she is impractical, because a home cannot be a full-time occupation, except when her children are young. However, if she wants a family and wants to make that her career, at least for a while, it would be proper—if she approaches it as a career, that is, if she studies the subject, if she defines the rules and principles by which she wants to bring up her children, if she approaches her task in an intellectual manner. It is a very responsible task and a very important one, but only when treated as a science, not as a mere emotional indulgence.

Playboy Playboy Interview: Ayn Rand (1964)

Jag fascinerades över hur hon på samma självklara sätt väljer bort religionen som potentiellt motiv, om vi nu inte ska räkna kapitalismen som religion här med dyrkan av myter, ikoner och profeter. Det är egentligen först i John Galts långa tal som religionen berörs för första gången och då känns det mer malplacé än något annat.

Och världen skälvde är Ayn Rands skönlitterära magnum opus. Hon återvände aldrig till genren efter den utan höll sig i stället till mer facklitterära verk. Historien är, som den ganska osmakliga sajten för boken säger, den gripande berättelsen om en man som sade att han skulle stänga av världens motor – och gjorde det. Sen är det i mångt och mycket en manifestering av hennes filosofiska skola: objektivismen.

När hon själv fick beskriva objektivismen i essens satte hon ned fyra punkter:

  1. Metafysik Objektiv verklighet
  2. Kunskapsteori Förnuft
  3. Etik Egennytta
  4. Politik Kapitalism

Lite längre beskrivet i hennes egen introduktion av objektivismen skriver hon:

  • att verkligheten existerar som något objektivt absolut: fakta är fakta oberoende av människors känslor, önskningar, förhoppningar eller rädslor.
  • att förnuftet är människans enda sätt att uppfatta verkligheten, hennes enda källa till kunskap, handbok till hur hon ska handla.
  • att människan är ett mål i sig själv, för sig själv – inte ett mål för andra. Hon måste existera för sin egen skull, får varken offra sig för sig för andra eller få andra att offra sig för henne. Sökandet efter det som ligger i hennes eget intresse och sin egen lycka är det högsta moraliska syftet för sitt liv.
  • att det ideala politiska- och ekonomiska systemet är laissez faire-kapitalismen, ett ekonomiskt system som syftar till total näringsfrihet och skattefrihet där marknadens osynliga hand bäst styr samhället och statens enda uppgift är att tillhandahålla ett rättsväsende som garanterar medborgarnas rättigheter.

Man kan väl säga att Och världen skälvde är ett exempel på hur samhället kommer bli om vi inte börjar följa objektivismens lära.

[I]t is not a fundamentally political book, but a demonstration of the individual mind’s position and value in society.

Wikipedia Atlas Shrugged (2009-08-19)

Det är science fiction, satt i ett alternativt USA någonstans runt sekelskiftets början. Omvärlden består av länder som undan för undan blir folkstater där industrier och tillgångar nationaliseras. USA är på väg åt samma håll. En känsla av att inte kunna påverka sin egen framtid växer sig allt starkare och manifesteras i den meningslösa retoriska frågan: Vem är John Galt?

Det finns några som kämpar emot händelseutvecklingen. Framför allt Dagny Taggart och industrimagnaten Hank Rearden. Rearden är uppfinnare och har forskat fram en ny legering som är överlägsen alla andra, men han motarbetas hela tiden av båda sina motståndare och det politiska etablissemanget. Man menar först att hans nya teknik är farlig, att den aldrig kommer att hålla och senare när den visar sig vara precis så bra som han sagt att det är en orättvis konkurrensfördel att bara han får sälja den.

Rearden skrattade. ”Eddie, vad bryr vi oss om folk som han? Vi kör expresståg och de sitter på taket och väsnas om att det är de som styr. Vad bryr vi oss om det? Vi har kraft nog att bära dem med oss – eller vad tror du?”.

