18 augusti 2009

Tomas Tranströmer Minnena ser mig #2483

Titel Minnena ser mig
Författare Tomas Tranströmer
Böcker kvar 2483

Jag skäms lite när jag läser Tomas Tranströmer. Jag känner mig sökt och pretentiös, men bekämpar min känslor. Jag gillar det ju, varför ska jag skämmas? Det är kanske för hur jag hittade Tranströmer från början. Det var genom hyllningar till honom, genom hans historia, hans stroke och hans haikus.

I allmänhet stryker jag som ett skrämt djur kring lyriken. Jag har svårt att närma mig den, men tittar fascinerat på håll. Jag vet inte hur jag ska läsa den, i vilken form jag ska möta den. Det jag landat i efter några första trevande försök är att bara göra det och gillar jag det så gör jag det. För det är ju naturligtvis inte svårare än så, resten är bara klassreseangst.

Men det här är inte lyrik, det är Tranströmers självbiografi. Och om inte det vore nog så går det inte heller att gå förbi en fin liten bok som den här när den ligger i en liten hög på bokrean.

När jag visade den för FN var hennes första kommentar att det ju är Dunderklumpen:

Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.

Dunderklumpen (1974)

Tranströmer skriver:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.

Minnena ser mig, s 40

Och det är ju det som det handlar om. Minnena ser mig, jag är alla de människor jag varit förr. Tranströmer minns och jag fascineras av känslan att allting är så relativt. Jag känner mig ung, men måste väl börja förlika mig med tanken på att jag är gammal nu. Och att jag alltid kommer vara mer så än vad jag tror.

Jag skrattar igenkännande om störningar kring ord, som efter han stavat fel på ordet särskilt i inträdesprovet till läroverket och därefter hade en störning kring ordet som hängde med i många ord.

Och mina tankar börjar vandra när han beskriver sin egen oförmåga att förstå sin egen klasstillhörighet i förhållande till andra. När jag växte upp var det här en stor fråga för min mamma. Hon ville alltid att jag skulle sätta mig in i vår ekonomi, att jag skulle förstå. Hon ville att jag skulle veta att jag var lyckligt lottad. Jag tog det mest för självklart.

Vi var vid några tillfällen middagsgäster hos en familj som beskrevs som rik. De bodde i Äppelviken, herrn i huset var grosshandlare. En stor villa, tjänstefolk i svart och vitt. Jag noterade att pojken i familjen — som var jämngammal med mig — hade en fantastiskt stor leksaksbil, en brandbil, mycket åtråvärd. Hur fick man tag på en sådan? Ett ögonblick skymtade en insikt om att familjen hörde till en annan samhällsklass, en där man hade råd med ovanligt stora leksaksbilar. Det förblir ett lösryckt och inte särskilt viktigt minne.

Ett annat minne: under ett besök i en klasskamrats hem förvånade det mig att man inte hade WC utan ett torrdass på gården som vi hade på landet. Man fick kissa i en utrangerad kastrull som mamman hällde ut i slasken i köket. Det var en pittoresk detalj. I övrigt tänkte jag inte på att familjen saknade ett och annat. Och villan i Äppelviken föreföll mig inte anmärkningsvärd. Jag befann mig mycket långt från den förmåga som många tycks ha redan tidigt i livet — att med en enda blick uppfatta omgivningens klasstillhörighet och ekonomiska standard. Många barn tycks kunna se det, inte jag.

Ibid, s 27

Det tog långt upp i åren innan jag förstod vad jag uppfattat som konstigt beteende från mina föräldrar. En pappa som överkompenserade och en mamma som desperat försökte hålla sig ifrån sitt ursprung.

Jag kan nog fortfarande inte förstå. Jag kan inte se samma saker. Förstod inte varför det provocerade när jag bara sa att jag skulle gå med i MUF, men jag förstod att det gjorde det. (Jag gick inte med.)

Men de levde en annan uppväxt. De växte upp i en annan tid. Och de gav mig möjligheter de själva inte hade, jag förstår nu i efterhand att det provocerade att jag tog allt för självklart.

Minnena ser mig får mig att tycka mer om Tomas Tranströmer. Och övertygar mig om att jag ska leta efter mer.

6 augusti 2009

Malcolm Gladwell Outliers #2505

Titel Outliers
Författare Malcolm Gladwell
Böcker kvar 2505

På väg till en middag för ett tag sedan sa jag att jag tycker Malcolm Gladwells böcker är fantastastiska som middagskonversationsämnen. F förstod inte riktigt vad jag menade, men jag försökte reda ut det lite mer för Hans Sollerman när vi diskuterade boken.

Gladwell lägger upp sina böcker med små exempel som får illustrera det han försöker säga. Exemplen är oftast som en tändande gnista för tanken. I alla fall för mig.

I The Tipping Point skrev han om vad som får något att välta över till något stort och exemplen vindlar mellan Boston Tea Party och Broken Window Theory för hur brottsligheten sjönk i New York.

I Blink skrev han om de små omedvetna impulser som påverkar vad vi gör, vad vi tycker och hur vi fungerar in the blink of an eye.

Outliers handlar om hur vi lyckas. Och det han vill säga är att det snarare är miljö än arv som gör att vi lyckas, snarare förutsättningar än talang:

Talent doesn’t exist, it’s all application and effort.

Charlie Rose A conversation with Malcolm Gladwell [via Peter Lindberg] (2008-12-19)

Han tar några olika exempel, men börjar med att exemplifiera med hockeyspelare.

You can’t buy your way into Major Junior A hockey. It doesn’t matter who you father or your mother is, or who your grandfather was, or what business your family is in. Nor does it matter if you live in the most remote corner of the most northerly province in Canada. If you have the ability, the vast network of hockey scouts and talent spotters will find you, and if you are willing to work to develop that ability, the system will reward you. Success in hockey is based on individual merit — and both of those words are important. Players are judged on their own performance, not on anyone else’s, and on the basis of their ability, not on some other arbitrary fact.

Or are they?

Outliers, s 17

Paula Barnsley satt och tittade på en match i kanadensiska juniorhockeyligan när hon upptäckte att en oproportionerligt stor del av de unga männen i lagen var födda det första kvartalet av det år de fötts.

Hennes man Roger Barnsley gick hem och började undersöka saken närmare. Tillsammans med Gus Thompson har han sedan i mer än tjugo år haft ett projekt där de undersökt den relativa ålderseffekten.

The relative age effect, is strikingly evident in activities that are competitive and where performance is highly correlated with age and maturity. As noted above, the relative age effect in sport was first noted among elite level ice hockey players. These findings demonstrated that for major junior leagues and the National Hockey League, player birth dates decreased in frequency from January through December. It was theorized that this relative age effect arose from the consequences of grouping young boys for entry into organized minor hockey, thereby producing a one-year age range for the participants. As size, speed, and coordination are highly correlated with age, older players within the age-group will, on average, show superior performance. Thus, it can be said that maturity had been mistaken for ability by coaches, peers and the individuals themselves. The resulting expectations that are created for individual children creates a self-fulfilling prophecy that provides age-advantaged children with greater self-confidence and regard by others.

Relative Age Studies Background on Relative Age

Ungefär samtidigt som jag läste boken var det juniorhockey-vm och Tre kronors juniorlag var i final mot Kanada. Så jag tänkte att jag skulle undersöka hur det faktiskt såg ut i finallagen:

Sveriges lag i junior-vm 2008
# Position Namn Födelsedag
17 F Anton Persson 4/1 1989
9 F Oscar Möller 22/1 1989
25 GK Jacob Markström 31/1 1990
29 F Simon Hjalmarsson 1/2 1989
18 F Joakim Andersson 5/2 1989
10 F Mattias Tedenby 21/2 1990
16 D Tim Erixon 24/2 1991
26 F Jacob Josefson 2/3 1991
22 F Mikael Backlund 17/3 1990
6 D Nichlas Torp 10/4 1989
21 F Magnus Svensson Pääjärvi 12/4 1989
24 F David Ullström 22/4 1989
5 D Erik Karlsson 31/5 1990
8 D Viktor Ekbom 1/6 1989
30 GK Mark Owuya 18/7 1989
20 F André Petersson 11/9 1990
3 D Sebastian Erixon 12/9 1989
23 F Nicklas Lasu 16/9 1989
11 F Marcus Johansson 6/10 1990
7 D David Rundblad 8/10 1990
28 F Carl Gustafsson 23/10 1989
4 D Victor Hedman 18/12 1990

I det svenska laget är det 9 av 22 spelare (40,9 %) som är födda under årets första kvartalet. Det är 14 av 22 (63,6 %) som är födda under första halvåret.

I Kanadas lag är 10 spelare födda under årets första kvartal (35,7 %) och 16 under det första halvåret (57,1 %).

Spelare födda per kvartal
  Q1 Q2 Q3 Q4
Sverige 9 5 4 4
Kanada 10 6 6 6
Totalt 19 11 10 10

Forskningen och Gladwell menar att de som föds tidigt på året har hunnit bli några månader längre, några månader tyngre och de har också hunnit öva några månader till än andra som är födda senare på året och därför lyckas de bättre.

När de då hunnit bli lite bättre på hockey under de extra månader som de levt får de också andra fördelar. De bästa får åka på elitläger vilket gör att de får ännu mer tid att träna och blir ännu bättre. Så effekten eskalerar.

Och just tid är en av huvudpoängerna i Outliers. Gladwell menar att för att bli riktigt bra på något, vad det än vara månde, måste man lägga ned ungefär 10 000 timmar på det. Det handlar inte om talang, det handlar om att de fick chansen att lägga ned tiden för att lära sig.

Så när de här hockeyspelarna fötts är egentligen inte det mest väsentliga, det är bara en av alla naturliga förutsättningar som spelar in. Det handlar om var man föddes, när man föddes och i vilket samhälle/vilken kultur.