Och världen skälvde, s 243

En efter en försvinner entreprenörerna från sina arbetsplatser. Det sprider sig som en löpeld över den industrialiserade världen, det verkar som om någon håller på att åka runt för att stänga av världens motor. De väljer att inte längre kämpa emot det rådande samhällsklimatet och försvinner, vad det verkar, från jordens yta.

”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. ”Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem. Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser som ont?

När du tar emot pengar som betalning för arbete gör du det bara för att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen. De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar.

Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försöka få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungen att förvärva den för första gången. Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.

Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka. Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad? Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.

Ibid, s. 431

Ayn Rand menade att en alltför stor frångång från kapitalismen leder till samhällets kollaps. Det är bara genom en begränsat statligt styre, som uppehåller de objektiva lagarna för att skydda individens rättigheter, ett samhälle kan frodas. I Och världen skälvde kväver staten sina entrepenörer, alla som arbetar för sin egen skull.

Det här är centralt i objektivismen: egot.

På egoist.se, en sajt som är till för att framhäva egoismens etik skriver man:

Egoistbegreppets korrekta definition är; att handla i eget intresse. Detta innebär att vara egennyttig; att ha nytta av sina egna handlingar. Och det ligger i sakens natur att ingen kan leva utan att ha nytta av sina handlingar. Därför är egoismen livets etik. Och egoism innebär att existera för sin egen skull. Man existerar inte för sin egen skull om man inte får handla i sitt eget intresse. Därför är egoismen frihetens etik.

Egoismens motsats är altruism, som innebär att självuppoffrande tjäna andra; att främja andras intressen och inte sina egna; att göra det andra vill och inte det man själv vill. Altruism innebär alltså att existera för andras skull. Därför att självuppoffring är destruktivt är altruismen en destruktiv och människofientlig etik.

egoist.se (2009-08-19)

I Och världen skälvde skriver Ayn Rand hånfullt om ett möte med motståndarna med Jim Taggart i spetsen:

”Åt helvete med dem! Varför skulle vi bry oss om dem? Vi måste se till att världen går runt för de mångas och de smås skull. Det är intelligensen som har ställt till med alla mänsklighetens problem. Människans hjärna är roten till allt ont. Det här är hjärtats tidsålder. Det är de svaga, de oföretagsamma, de sjuka och de ödmjuka som måste vara enda föremålet för vår omtanke.” Hans slappa fuktiga underläpp vred sig som av egen vilja. ”De som är starka är till för att tjäna dem som inte är det. Om de vägrar att göra sin moraliska plikt måste vi tvinga dem till det. Det fanns en gång vad man kallar förnuftets tidsålder, men vi har utvecklats bortom den. Detta är kärlekens tidsålder.”

Och världen skälvde, s. 567

Hon kräver att man ska förstå och hånar de som inte gör det. De som vill väl men ändå löper med är ännu ondare. Till viss del kan hennes benhårdhet förstås med hennes ursprung. Ayn Rand föddes i St. Petersburg i en intellektuell medelklassfamilj, skrev Pernilla Ståhl under strecket i SvD. Men när hon på universitetet inte kunde hålla tyst om sin frustration över det kommunistiska systemet ordnade hennes föräldrar ett utresevisum och hon utvandrade till släktingar i Chicago för att aldrig mer återvända.

Att växa upp i en diktatur utan åsiktsfrihet måste sätta djupa spår i varje människa som tvingas vara med om det. Det gör det lättare att förstå hur hon kan vara så kategorisk. Jag kan få skamkänslor för att jag alltid tar allt jag har runt omkring mig för självklart, istället för att vara tacksam att jag fått förmånen att växa upp i ett fritt samhälle där det är möjligt att röra sig från husa på en herrgård vid Hjälmaren till universitetsutbildning på fyra generationer.

Men just på grund av den bakgrunden jag har kan jag heller aldrig förlika mig med Ayn Rand. Dr Yaron Brook, ordförande för Ayn Rand-instititutet, skriver i Wall Street Journal:

Why do we accept the budget-busting costs of a welfare state? Because it implements the moral ideal of self-sacrifice to the needy. Why do so few protest the endless regulatory burdens placed on businessmen? Because businessmen are pursuing their self-interest, which we have been taught is dangerous and immoral.