People don’t rise from nothing. We do owe something to parentage and patronage. The people who stand before kings may look like they did it all by themselves. But in fact they are invaraiably the beneficiearies of hidden advantages and extraordinary opportunities and cultural legacies that allow them to learn and work hard and make sense of the world in ways others cannot. […] It’s not enough to ask what succesful people are like, in other words. It is only by asking where they are from that we can unravel the logic behind who succeeds and who doesn’t.

Outliers, p 19

Bill Gates föddes på en plats i en tid när han i precis rätt ögonblick kunde få tillgång till stordatorer nära där han bodde. The Beatles fick möjligheten att spela varje kväll i Hamburg. [Grundare av New Yorks advokatbyråer är en viss befolkningsgrupp födda ungefär samtidigt.]

Sociala förutsättningar gör så Colombianska plan kraschar i New York, hur risodlande bönder genom naturligt urval blivit bättre lämpade för matte och till slut mynnar det ut i vad som nästan kan liknas vid Malcolms försök till självbiografi.

Ur ett perspektiv är Outliers ganska olycklig läsning. Enligt bokens premiss är vi predestinerade redan från början, våra förutsättningar har redan bestämt varför du lyckas med något och även varför jag inte gör det. Men jag väljer att istället se till att ta vara på de förutsättningar som man har och sen jobba för det.

Sen väljer han ju som alltid exempel som passar in i det han vill säga. Men det är OK. Gladwell är en tankeväckare. Han brukar få kritik för att han säger självklara saker, men det han gör är att han lyfter upp dem i ljuset och gör samband tydliga. Det gör han bra.

Läs mer

Bokardo skriver om interaktionsdesign apropå kapitlet om Flight 052 och de colombianska piloterna:

As most designers know, design is about communication. And getting that communication as clear and straight-forward as possible is one of our primary goals. As we can see with Flight 052, even in the most serious, agreed-upon situations communication can break down. So returning to the basics can be a good way to make sure we’re communicating exactly what we need to.

Bokardo What Malcolm Gladwell’s book Outliers can teach us about interface design (2009-01-09)

Länkar

Extra

Jag fick inte riktigt in det här i texten, men man kan ju också hitta saker som inte stämmer in med teorierna. Tittar man till exempel på våra mest framgångsrika hockeyspelare finns det ingen absolut korrelation till när de föddes: Mats Sundin (13/2), Nicklas Lidström (28/4), Peter Forsberg (20/7), Leif ’Honken’ Holmqvist (12/11), Henrik Zetterberg (9/10), Börje Salming (17/4), Sven ’Tumba’ Johansson (27/8), Lennart ’Lill-strimma’ Svedberg (29/2).

26 juli 2009

Web Standard Creativity #2486

Titel Web Standard Creativity
Böcker kvar 2486

Fick en fråga från Aardvark:

(From Michael M./37/M/Munich,DE)
I’m looking for good books on web design, but not like most books about the technical part (html/css/js etc.), more about visual design and usability. Any recommendations?

Aardvark

Så jag ställde mig och tittade igenom bokhyllan efter bra böcker att tipsa om. En bok om användbarhet kändes ganska lätt, jag tipsade om Steve Krug:s Don’t Make Me Think, men det kändes värre med webbdesignen.

Boken jag hittade i bokhyllan som kändes någorlunda vettig i sammanhanget var Web Standard Creativity, problemet är bara att jag inte hade läst den själv. Jag skickade med den ändå med brasklapp.

Och så la jag fram den för att faktiskt läsa den också.

Boken innehåller tio kapitel där en webbutvecklare/webbdesigner berättar om en teknik för att göra fräna webbgrejer. Boken är indelad i tre delar med layouttekniker (§1-5), typografi för webbdesign (§6-7) och DOM-skriptningsteknik (§8-10):

  1. Semantic Structure, Dirty Pretty Presentation av Simon Collison
  2. Taming a Wild CMS with CSS, Flash, and JavaScript av Dan Rubin
  3. New York Magazine: My, What a Classy <body> av Ethan Marcotte
  4. Designing for Outside the Box av Andy Clarke
  5. Creative Use of PNG Transparency in Web Design av Jeff Croft
  6. Grid Design for the Web av Mark Boulton
  7. Bridging the Type Divide: Classic Typography with CSS av Rob Weychert
  8. Print Magic: Using the DOM and CSS to Save the Planet av Ian Lloyd
  9. Creating Dynamic Interfaces Using JavaScript av Cameron Adams
  10. Accessible Sliding Navigation av Derek Featherstone

Problemet med webbdesignböcker är ju att webben rör sig ganska snabbt. Det som var hett 2007 (när boken kom ut) är inte längre lika hett. Men designprinciper ändras inte för att trenderna rör sig och andra tekniker används, så jag hoppades få ut en del av den ändå.

Och det kanske man kan säga att jag fick. Simon Collison berättar om designen av Dirty Pretty Things sajt vilket var intressant ur perspektivet hur de närmar sig en designprocess (även om tekniken inte är särskilt cutting edge). Dan Rubins för att återigen göra tydligt att kod och utseende inte är samma sak och att man även om man inte får röra koden kan åstadkomma ganska mycket. Ethan Marcotte diskuterar att anpassa layout efter skärmupplösning (och då ändra upplägget för sidan).

Andy Clarke gör en design för något han kallar WorrySome.net (en sajt som inte finns och aldrig funnits). Designen är ganska dålig och valen av hur han skriver css (han använder attribut-selektorer för div:ar med id istället för att bara använda #-tecken) och sätter bakgrundsbilder på html-taggen. Att han dessutom designar en låtsas-sajt istället för en riktig exempel för en sån här bok är bara ynkligt. Men då har jag aldrig gillat Andy Clarke heller (när jag fortfarande läste rss-flöden åkte han ut som en av de första bland webbdesignbloggarna).

De två kapitlen om klassisk typografi och webbdesign är bra, även om det finns mycket mer att säga om ämnena. Som introduktion för grid-teknik och webbtypografi gillade jag dem ändå.

DOM-kapitlen kvittar mig lite, även om jag borde bli mer intresserad av skriptteknik. Som webbutvecklare är jag ganska begränsad i min oförmåga att inte alls kunna utveckla egna skript, bara anpassa andras. Jag har många gånger planerat att lära mig the basics för att kunna påbörja saker som andra får ta över, men jag har aldrig kommit så långt (trååkigt).

Tyvärr måste jag nog säga att mitt Aardvark-råd ändå var ganska dåligt. Den är helt enkelt ganska mycket teknik och inte så mycket design. Men det jag la till, som råd, förutom en bok var att försöka inspireras av annat än webbdesign istället. Det är dessutom ett råd som aldrig slutar gälla, oavsett var trenderna går.

Länkar

20 juli 2009

Två år senare

Det var för två år sedan jag ledsnade på Movable Type och bestämde mig för att bygga om alltihop till WordPress istället. Jag bestämde mig dessutom för att bryta ut delarna för att separera dem till olika områden istället för bara ha kategorier i en stor blogg.

Allt försvårades dessutom av att min gamla sajt gick och dog, eller rättare sagt servern den bodde på gjorde det. Allt blev plötsligt så tråkigt. Rekonstruera och bygga om istället för att bygga nytt. Det blev till ett nästan årslångt uppehåll i all planläggning. Under den tiden fick andra projekt ta överhanden men hela tiden låg den här sajten och puttrade i tanken.

Jag hade några olika mål:

  • Jag ville bygga en typografiskt korrekt sajt, mest för att testa hur långt det gick att göra det.
  • Jag ville ändra innehållsordningen i koden och få det att vara hållbart överallt.
  • Jag ville ha en sajt som inspirerade mig att skriva.

Jag påbörjade arbetet redan i november 2007 och landade i en design på våren 2008. Lite långsamt har det så småningom blivit css och html färdigt och nu lägger jag sista handen på WordPress-temat.

Stort tack till David Cederlöf för den fina döskallen han ritat åt mig för att accentuera dödens närhet på den här sajten. Han gjorde flera stycken och jag älskar allihop, men tyckte att den här är den som egentligen passar sämst till sajten och därför bäst.

Sajten använder WordPress (i skrivandets stund 2.8.2) och fantastiska More Fields (där Henrik Melin alltför vänligt låter mig stå med som medskapare, trots att han är the big brains i projektet).

Jag har fortfarande inte lyckats publicera nya texter förstås, det är nästa steg i projektet. Wish me luck.

10 juli 2007

Jonas Hassen Khemiri Montecore #2578

Titel Montecore
Författare Jonas Hassen Khemiri
Böcker kvar 2578

När jag läst Ett öga rött trodde jag aldrig jag skulle läsa något mer av Jonas Hassen Khemiri. Jag tyckte stilen var sökt och mest fånig. Jag tyckte han gjorde det lätt för sig och att han spelade på tok för mycket på fördomar.

Jag kommer inte ihåg vem det var som fick mig att köpa och läsa Montecore också, men någon var det (minnesbilden säger Mattias Ahlström, men jag förstår inte hur). Jag är hur som helst tacksam för det, för Montecore är en riktigt bra bok.

Dessutom gör den Ett öga rött bättre. Han förklarar och gör skäl för språklarvandet i debutromanen och gör det nästan trovärdigt. Vrångt och truligt. Jag tyckte språket var ihåligt och dumt, även med metaperspektivet. Det var för mycket form över innehåll. Men nu när jag tänker efter kanske det var mest mitt eget fel? Jag gick på alla skriverier om invandrarslangen och hur fint och bra och fint det var. Och sen kunde jag inte läsa den för vad det var.

Montecore är en roman om Jonas Hassen Khemiri, ett metajag och hans pappa — även om pappor är frånvarande i hela boken — utom i tredje person. Verklighet och fiktion vävs ihop till något tredje.