The Wall Street Journal Is Rand Relevant?

Jag tror, precis som Ayn Rands objektivism beskriver, att människor handlar i enlighet med sin natur – men jag är inte alls övertygad om att det bara är av godo.

Jag tror helt enkelt inte att det räcker med principen om rationell egoism, mina önskningar och behov går allt för lätt ut över andras behov. Inte för att jag vill ont, utan för att jag inte direkt kan förstå andras behov eller alla konsekvenser av mitt handlande.

Jag tror inte vi kan klara av miljöproblemen med hjälp av enbart rationellt egenintresse. Jag tror inte vi kan bekämpa diskriminering, utan samhällets hand som stöttepelare. De personliga egenintresset räcker inte tillräckligt långt för de större problemen. De som är svagare är inte värda förakt, de är värda stöd.

Det är väl här någonstans jag hamnar när jag beskriver mig själv som socialliberal.

Jag ska inte vara Mona Sahlin och hävda att det är häftigt att betala skatt. Men jag tycker det är en bra sak att vi kan jämna ut orättvisor i samhället med hjälp av skatter. Men jag tror också på företagsamhet, jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna få in de fräna skatterna. Utan framgångsrika företag stannar allas inkomster, såväl de rikas som de fattigas.

Från Ayn Rands egen historia hittar vi också ett exempel på att den egoism hon förespråkar inte fungerar. I Och världen skälvde låter en älskare självklart och utan svartsjuka sin käraste fortsätta vidare till nästa bättre människa när hon så känner. Alla är förstående och även om de kanske saknar dem efteråt förstår de att det är som det ska vara. Man reser sig bara stoiskt och lämnar plats. Sex är bäst när idéerna passar ihop och när en bättre idé kommer fram varken kan eller ska man stå i vägen för den.

Bland sitt följe hittade Rand två unga studenter, Barbara och Nathaniel Branden. Pernilla Ståhl berättar att när hon kritiserades för att hennes övermänniskor var orealistiska pekade hon på sig själv, sin man och makarna Branden. Med sina respektives godtycke inledde Ayn Rand en sexuell relation med den 26 år yngre Nathaniel, en relation som fortsatte under 13 år.

I världen enligt Rand skall en person som lämnas av sin älskade acceptera dennas rationella beslut och förbli vän med honom eller henne och dennas nya partner.

SvD Ayn Rand tog övermänniskan i försvar

Men när Nathaniel ville avsluta relationen med den då 63 åriga Ayn Rand suddade hon helt ut honom från Randinstitutets historia. Det är inte snyggt eller schysst, men samtidigt inte alls förvånande. Vi är irrationella varelser, särskilt när det kommer till känslor. Det finns ingen objektivitet i förhållanden mellan människor, allt som finns är perspektiv. A är inte A, A är vad jag uppfattar som A.

Och därför, även om jag skulle vilja att vi kunde handla rationellt och välja rätt saker för vårt eget bästa som blir det allmännas bästa så tror jag inte på det. Vi är för giriga, korkade och småsinta för det.

När jag skriver det här läser jag Richard H. Thaler och Cass R. Sunstein:s Nudge där de gör gällande att det räcker att vi psykologiskt ankrar oss lite annorlunda i ögonblicket före ett beslut för att vi ska ta ett helt annat än vad vi skulle gjort innan.

I en perfekt värld skulle jag kunna vara laissez faire-kapitalist och objektivist, men nu lever vi i den här världen och då står jag här mitt emellan det goda och det onda. För, trots att den inte bara är bra, är det den bästa vägen grå – inte svart eller vit:

I most emphatically advocate a black-and-white view of the world. Let us define this. What is meant by the expression ”black and white”? It means good and evil. Before you can identify anything as gray, as middle of the road, you have to know what is black and what is white, because gray is merely a mixture of the two. And when you have established that one alternative is good and the other is evil, there is no justification for the choice of a mixture. There is no justification ever for choosing any part of what you know to be evil.