I en intervju i Aftonbladet inför boksläppet sa han att det är just det som är nyckeln:

— Det finns mycket i ”Montecore” som lockar läsaren att tro att det finns en sanning i historien. Pappan i boken är från Tunisien. Hans son heter Jonas Khemiri. Mamman är från Sverige.
Så långt stämmer det med verkligheten.
— Men om man leker med osäkerheten ställer det krav på vaksamhet hos läsaren och det tycker jag om.

Aftonbladet Han leker med sanningen (2006-01-30)

Rolig, smart och tankeväckande. Om språk, personlighet samt språk och personlighet. Om berättelser, sanning och lögner.

Stephen Farran-Lee skriver i pressmaterialet till boken:

Boken gestaltar ett ”sant” förlopp, vare sig det har hänt eller ej, och vare sig det handlar om personliga tragedier eller internationell brottslighet. Den förklädnad som fiktionen är, är bara ett nödvändigt ont, ett medel. Men så finns författare som Jonas Hassen Khemiri. Som tycker att förklädnaden är nog så intressant i sig, och som använder sig av den för att utmana vårt invanda sätt att acceptera vad som sägs. Inte minst i en roman.

Khemiri Stephen Farran-Lee om Montecore [pdf] (2006)

Jag kommer inte läsa om Ett öga rött, men jag kommer vänta på Khemiris tredje bok med spänning.


Om Montecori (tigern):

Titeln? Ja, den är en historia för sig. När den Las Vegasbaserade tyska tigertämjarduon Siegfried & Roy skulle uppträda en gång för några år sedan, så vägrade en av tigrarna att göra sitt trick. När han skulle tillrättavisa den genom att slå sin mikrofon i huvudet på tigern så gick den till attack. Den var inte så tam som den såg ut. Den tigern hette Montecore.

Khemiri Stephen Farran-Lee om Montecore [pdf] (2006)

Men storyn i Wikipedia är att tigern i själva verket försökte undsätta Roy:

Horn fell during the act and Montecore was attempting to drag him to safety, as a mother tigress would pull one of her cubs by the neck.

4 juli 2007

Nina Hemmingsson Jag är din flickvän nu #2579

Titel Jag är din flickvän nu
Författare Nina Hemmingsson
Böcker kvar 2579

Jag blev lätt förälskad direkt när jag såg DN Kultur den där dagen i januari när Nina Hemmingsson var omslaget och ett uppslag.

Omslaget var en enrutesstrip och några till följde på uppslaget där de presenterade henne:

Nina Hemmingsson

Nina Hemmingsson har en svart, rå humor. Hennes karaktär säger allt det där fula som man bara tänker, som aldrig får komma ut för då skulle det kännas som man aldrig får komma in i ett rum med andra människor igen.

Upplever jag den råare för att den kommer från en tjej? Kanske. Eller så retar den bara fler fördomar därigenom och gör serierna roligare? Eller så är det helt enkelt bara så jävla bra.

Johan Wirdelöw skrev det väl när han recenserade albumet på dagensbok.com:

Det finns något i den där brutala taktlösheten som direkt förmedlar känslan av ren och skär befrielse. Det handlar om det genuint härliga i att bemöta en klyschig vardagsreplik med något så fullständigt plötsligt och opassande som möjligt. Oavsett om den förste menar väl eller inte.

Nina kan följas på Aftonbladets sajt, men det är lite för oregelbundet. Man vill ju helst slippa gå in och hoppas att de uppdaterat. Så serieboken var ett bättre alternativ.

3 juli 2007

John le Carré Absolute Friends #2580

Titel Absolute Friends
Författare John le Carré
Böcker kvar 2580

Jag köpte och läste Absolute Friends för att jag diskuterade litteratur med min kollega Lars Olof Berg. Jag berättade att jag har svårt för deckare, att jag tycker det oförutsägbara är för oförutsägbart och att formen inte riktigt ger mig någonting.

Då sa han: Pröva Absolute Friends. Och det gjorde jag såklart då.
Men det här är väl ändå ingen deckare.

Absoluta vänner, som den heter på svenska, utspelar sig i ett tidsspann mellan efterkrigstiden och nu där Ted Mundy och Sasha träffas och blir absoluta vänner i sextiotalets explosiva revolutionära Berlin och så småningom till ett nutidsengland där vännernas band flyttas isär och binds ihop igen.

Men det här är ingen deckare, det är ju en agentroman, typ. Jag har läst dem förut och gillat dem för vad de är, men de är ju just bara det.

Eftersom jag hade den ansatsen satt jag mest och väntade på deckarintrigen de första hundra sidorna, tills jag listade ut att jag inte behövde fundera längre. Det här var vad jag fick.

Boken är en ganska frän kritik mot vår terrormisstänkande och xenofobiska samhälle, men också ganska lättsam sådan. John le Carré pekar ut hur fel det kan vara och dramatiserar det, men sen är det inte så mycket mer med det. Och fine, det är helt OK. Jag bara inte bryr mig så mycket.

1 juli 2007

Michel Onfray Handbok för ateister #2581

Titel Handbok för ateister
Författare Michel Onfray
Böcker kvar 2581
Titel: Handbok för ateister – En ateologisk betraktelse
Originaltitel: Traité d’athéologie. Physique de la métaphysique
Författare: Michel Onfray
Äversättare: Jim Jakobsson
ISBN 10: 9157804834
Förlag: Nya Doxa
Utgiven: 2006
Format: Häftad
Utläst (var, datum): 2007-01-08, Slottsgatan
BKTJD: 2581
Köpt: Bokus
Köp: adlibris.se / amazon.fr (franska) / amazon.com (engelska) / amazon.co.uk (engelska) / bokus.com/se

Någon gång under förra året landade jag i insikten att jag inte längre kunde stödja den svenska kyrkans verksamhet. Troende vet jag inte om jag någonsin varit. Avsaknaden av gud varit min grundinställning. Jag har svårt att ställa mig frågan Finns gud?, för då måste jag på något sätt anta att det finns en möjlighet att gudar finns. Frågan känns och har känts konstig och onödig.

Jag har då och hävdat att jag kanske är agnostiker, eftersom jag inte kan veta vad som en gång startade big bang, eller vad det nu var som startade alltihop (om det nu måste haft en start). Men det har mer varit spetsfundigheter i diskussioner än en riktig övertygelse.

FN menar att det jag gör är också att tro, när jag sätter min tillit till vetenskapen. Och kanske är det så, men tron vilar bara på vilka teorier som gör saker gällande — inte på att världen har vetenskapliga förklaringar i sig. Det ser jag bara som självklart och utan tro. (Well, det låter ju helt otroligt självklart när jag skriver det så här, men ändå.)

Jag har varit med i Svenska kyrkan och betalat kyrkoskatten för att jag tycker kyrkan gör bra saker för människor, med sitt arbete med hemlösa och hjälp till människor i sorg (och glädje för all del). Men det jag till slut kom fram till var att även om verksamheterna i sig är bra, så borde inte ett trosförbund göra dem. Det jag alltså borde göra istället är att skänka jämförbar mängd av min årliga inkomst till organisationer jag tycker ska syssla med den verksamhet jag gillar. Och bröllop sköter staten redan så bra, eller bättre rättare sagt eftersom de inte gör lika stor skillnad på kärlek och kärlek. (Och bättre blir det när utredningen om könsneutrala äktenskap kommer fram till det enda rätta. Fast Kd lär väl göra vad de kan för att sätta käppar i hjulet.)

I oktober förra året lyssnade jag på Filosofiska rummet, programmet Ateismen – Vad kan den erbjuda? som bland annat tog upp Michel Onfrays Handbok för ateister. De talade om vad man baserar en ny icke-religiös etik på när vi inte längre är rädda för gud.

Väl sammanfallande till att jag fick hem boken släppte Wired sitt nummer 14:11 The New Ateism.

Men jag måste tyvärr säga att jag är ganska besviken. Omslagsstoryn i Wired var på ganska låg nivå, då den mest handlade om hur den nya ateismen organiserar sig, även om det fanns poänger i artikeln. Och visst fick jag ut en del av En handbok för ateister, men mest klappar på ryggen för att jag valt sida. Som Wired skrev: Are they winning converts, or merely preaching to the choir?.

Handbok för ateister är nämligen inte alls en handbok för ateister – möjligen för de som vill bli ateister, med ammunition för att skjuta sönder argument från en tänkt motståndarsida; inte hur vi bygger en ny etik på ickereligiös grund. Det är istället en frän attack mot våra tre monoteistiska religioner. Och ärligt talat känns det lite fånigt. När jag läste den tänkte jag att första delen kan vara en sågning av religionerna för att sedan gå vidare, men det var istället allt den var. Michel Onfray verkar knappt ha kunnat hejda sig för att få berätta mer, såga mer. Och jag är ärligt talat ganska ointresserad av det. Jag vet att religionens skrifter är nys. Jag vet att de är ihopsatta under århundraden och att de sammanfogats av olika källor för att bäst passa makten. Jag konstaterar att de är några av historiens mest spridda böcker och att jag antagligen borde läsa dem någon gång, för det är litteratur som påverkat vårt samhälle på ett omvälvande sätt.

Onfray var mer moderat när han intervjuades i Människor och tro, under promotionturnén för hans bok. Vilket jag tyvärr inte respekterar honom mer för. Det känns ointressant att tala om hur värdelös religionerna och dess skrifter är när diskussionen borde handla om hur man går vidare.