Playboy Playboy Interview: Ayn Rand

Länkar

Citat

”Dagny” sade han och pekade på tanken, ”en liter av det där är värt mer än ett helt tanktåg där nere i helvetet – där för att det är mitt – varenda droppe och det ska användas till min nytta och ingenting annat.” Han lyfte en nedsolkad hand och visade de oljiga fläckarna som om de var dyrbarheter: en droppe på hans finger blixtrade som en juvel i solen. ”Mitt”, sade han. ”Har du låtit dem misshandla dig till att glömma vad det ordet betyder, hur det känns? Du borde ta dig tid att återuppväcka det.”

”Du gömmer dig i en håla i ödemarken”, sa hon matt, ”och du producerar tvåhundra fat om dagen när du kunde ha dränkt hela världen i olja.”

”Varför? För att föda plundrarna?”

”Nej. För att tjäna den förmögenhet du är värd.”

”Men jag är rikare nu än jag var i den andra världen. Vad är välstånd annat än möjligheten att vidga ramarna för sitt liv? Det finns två sätt att göra det: producera mera och producera snabbare. Det är vad jag gör. Jag tillverkar tid.”

”Vad menar du?”

”Jag producerar allt jag behöver, jag arbetar på att förbättra mina metoder och varje timme jag sparar är en timme lagd till mitt liv. Förr tog det mig fem timmar att fylla den här tanken. Nu tar det tre. De två jag sparar in är mina, så oskattbart mina som om jag för var femte timme flyttade min grav två timmar bort. Det är två timmar frigjorda från en uppgift för att investera i en annan – två timmar mer att arbeta, att växa, att röra sig framåt. Det är mitt sparkonto. Finns det något kassavalv som kunde skydda det kontot i den andra världen?”

Och världen skälvde, s 754-755

”Var och en som är rädd att anställa den bästa förmåga han kan få tag på är en skojare som inte hör hemma bland oss. För mig är den som ratar folk för att de är för bra den skändligaste människa som finns, mer föraktlig än en brottsling. Det har jag alltid tyckt. – hallå där, varför skrattar du?”

Hon hade hört på honom med ett ivrigt, misstroget leende. ”Det är so överraskande att höra det”, sade hon, ”därför att det är så rätt.”

”Kan man tycka något annat?”

Ibid, s 758

”Jag svär vid mitt liv och vid min kärlek till livet att jag aldrig skall leva för någon annan människas skull och aldrig begära att någon annan människa skall leva för min.”

Ibid, s 765

[A]tt arbeta med slemmiga potatisskal i flottig ånga i ett stinkande kök framställdes som andlighet, som uppfyllande av hennes moraliska likt – medan två kroppars förening i ett sovrum betecknades som fysisk förnedring, underkastelse under en djurisk drift utan ära och mening, utan rätt till själslig stolthet hos de djur som lydde den.

Ibid, s. 810

Se er omkring, ni vildar som stammar fram att idéer skapas av människans produktionsmedel, att en maskin inte är produkten av mänskligt tänkande utan av en mystisk makt som producerar mänskligt tänkande. Ni har aldrig upptäckt den industriella eran – och ni klamrar er fast vid moralen från den barbariska tid när ett ömkligt existensminimum producerades av slavarnas muskelarbete. Mystiker har alltid längtat efter slavar att skydda honom från den materiella verklighet han fruktade. Men ni, groteska små atavister stirrar blint på skyskrapor och skorstenar omkring er och drömmer om att förslava era försörjare som är vetenskapsmän, uppfinnare, industriledare. När ni skriker om att samhället måste äga produktionsmedlen skriker ni att samhället måste äga intellektet. Jag har lärt mina strejkare att det enda svar ni förtjänar är: ‘Försök ta det om ni kan.’

Ibid, s 1092