Men nu när jag har gått ur Svenska kyrkan så roas jag över några saker. Varför beter de sig som en ond bokklubb man lätt kan halka med i, men har mycket lurigare att gå ur när ansökningshandlingar för att gå med finns på webbplatsen, men ansökan om utträde måste beställas per telefon eller utträde göras på plats? (Egentligen räcker det väl med att skriva ett eget brev, men det är ju också worky.) Varför måste jag betala kyrkoskatten hela 2007 också bara för att jag gick ur efter november 2006?

Och den kanske mer intressanta frågan är väl vad jag ska göra med tiondet efter 2007?

Citat från boken:

Jag föraktar inte de troende, jag finner dem varken löjliga eller ömkansvärda, men jag känner förtvivlan när jag ser hur de föredrar barnens lugnande fiktioner framför de vuxnas visshter. Hellre en tro som lugnar än ett förnuft som oroar — även om priset är en evig mental infantilism.

Handbok för ateister, s 21

Människorna, som är dödliga, änglida och begränsade, som plågas av dessa begränsningar och hemsöks av idén om fullkomlighet, uppfinner en makt utrustad med precis motsatta egenskaper: genom att vända ut och in på sina brister, som fingrarna på en handske, fabricerar de egenskaper som man sedan faller på knä och krälar i stoftet för. Är jag dödlig? Gud är odödlig. Är jag ändlig? Gud är oändlig. Är jag begränsad? Gud är obegränsad. Vet jag inte allt? Gud är allvetande. Kan jag inte allt? Gud är allsmäktig. Har jag inte förmågan att vara överallt? Gud är allestädes närvarande. Är jag skapad? Gud är oskapad. Är jag svag? Gud är den förkroppsligade allsmäktigheten. Lever jag på jorden? Gud finns i himlen. Är jag ofullkomlig? Gud är fullkomlig. Är jag ingenting? Gud är allt. Och så vidare.

Religionen blir därmed ett enastående främmandegörande: den innebär att människan avskiljs från sig själv och skapar en fantasivärld där sanningen återfinns i fiktig förklädnad.

Ibid, s 52

Att dekonstruera monoteismerna, avmytologisera den judisk-kristna traditionen — men förvisso även islam — och därefter demaskera teokratin: där har vi tre inledande uppgifter för ateologin. Med detta som utgångpunkt kan vi sedan påbörja arbetet med att etablera en ny etisk grund, som kan skapa en moral där kroppen inte längre är en bestraffning, jorden en tåredal, livet en katastrof, njutningen en synd, kvinnorna en förbannelse, intellektet en förhävelse, vällusten en fördömelse.

Till detta kan sedan fogas en politik mer fascinerad av livsdriften än av dödsdriften.

Ibid s 83-84

Medan kyrkan under och efter kriget förblir tyst i fråga om nazismen försummar den inte att inskrida mot kommunisterna. I fråga om marxismen visar Vatikanen prov på en engagerad, militant och kraftfull hållning , som bara kan önska att den använt för att bekämpa och ifrågasätta det nazistiska riket. Trogen kyrkans tradition, från Piux IX och Pius X, att fördöma mänskliga rättigheter som stridande mot kyrkans läror, bannlyser Pius XII, påven som blivit ryktbar för sin vänskap med nationalsocialismen, i ett svep all världens kommunister redan 1949. Som ett av skälen för sitt beslut hävdar han att judarna och bolsjevikerna är i maskopi med varandra.

Man måste komma ihåg detta: ingen nationalsocialist, varken i partiets bas eller bland de högt uppsatta och medlemmarna i rikets generalstab, har blivit bannlyst, ingen grupp har uteslutits ur kyrkan för rasistiska eller antisemitiska uttalanden eller handlingar, eller för att ha satt gaskamrarna i verket. Adolf Hitler bannlystes inte, hans bok Mein Kampf har aldrdig förts upp på kyrkans index. Låt oss erinra om vilka författare detta beryktade Index Librorum Prohibitorum har fogat till sin lista efter 1924, det år då Hitlers bok kom ut: vid sidan om Pierre Larousse, skyldig till Grand Dictionnaire universel (!), finner man Henri Bergson, André Gide, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Adolf Hitler har aldrig funnits med på listan.

Ibid s 219

8 januari 2007

Orhan Pamuk Snö #2582

Titel Snö
Författare Orhan Pamuk
Böcker kvar 2582

Efter att ha läst Snö är det omöjligt att se årets nobelpris utan se det politiskt. Men lika glad är väl jag för det, i och för sig.

Det jag vet, efter att ha läst Snö, är att jag inte vet särskilt mycket alls om Turkiet. Turkiet är schysst charter tror jag, men man åker inte dit på grund av att det är oschysst.

För jag tror jag vet en massa saker. Som att ett armeniskt folkmord tog plats i början av 1900-talet, att kurderna har förtryckts. Men ärligt talat vet jag mest det här från tidningsrubriker.

Det jag vet nu, som jag inte visste innan är vilken ung historia Turkiet har. Turkiet är bara 84 år gammalt 2007. Och bilden av Atatürk fascinerar mig. Kan det verkligen vara sådan hjältedyrkan som Snö låter förmedla? Det är ju lätt att misstänka det med åtal för förolämpningar av nationen, som bland andra Orhan Pamuk utsattes för 2005:

Rättegången gäller en intervju som Orhan Pamuk gav i den schweiziska tidningen Tagesanzeiger i februari. Där tog han upp frågan om folkmordet på armenier och andra kristna 1915 och övergreppen mot kurder under kriget mot PKK-gerillan, som 1984 inledde ett uppror.

”30 000 kurder och en miljon armenier mördades i dessa områden och ingen utom jag vågar tala om det” sade Pamuk, vilket väckte starka reaktioner i Turkiet. Han ansågs därmed ha brutit mot en lag som förbjuder förolämpande av den turkiska republiken som grundades av Kemal Atatürk på 1920-talet. Lagen talar om att ”turkiskhet” inte får angripas.

[…]

På torsdagen sade Rehn i uttalande inför rättegången att ”det är inte Orhan Pamuk som står inför rätta i morgon, det är Turkiet”.

Orhan skrev själv om åtalet i The New Yorker, där han jämförde sig med Ka från Snö när han gick i ofrivillig exil för att undvika kontroversen.

Åtalet lades ned av någon anledning, men andra har blivit dömda och väntar fortfarande på domar efter samma lagparagraf. Märkligt, minst sagt, för ett modernt land.

Och nu när Turkiet inlett — eller rättare sagt försökt inleda — förhandlingar om att gå med i EU, vill jag veta mer om landet. Jag hoppas på tanken att EU inte behöver vara en religiös hegemoni utan att EU kan ta in medlemsländer som domineras av en annan gudom än den i resten av den europeiska gemenskapens länder. Det skulle visa att religionen inte är något vi bygger vår gemenskap på.

Om vi därmed även får ett av Europas största länder att börjar respektera mänskliga rättigheter bättre är det ju fint.

Boken då? Det är mycket satiriskt, skriver Ästgöta-Correspondentens recensent i ett citatbrott på omslaget. Men jag är inte säker på att det är så jag väljer att se på den. Poeten Ka kommer till Kars, i östra Turkiet, efter 12 år i exil i Tyskland. Han säger att han kommer för att skriva om Kars självmordsflickor, för en artikel i en västerländsk tidning. Väl där strider han med sina egna känslor för religionen, med andras förväntningar och med kärleken till en gammal flamma. Och genom hans konflikter och omgivningens belyser han Turkiets konflikter.

Svenska Dagbladets recensent skriver det bättre:

Han tror på moderniteten, men avskyr det våld med vilket Atatürk moderniserade Turkiet. Han avskyr den islamska extremismen, men tilltalas av de troendes fromma trygghet. Och helst vill han bara skriva dikter och älska med Ipek.

Och modernt, som Brett Easton Ellis, Douglas Coupland och vår egen Jonas Hassen Khemiri, glider Orhan själv igenom fiktionen som berättaren som gör sig till känna mer och mer ju längre romanen lider.

Uppdatering (2007-01-11)

Apropå islam och EU:

Den som efter julhelgernas slut vill fundera över religion och samhälle i dagens Europa kan ladda ned den nyligen publicerade årsrapporten från EU:s centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, EUMC. Rapporten har titeln ”Muslims in the European Union” och är skakande läsning. Där konstateras att män, kvinnor och barn – mitt i EU – utsätts för utbredd och tilltagande diskriminering och för kränkande, förnedrande och i värsta fall våldsamma angrepp enbart på grund av att de anses tillhöra den vagt definerade gruppen ”muslimer”.

Rapporten finns att läsa på EUMC:s webbplats och visar med all önskvärd tydlighet att vi i EU måste arbeta aktivt för att religionen ska bli en icke-fråga.

29 november 2006

Alexander McCall Smith Damernas detektivbyrå #2583

Titel Damernas detektivbyrå
Författare Alexander McCall Smith
Böcker kvar 2583

Jag vet inte riktigt … deckare är helt enkelt inte för mig. Och jag kan inte komma ifrån känslan att Alexander McCall Smith översimplifierar livet i Botswana.

Lite ouppmärksamt läste jag boken med förväntningen att författaren var en svart kvinna från Botswana. När jag väl läste på omslaget och såg namnet Alexander McCall Smith, kollade upp honom, kändes det väldigt märkligt. Jag tänker, kanske lite översittande och på något sätt xenofobiskt, att Alexander antagligen har svårt att tänka sig in i Precious Ramotswes liv och hennes prövningar.

FN hävdar i och för sig tänkvärt att Alexander är en Anthony Hegarty, att Alexander egentligen vill vara den där tjocka svarta kvinnan i sina romantiska självdrömmar där han föreställer sig ett enklare liv, mer i kontakt med naturen, kärleken och alla andra romantiska ideal som han trängtar.

Men själv känner jag att det mer är cyniskt och kommersiellt överslag han använder för att särskilja Damernas detektivbyrå från resten av alla myror i deckarstacken.